Svenska kyrkan inte kyrka, tycker katoliker

erikskulptur1-halsingland-400
Helgonfigur föreställande Sankt Erik, omkring år 1500 för Bollnäs kyrka som då löd under påven.

Svenska kyrkan försöker ta monopol på historien, skriver elva katolska forskare i en debattartikel i tidningen Dagen. Det är en allvarlig anklagelse och den kommer från tunga namn – kanske Sveriges mest kända katoliker är med på listan av undertecknare.

Anklagelsen är ju inte på något sätt ny. Det är själva grundbeefen mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan som vi har att göra med här, den som ligger till grund för katolikernas vägran att dela nattvard med oss lutheraner, och man kan ju förstå dem: om Luther inte tyckte att påven ledde kyrkan rätt, hur kan de som tycker att påven leder kyrkan rätt acceptera en kyrka som kallar sig luthersk? Annorlunda uttryckt; startade Svenska kyrkan med reformationen eller med den första person i landet som blev döpt?

Debattartikeln diskuterar 850-årsjubileet i Uppsala stift och firandet där som uppmärksammar den nytillträdda ärkebiskopen i Svenska kyrkan Antje Jackelén som den senaste i raden av ärkebiskopar sedan cisterciensmunken Stefan av Alvastra, som 1164 blev den första katolska ärkebiskopen i Uppsala. ”Devisen sänder en konstig signal genom att den ger sken av en sömlös historisk kontinuitet från Stefan till Antje”, skriver katolikerna i artikeln, men ”någon sådan kontinuitet finns inte. Jackelén är ju inte Uppsalas nya katolska ärkebiskop”.

I jubileumsmässan vid påve­stenen i Gamla Uppsala den 23 augusti sa ärkebiskop Antje Jackelén: ”För 850 år sedan vigdes munken Stefan till vår förs­ta ärkebiskop”. Frågan inställer sig oundvikligen: Vilka är dessa ”vi” som säger ”vår” om munken Stefan som vigdes till katolsk ärkebiskop 1164? Katolikerna i Sverige? Medlemmarna i Svenska kyrkan? Alla som bor i Sverige, även om de tillhör en annan kyrka eller en annan religion? Här visar sig i blixtbelysning problemet med den lutherska folkkyrkans monopoliserande tankereflexer som leder till ett osynliggörande av de andra trossamfunden och deras historia.

Vad de elva katolikerna egentligen säger är att Antje Jackelén inte är någon ärkebiskop. Och att Svenska kyrkan inte är någon kyrka, möjligen en kristen förening. Det är ett polemiskt debattinlägg som heter duga – av nästan luthersk kaliber.

Vad jag kan se så är det två frågor i detta. Dels frågan om Svenska kyrkans katolska identitet, som också inom SvK är en stötesten men som ju faktiskt ingår i den trosbekännelse som konfirmanderna lär sig rabbla och i själva den idé som viger teologer till präster i apostolisk succession. För de hög- och gammelkyrkliga inom Svenska kyrkan (i brist på bättre etiketter använder jag fortfarande dessa lite förlegade och trubbiga begrepp, kom gärna med bättre förslag) är den katolska grunden en sorts stamcell. Det är för dessa av essentiell betydelse att Svenska kyrkan inte är en kristen sammanslutning som bygger ”bara” på Bibeln och de andra bekännelseskrifterna, utan är en länk i en historisk kedja som leder tillbaka till Jesus själv.

Svenska kyrkan anser sig stå på apostolisk grund. Detta vet förstås de elva undertecknarna mycket väl, och deras inlägg är alltså en provokation för att få igång en diskussion. Det är en ecklesiologisk fråga som kan bli starten på ett spännande samtal mellan RKK och SvK efter statskyrkan, om debatten hanteras rätt.

Den andra frågan är hur landets katolska historia kommer fram i 850-årsjubileet. Det är en kulturkritisk fråga och en fråga om intellektuell hederlighet. Jag har sett utställningen Himlen är här i Uppsala domkyrka och måste erkänna att jag inte alls tänkte på någon ”obruten kontinuitet och enhet mellan kyrka, kultur och nationalstat under 850 års historia”, som de katolska forskarna tycker sig se.

Utställningen innehåller ett stort antal mycket sevärda föremål och rekommenderas därför varmt. Men flera av de texter som förklarar de utställda föremålen präglas av ett lutherskt tolknings­företräde med nationalkyrkliga förtecken.

Självklart har jag svenskkyrkliga blinda fläckar här och jag böjer mig för undertecknarnas stora kunnande, men inte heller de är precis opartiska. Det väsentliga är ansatsen till kritisk diskussion om Svenska kyrkans kulturarbete och den uppskattar jag. Det är precis det som all kulturverksamhet behöver. Och det tror jag – hoppas jag – att Uppsala domkyrka som ligger bakom utställningen tycker också. Därför ska det bli intressant att se deras svar.

Uppdatering: Fotnoten på tidskriften Signums blogg är inte ointressant. Tydligen har Dagens Nyheter erbjudits debattartikeln men tackat nej för att en annan kyrkoartikel låg i pipelinen – där svenskkyrkliga biskopen Åke Bonnier skriver om hur Svenska kyrkan i år firar sitt 1000-årsjubileum på grund av utnämningen år 1014 av den katolske biskopen Thurgot som första biskop i Skara stift…

Posted in Evangelium kommenterar | 12 Comments

Gästblogg: Carl-Johan Falk berättar från Sarajevo, del 3. ”Bli bärare av fred” – samtal med fader Meinolf Wacker

Carl-Johan Falk fortsätter att rapportera från fredsmötet Go4Peace i Sarajevo. Idag har han talat med Meinolf Wacker som är den som ligger bakom mötet. 

Från föreställningen Streetlight som ungdomarna satt upp tillsammans med art performance-gruppen Gen Rosso.
Från föreställningen Streetlight som ungdomarna satt upp tillsammans med art performancegruppen Gen Rosso.

Jag lyckas få till ett kort samtal med fader Meinolf Wacker från Tyskland som sett till att mötet blivit av och också är den som bjöd in oss att komma hit.

För några år sedan träffades vi av en händelse på ett ungdomsmöte i Vadstena. Meinolf, tillsammans med en grupp ungdomar från församlingen i Tyskland, var inbjudna genom Birgittasystrarna och kom att bo i samma hus som oss.

Meinolf kom första gången till Bosnien-Hertzegovina 1995. Han hade som så många andra förfärats över bilderna från kriget som nyhetsrapporteringen förmedlade. Han minns särskilt en liten pojke som grät med utsträckta armar men det fanns ingen som kunde trösta och ge honom den trygghet han behövde. Där föddes viljan att göra något. Många projekt har genomförts. Genom åren har han besökt landet mer än 60 gånger. Innan mötets början har flera arbetat med att renovera hus. Ett annat stort projekt är ungdomscentret i Sarajevo där uppsättningen av Streetlight tagit plats trots att huset ännu knappt är mer än ett betongskal.

Jag frågar Meinolf vad han ser som målet med mötet Go4Peace. Han talar om att dagens ungdomsgeneration är en ny generation människor som söker en ny vision för livet: ett sätt att leva tillsammans med andra. Mötet ska ge inspiration till de som vill finna en väg för att leva det livet.

”– Vi försöker ge utrymme där de kan bli bärare av fred. Vi vill skapa ett öppet rum och ge dem utrymme där, ge dem motto (evangeliet) och känsla (det som i kyrkan benämns som helig Ande) för det här livet.”

När jag frågar Meinolf om hans vision för arbetet i Bosnien-Hertzegovina berättar han om en kväll under mötet där en grupp ungdomar umgicks på ett uppsluppet sätt ute på gården. Han gick fram til dem och såg att de är ungdomar från Kosovo och Albanien. Föräldragenerationen hade aldrig umgåtts med varandra på grund av krigets sår. En av ungdomarna utbrister ”vi är framtiden” och Meinolf tillägger:

”– Ja, men ni är också nutiden.”

Det viktigaste budskapet Meinolf vill förmedla är att Jesu ord ger mening, kraft och glädje.

”– Men Ordet måste reagera med min kropp, i mitt liv.”

Samhället lär oss att vi ska konsumera, äga och samla för att bli lyckliga. Evangeliets budskap är motsatsen; ge så blir du lycklig.

”– Jag uppmanar ungdomarna att vara gåvor.”

Därför uppmuntrar han dem också att tala om sina erfarenheter och ge sin erfarenheter som gåvor.

”– Vi kan ge många utläggningar av bibelordet, men vi måste bli Ordet.”

Carl-Johan Falk, präst i Kiladalens församling

Posted in Gästblogg, Möten | Leave a comment

Gästblogg: Carl-Johan Falk berättar från Sarajevo, del 2

Carl-Johan Falk fortsätter berätta från det internationella ungdomsmötet Go4Peace i Sarajevo. Han frågar sig om vi svenskar har kommit att ta freden så för given att vi inte längre förstår att verkligen värdesätta och verka för att upprätthålla den.

20140730_131244_resized

Till ett seminarium inbjuds vi att presentera lokala projekt för fred som vi är involverade i. Frågan tvingar mig att fundera över varför jag känner till så få projekt i Sverige och inga alls där jag finns. Visst finns det projekt och arbete som berör detta, men varför ser vi dem inte som arbete för fred?

Insikten leder till två reflektioner som jag gärna vill fortsätta för samtal kring.

1. Jag upplever att många i dagens ungdomsgeneration brinner för en rättvis värld och frågor som handlar om detta. Samtidigt verkar det upplevas som att gå över ån efter vatten att kanalisera detta engagemang genom en församling ellet en kristen organisation. Hur har tron kommit att ses som en påbyggnad eller omväg istället för en möjlig drivkraft och en källa till ett arbete för fred?

2. I år är det 100 år sedan de ödesdigra skotten i Sarajevo. Men det är också 200 år sedan Sverige som land senast var involverat i krig. Som nation har vi lång erfarenhet av att leva i fred, men har vi kommit att ta den för given så att vi inte längre förstår att verkligen värdesätta och verka för att upprätthålla den?

I ett land där demokrati ibland verkar ha blivit synonymt med att 51% vinner över 49% och vi bidrar till andras behov genom skattsedeln blir ord som försoning, ömsesidig tillit och gemensamt ansvar svåra att relatera till.

Fred i vid bemärkelse måste väl skapas och upprätthållas i en anda där demokrati handlar om att mötas för att finna gemensamma lösningar och där mitt ansvar sträcker sig in i andra människors liv. Har vi trots nyheter lyckats blunda för andra människors situation i världen i stort och i vårt närområde (Europa) eller har vi inte förstått vikten av att vårda dessa värden?

Samtidigt fortsätter förberedelserna av musikalen ”Streetlight” som sätts upp imorgon i på ett ungdomscenter här i Sarajevo. Överallt pågår förberedelserna med musikrepetitioner, teater, dans och målande av dekor.

Carl-Johan Falk, präst i Kiladalens församling

Posted in Gästblogg, Möten | Leave a comment

Gästblogg: Carl-Johan Falk berättar från Sarajevo, del 1

I år är det 100 år sedan de ödesdigra skotten i Sarajevo, avfyrade av en ung människas hand, satte hela Europa i brand. Just nu möts närmare 200 ungdomar från 17 länder i Sarajevo för att proklamera ett annat budskap till världen – ett budskap om fred. Prästen Carl-Johan Falk ger en rapport från resan med honom och en liten grupp andra från Svenska kyrkan.

20140729_083034_resized
Ungdomarna från Sverige.

Efter en mer än 14 timmar lång resa som korsat fyra landsgränser anlände vi slutligen igår kväll till målet för vår resa: Sarajevo i Bosnien-Herzegovina och ungdomsmötet Go4Peace.

I år är det 100 år sedan de ödesdigra skotten i Sarajevo, avfyrade av en ung människas hand, satte hela Europa i brand. Nu 100 år senare är närmare 200 ungdomar från 17 länder samlade för att proklamera ett annat budskap till världen – ett budskap om fred.

Det är ett ambitiöst möte som har stor tilltro till de hitresta ungdomarna. På onsdag ska musikalen ”Streetlight” framföras av ungdomarna. Till hjälp finns den Italienbaserade internationella performing arts-gruppen Gen Rosso. Mitt i allt detta sker de små samtalen om det stora frågorna i alla de möten som uppstår.

Det är spännande dagar som väntar vår grupp på åtta personer. Om tillfälle ges kommer fler uppdateringar.

Carl-Johan Falk
Präst i Kiladalens församling

20140729_081147_resized 20140729_082943_resized

Posted in Gästblogg, Möten | Leave a comment

Apropå i största allmänhet några helt generella funderingar

INRI VitDe nya medierna ger nästan obegränsade möjligheter för alla att uttrycka åsikter om allt och alla, alltid. När man kastar skit omkring sig på internet utan att sikta på något särskilt mål så kan vem som helst känna sig träffad. Beklagligt, kan den tycka som faktiskt vill tro att varje person står för sitt eget ord.

Man kan nästan tro att Svenska kyrkan imploderar av elakheter när man följer debatten ibland. Det finns texter som är uppvisningar i utstuderade påhopp, på andra tidningar, på folk som kommenterar på nätet, på kyrkliga bloggare. Det verkar nästan som att vissa har obegränsat med tid att skriva sådana saker om andra men ändå alls ingen tid att rota fram några belägg för sina påståenden. Märkligt. Tiden, trodde jag annars, är någonting som är ovanligt demokratiskt fördelat. Är det inte så att alla faktiskt har exakt lika mycket till sitt förfogande?

Alltså inte som pengar, som är ojämlikt fördelade, på så vis att vissa – exempelvis – präster har betalt för sitt skrivande och tyckande om kyrkan medan många andra inte får en krona för det som de skriver och tycker?

Ändå verkar det nästan som att tiden inte alls finns hos väldigt många av dem som har betalt fast man kunde tro att det skulle vara precis tvärtom; att det var just dessa som tog sig tid att rota fram källor för sina påståenden om andra människor? Som tog sig tid att höja nivån?

Personligen har jag lärt mig att det är något slags grundläggande första regel i kritiken att man är saklig och tydlig med vad det är man kritiserar. Man benar ut. Men det är fiffigt att vara svepande och raljant för den som inte vill ha någon saklig diskussion utan bara skapa en ansiktslös armé av klonade fiender att ta fajter emot.

Ibland tror jag att det är allt en del vill. Att kyrkodebatten aldrig ska bli något mer än en strid. Luthers utläggning av det åttonde budet har överhuvudtaget inte nått fram.

Det är därför jag tar mitt ansvar som debatthyfsare. Jag skriver alltid under mitt för- och efternamn och ger namn på personer och företeelser som jag kritiserar. (Det gör man för att dessa ska kunna gå i svaromål. Det gör de dock sällan.)

Utom just den här gången, då. Den här gången funderar jag helt generellt.

Posted in Evangelium, Svenska kyrkan | Kommentering avstängd

Om människans syndfullhet och dagens ledare i SvD

– Just nu har vi en väldigt stor kris. Vi har ett minimimått för torsk på 38 centimeter i Östersjön men vi har ett väldigt effektivt yrkesfiske som plockar upp fisken i stort sett så snart den nått minimimåttet. Det får som konsekvens att det i nuläget finns en väldigt liten andel individer över 45 centimeter, säger Markus Lundgren, biolog på Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund.

”Torsken i Östersjön krymper”, SvD 27/7 2014

Biskopen kopierar vänstern och skriver i sitt brev bland annat: ”Klimatutmaningen aktualiserar en kristik diskussion om tillväxt. Är fortsatt ekonomisk tillväxt nödvändig? Är den ett självklart mål? Finns det välfärdsmått som kan mäta tillfredsställelse med livet i andra termer än de ekonomiska?”

”Politik före Gud i biskopsbrev”, SvD 27/7 2014

Jag har funderat mycket över synden på sistone. Jag har ju ett nummer av tidskriften att styra upp med det temat och det trängs inte precis av hugade skribenter som vill ta sig an ämnet, ett ämne för en helt annan text men låt oss lämna det åt sidan nu och bara konstatera att jag försöker tänka ut vad egentligen det här numret ska handla om.

Synden. Jag vet ju att det inte går att slå fast vad den är. Så fort man försöker så fastnar i en större synd. Det vet jag. Det ska jag själv försöka beskriva i en artikel som jag jobbar med nu. Min egen teologiska förklaring till detta är att eftersom det inte går att slå fast vad Gud är, var Gud är, så kan man inte nagla fast hans motsats. Gud är rörlig, synden är av konsekvens härav rörlig. Så fort vi tror att vi har Gud i en liten ask, säger KG Hammar, försvinner han för vår syn. När Herren bryter brödet ser lärjungarna vem främlingen är. Sedan är han borta. Alltid.

Ändå, eller just därför, fortsätter vi att försöka upprätta syndakataloger. Man skall inte okynnesåka bil, heter det nu. Man skall sopsortera. Jag tycker det. Jag är med på alla de här sakerna, jag är miljömedveten (och det långt innan Al Gore gjorde det tillåtet för världens makthavare, nota bene). Ändå fattar jag: detta greppar inte synden. Den kan bita dig i baken när du står där i sopskjulet med dina kassar för glas och papper.

Så hur ska man leva, och vad ska kyrkan förkunna?

Maria Ludvigsson menar i dagens SvD-ledare att biskoparnas brev om klimatet inte är kyrkligt förankrat utan politiskt, och till vänster därtill. Hon läser en tillväxtkritik i brevet (lustigt nog har Birger Schlaug tidigare funnit precis motsatsen i Svenska kyrkans klimatansatser; bägge enas dock i åsikten att politiska partier inte borde ha i kyrkan att göra) som går tvärt emot den utveckling som världens fattiga skulle behöva ta del av.

Det här kan man diskutera – man får väl erkänna rakt av att klimatbrevet är politiskt såtillvida att Svenska kyrkan uttalat velat sätta klimatet på agendan inför valet i höst. Det kan brevets apologeter inte förneka. Sedan ser man olika på det här med miljö och teologi. Där har biskoparna rätt att välja väg och varken Maria Ludvigsson eller någon annan kan säga att de inte kan göra det (men dessa har förstås rätt att kritisera den). Ytterligare en vinkel av saken är biskopsbrevets själva kvalitet – både Schlaug (som förvisso skriver om en tidigare klimatrapport och inte själva biskopsbrevet) och Ludvigsson underkänner den, den senare med en svidande formulering: ”Den behändigt formgivna skriften påminner om b-uppsatsförsök i statsvetenskap, där valda citat av kurslitteraturens teoretiker används för att underbygga studentens personliga politiska övertygelse”. Aouch.

Själv funderar jag över detta med synden. Om vi ser att elände finns i världen, om vi ser att torsken krymper i Östersjön, detta är mätbart och oroande för forskarna, hur ska kyrkan förkunna utan att göra misstaget att tro sig kunna slå fast vad synd är? Utan att hamna i menlösa uppmaningar om kompostguider och utsläppsrätter? En passus, kanske själva sensmoralen i Ludvigssons text ger en öppning – jag har själv inte läst biskopsbrevet så noggrant men hoppas att Ludvigsson har rätt i det hon skriver i slutet av sin artikel:

Förutom biskopens radikala politiska ställningstaganden innehåller ”brevet” även passager om människans inverkan på skapelsen. En hälsning från andra klimatpolitiska debattörer som ser människan som den felande länken, vore det inte för henne hade jorden varit en bättre plats och skapelsen i harmoni. Som om mänsklighetens främsta hot är människan själv.

Ett kyrkligt budskap att föredra hade annars kunnat vara att det i människan finns nedlagt förmåga att göra gott, att hon är lösningen, inte problemet.

”Som om mänsklighetens främsta hot är människan själv”. Ja, faktiskt. Det är precis vad det handlar om. Ett kyrkligt budskap som säger att människan är lösningen vore inte alls kyrkligt utan ett falskt evangelium. Då behöver vi inte Gud eller Jesu ord och gärning om efterföljelsen. Om biskoparna har åstadkommit en skrift som mynnar ut i en teologi som förkunnar att människan är syndig och behöver vända om, då har de faktiskt träffat huvudet på spiken. Känner jag min kyrka rätt så är skriften dock antagligen rätt vag på den punkten. Jag ska rota fram klimatbrevet från någonstans inne i mina pappershögar.

Posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan | 16 Comments

Kritik av kritikverkstad

Förra veckan träffades vi i Djurgårdskyrkan för att tala om recensionen som textgenre och kritiken som dess överordnade syfte. Deltagaren Anders Stenström har skrivit en recension.

”Ute stekte solen, och glada ljud från Gröna Lund letade sig in genom de öppna fönstren.”

Tidskriften Evangelium höll fredagen 18 juli en skrivverkstad som skulle ägnas åt recensioner och kritik. Den inleddes med Djurgårdskyrkans middagsandakt, och hade andakter kunnat recenseras skulle en recension kunnat inledas med att måla upp miljön så som jag började här, kom skrivverkstaden fram till. Själv var jag försenad och missade andakten, men miljömålningen stämmer in lika bra nu när själva verkstaden ska recenseras.

Vid de föregående två skrivverkstäderna hade schemat varit att en inbjuden gäst först gett sina tankar och tips om den aktuella textgenren (Annika Borg om debattartikeln, respektive Tomas Boström om psalmen), varefter deltagarna delats i ett par grupper för praktisk övning. Den här verkstaden hade ingen gäst, och de fyra eftermiddagstimmarna formades till ett enda långt samtal. Sofia Lilly Jönsson, chefredaktör för Evangelium och författare till otaliga musikrecensioner i Svenska Dagbladet, var väl experten bland oss, men i och med att verkstaden inte samlat fler än sex deltagare var ett allas samtal med alla möjligt (sju är absolut maximum för det, lärde man mig i plutonbefälsutbildningen).

Jag tror att alla efteråt kunde säga att de fått med sig något, och även själva fått ge något.
Inom ramen för en sommareftermiddag fungerar idéen ‘samtal’ egentligen bättre än idéen ‘verkstad’. Ska det på allvar praktiseras skrivande behövs nog antingen minst ett heldagsinternat eller hemuppgifter; och även att ‘bara prata’ om kritik gav absolut ett och annat memento till den som sedan faktiskt vill recensera något. Till exempel har jag kanske känt på mig att ett aldrig så snyggt referat inte riktigt fyller tomrummet ifall jag inte har något eget begåvat omdöme om en bok jag recenserar. Nu vet jag säkert att det tycker läsaren också. Någon annan hade med sig egna texter och fick respons på dem, inklusive konkreta råd.

Ett levande samtal blir inte resultatinriktat på det sätt ett mer undervisande program kan vara det. Men att samtala har egna värden. Att ha ett ämne var bra, och att inte strängt hålla sig till det — naturligtvis gjorde vi inte det — var också bra, åtminstone om jag talar för mig själv: jag gillade att det utöver fördjupningen i kritik också blev tal om litteraturvetenskapens väsen, och att Karl Barths teologi snabbpresenterades utifrån en annan aspekt än vad jag hört förut. Det som lockat mig till skrivverkstäderna har framförallt varit just utsikten till substantiella samtal med kritiskt tänkande människor, på den plattform för kulturell och kyrklig reflektion som tidskriften Evangelium upprättat.

Sammanfattningsvis har sommarens serie av skrivverkstäder med de förutsättningar som valts kanske inte full potentiell för verkstad, men den har potential för mycket snack, i god mening. Skrivverkstaden om kritik erbjöd ett friskt tankeutbyte om kritikerns roll och metoder, och därtill en hel del bonusmaterial.

Posted in Evangelium, Gästblogg, Sommarkyrkan | Leave a comment

Hur debatten kring Hetast i Almedalen blev och hur den kunde ha blivit

Håhåjaja. Var ska man börja? I slutet, eller i början? Senaste veckans många texter om utmärkelsen som ärkebiskop Antje Jackelén fick av en pr-byrå under Almedalsveckan har lagt missförstånd till missförstånd tills det som kunde blivit en konstruktiv debatt blivit en härva att reda ut. Därför några kommentarer.

1. När ärkebiskopens ansikte frontar lördagstidningens debattsida i en av landets större tidningar bör någon från Svenska kyrkan, varför inte kommunikationschefen, gå in med replik. Om någon hade gjort det så hade den här veckans debatt kunnat ta en helt annan, konstruktiv vändning (förutsatt att vederbörande faktiskt svarat på min artikel).

2. Ingen tidning som rapporterat om detta har gjort sitt jobb att redogöra för hela saken. Inte Resumé som kanaliserar pr-byråns Patrik Westanders röst som vore han en ande från andra sidan men inte ringer upp prästen Patrik Pettersson (antar jag? han får i alla fall inga pratminus i artiklarna om honom). Inte Kyrkans Tidning som låter Patrik Westander redogöra för debatten och svara i egen sak i samma artikel, inte Dagen som gör en re-write på Resumé.

3. När man skriver offentliga texter så gör man det för att man vill ha offentliga svar. Det är inte värdigt vuxna människor att moltiga offentligt och sedan sitta och heja på Twitter som om det vore en fotbollsmatch och inte en allvarligt menad diskussion. Ja, jag har sett er, präster som retweetar Westander, liksom rörande ängsliga för att stå på fel sida mot ärkebiskop och kansli. Synd att ingen av er kunde skicka in en debattartikel till Svenskan och diskutera med mig hur ni tycker att kyrkan ska bygga sin interna och externa kommunikation. Det var det jag ville prata om, nämligen.

4. Istället för det vi borde ha talat om har någon slags reklamapologi fått dominera veckan. Om det kan jag bara säga att jag är journalist och kritiker. Det är ingen högoddsare att jag ogillar reklam- och pr-branschen. Det går inte en vecka utan att någon journalist skriver en krönika om tidningskrisen, den som går hand i hand med den köpta textens framgångar, den underminerar demokratin och den är ytterst tveksam i sanningsbranschen, som det väl är Dag Sandahl som kallat kyrkan.

Patrik Westander säger i Resumé (lyss till de smäktande violinerna) att han ”vill bidra till att fler deltar i samhällsdebatten” eftersom det är bra ”för både demokratin och samhällsutvecklingen”. Tja. Vi kan väl konstatera att om han verkligen ville det, och inte bara försvara sitt eget företag, så skulle han nog ha erkänt att hans debattartikel i SvD endast var en replik, i stora delar dessutom kopierad från hans tidigare svar till Patrik Pettersson, på min debattartikel i SvD. Men jag är inte ens omnämnd i hans text, och det beror på att Westander inte kommer undan mig med gliringar om konservativa prästmän. Min kritik gäller själva skillnaden för hans och min verksamhet: där den ena säljer skapade nyheter och medieträning som ska förvilla journalister och den andra försöker att macheta sig ur djungeln av just sådana skådespel för att avtäcka verkligheten.

Det jag tar med mig från den här debatten är att det finns en stor okunskap om syftena och skillnaderna mellan reklam och kritik. Många som jobbar med marknadsföring hela dagarna verkar inte ens ha tänkt så långt, jag har sett hur man jämför präster på Facebook med annonsering och att köpa pr-tjänster trots att det är helt olika saker. Ungefär som att kommunikation är kommunikation. Det får nog George Orwell att le snett i sin himmel. Alltså, man måste vara hoppfull – det kan ju bara bli bättre?

Jag vill ogärna trycka in någon i ett hörn och tvekade att publicera den här bloggposten när jag skrivit den igår. Ja, jag tvekar ännu faktiskt. Min poäng är nog redan hemma för den som ser, och den som inte ser kommer inte att börja göra det för att jag lägger till ännu en text i den långa raden av texter i ämnet.

Men jag tror väl ändå på det fria ordet. Att även om inte alla förstår vad man menar, så kommer det att finnas de som gör det. Det finns de som ser och förstår och lägger samman, som PO Enquist säger, och det är något gott och det är min kallelse, om man ska vara lite högtidlig. Det var därför jag skrev i SvD och det är därför jag ändå trycker på ”publicera” här på bloggen. Skittidningen Resumé ska inte ha sista ordet. Tyvärr tror jag att den har det as massmedia & pr goes. Och det är ett bekymmer att kyrkan som har ett sådant starkt budskap och så mycket kunnigt folk vill förknippas med detta dilettanteri.

Bilden nedan är från Evangeliums och Oscars församlings skrivverkstad i fredags om kritiken och recensionen som en av dess centrala textformer. Ett givande samtal! Kom på fredag – då pratar vi predikan med prästen Lars Collmar.

140718 Skrivverkstad

Posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan | 5 Comments

Skrivverkstad i Djurgårdskyrkan: Predikan, 25 juli

På fredag pratar vi om predikan som genre i skrivverkstaden på Djurgården. Då kommer prästen Lars Collmar, uppskattad predikant i Adolf Fredriks församling och i tv. Han säger att han inte skriver predikningar längre utan kastar sig ut och talar fritt.

Komikern Conan O’Brian berättade i en intervju nyligen säga att när ett skämt uppstår i stunden, mellan den som uppträder och publiken, så finns det inget skrivet skämt i världen som kan slå det. Ingen är roligare än det som uppstår i stunden. Därför litade han mycket på improvisationen, även om den kan gå fel.

Lars har inte lämnat några tips i förväg på predikningar som vi kan läsa eller höra på. Därför lämnas härmed frågan till er, kära läsare, om ni har några länkar till sådant som är inspirerande (eller kanske avskräckande?). Kommer det något så lägger vi upp det här.

 

Posted in Evangelium, Rum, Sommarkyrkan | Leave a comment