Absolvere

Läser Mikael Löwegrens essä ”Förlåt mig” (läs här) i tidskriften Evangeliums andra nummer. Löwegren skriver om syndabekännelsens plats i högmässan ur ett historiskt perspektiv och påminner om att den liturgiska traditionen med allmänt skriftemål och syndabekännelse infogad i högmässan – som vi ofta felaktigt tror härrör från reformationen – har knappa hundra år på nacken.

Löwegren skriver essän med utgångspunkt i att Svenska kyrkan nu prövar ett förslag till ny kyrkohandbok, och konstaterar att syndabekännelsen är en ständigt återkommande (strids)fråga i sammanhang där Svenska kyrkans gudstjänstordningar diskuteras – men inte så gammal som vi gärna tror. I förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan (läs förslaget här) är syndabekännelsen obligatorisk för högmässa, men inte i ”mässa” eller ”gudstjänst”, det vill säga i de enklare formerna för gudstjänst. Man kan alltså enligt handboksförslaget fira mässa utan någon form av botakt.

Artikelförfattaren lyfter fram själavårdsperspektivet och ställer viktiga frågor, till exempel: är det inte nödvändigt att be om förlåtelse innan vi tar emot nattvarden? Tar vi inte för lätt på synden om vi avskaffar syndabekännelsen? Han sammanfattar den pedagogiska svårigheten med syndabekännelsens vara eller inte vara och skriver:

”Det finns en risk att den ovane gudstjänstfiraren upplever det som att bli slagen i huvudet med hur dålig man är, samtidigt som den människa som verkligen har syndanöd inte får den själavårdshjälp som behövs.”

Jag erkänner: jag är en tillskyndare av allmänt skriftermål och syndabekännelse. Jag tycker att det är viktigt att tala om och predika om arvsynden, den gemensamma och den personliga synden, och framförallt: att Gud förlåter oss våra synder. Anledningen till det är att det har varit så oerhört viktigt och omvälvande i mitt eget andliga liv, en så viktig upptäckt att jag bara måste tala om det, och att jag tror att det kan vara en viktig erfarenhet för andra också.
Jag erkänner också villigt att jag i varje högmässa håller små minipredikningar med utgångspunkt i dagens tema innan syndabekännelsen. Men samtidigt ser jag problemen som Löwegren med andra lyfter fram. För en ovan gudstjänstfirare (likaväl som för en van, bör väl sägas) kan gudstjänsten få slagsida åt botmomentet snarare än tack- och lovsägelse. Den liturgiska, pedagogiska, teologiska och själavårdsmässiga frågan är både hur gudstjänsten skall utformas så att den visar trohet gentemot traditionen och hur vi talar om synden och dess konsekvenser på ett sätt som är rent och klart men som inte får människor att vilja vända på klacken och aldrig återkomma.

Jag fortsätter min tankeverksamhet och avslutar med ett citat ur Löwegrens text:

”För att minimera själavårdsproblemen måste en syndabekännelse vara rak och direkt: Den bedjande ska få hjälp att utan krumbukter bekänna sina synder och be om förlåtelse för Jesu Kristi skull. Behovet av syndernas förlåtelse är inte mindre idag än tidigare. Men ordningarna behöver anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Det som var rimligt när människor gick till nattvard en gång om året fungerar inte efter 1900-talets nattvardsväckelse i Svenska kyrkan; aldrig har så många gått till nattvard så pass ofta som idag. Arvet kan förspillas dels genom trivialisering, dels genom en förstelning. Vägen fram ligger i en kreativ trohet mot traditionen.”


 Här diskuteras texten!

About Judith Fagrell

Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
This entry was posted in Evangelium, Evangelium kommenterar, Ur numret. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>