Allahelgona – folkkyrkans högtid?

2013-11-01 14.29.36Under de tre gångna dagarna, Allhelgonahelgen, har jag varit i tjänst som präst i min församling, men bara till liten del ägnat mig åt traditionellt prästarbete som att leda gudstjänst. Mestadels har jag serverat kaffe, suttit i kyrkan eller visat folk som kommit in från regnet på kyrkogården var de kan tända ljus eller låna wc. Som på de flesta andra kyrkogårdar i vårt land brinner ljusen på Vaksala kyrkogård men även inne i kyrkan, och många antog också erbjudandet om att komma in i församlingshemmet och fika.

Jag har personligen aldrig haft någon särskilt stark anknytning eller känsla för allhelgona. I jämförelse både med de riktigt stora högtiderna som jul och påsk, och mindre men kyrkligt mer specifika söndagar och helgdagar har allhelgona inte satt så djupa spår hos mig. Kanske kan det bero på att jag i hög grad varit besparad från dödsfall i min familj och släkt, och de som jag har förlorat har alla varit begravda på så långt geografiskt avstånd att jag inte haft någon grav i närheten att besöka. Men denna allhelgonahelg har dels döden varit lite närmare än vanligt, och dels har jag alltså på ett för mig nytt sätt varit närvarande under ganska många timmar i kyrkan och närheten av kyrkogården.

Och kanske är det tydligaste intrycket hur stark anknytningen till kyrkan och kyrkogården är för människor som jag sällan träffar på söndagarna. Människor i olika åldrar som kom in och bytte några ord berättade om sina egna dop och konfirmationer eller släktingars begravningar som ägt rum i kyrkan. En man kunde berätta hur många figurer som finns i det praktfulla altarskåpet – inför en jobbig begravning hade han fått rådet av en vän att räkna figurerna under gudstjänsten för att orka. Många fler sa inte så mycket, men satt en stund i bänken, tände ett ljus, lyssnade på musik. Eller kom in i församlingshemmet för att fika – och hittade lika bra som jag i köket efter att ordnat sitt dopkaffe där för några månader sedan.

Sociologer och andra forskare försöker ibland förstå den speciella relationen mellan de nordiska folkkyrkorna och sina respektive befolkningar. De kommer inte så ofta till gudstjänst, och människor är inte så artikulerade i vad, om något, de tror på och den kyrkliga seden vad gäller såväl söndagsgudstjänster som kyrkliga handlingar är nedåtgående eller stillastående. Men människor väljer ändå aktivt att fortsätta vara medlemmar och har hög tillit till kyrkan och tycker att den är viktig. Organisationen, verksamheten och människorna, visst, men kanske framför allt kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna.

För mig blev denna allhelgonahelg en illustration av hur den relationen tar sig uttryck i verkligheten. För det var så tydligt att den medeltida stenkyrkan mellan köpcentret och kohagarna i utkanten av Uppsala inte tillhör mig mer än dem vars släktingar vilar där och vars barn har döpts i den. Platsen, byggnaden, blir inte bara en påminnelse om viktiga händelser som varit och skall komma, utan också en plats för det heliga, den som förbinder människors vardagsliv med det särskilda. Kyrkan blir platsen där släkten följa släktens gång. Det är inte allt kyrkan är, och jag tror inte den skulle kunna vara det om vi inte också var några som firade gudstjänst ofta där.

Men alla de människor som troget betalar sin medlemsavgift och i sociologiska undersökningar säger att kyrkan är betydelsefull även om de sällan går dit själva, dem mötte jag i helgen. Och inte bara enstaka som vid begravningar eller dop, utan i hundratal. Kanske är allhelgona kyrkoårets allra folkkyrkligaste högtid.

This entry was posted in Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

6 Responses to Allahelgona – folkkyrkans högtid?

  1. Ulf Hjertén says:

    Tillsammans med flera hundra andra stod vi där vid den av tusentals ljustända minnesdammen på Nyköpings nya kyrkogård. Det var en stilla begrundande stämning. Min fru nickade lite igenkännande till anhöriga som hon under åren begravt. Men var och en stod där med sina tankar. Jag tror som du att detta är den största kyrkliga högtiden här i södra Sörmland. Jag har själv lett hundratals minnesstunder i nästan fullsatta kyrkor i Rönö församling. Du kan läsa min dikt ”Gränslösa hälsningar” i kyrkans tidning idag. Den har också varit i vår lokaltidning och flera församlingsblad tillsammans med ytterliga några allhelgonadikter. Jag har fått många samtal kring detta tema. Det är något som berör. Här har vi kyrkan en ovärderlig kontaktyta.

  2. Jonas Nilsson says:

    Södermanland har betecknats som ett av Europas mest sekulariserade områden. Vilka särskilda vägval gör stiftet utifrån den tanken? Jag kan inte se det som en folkkyrkans högtid att folk förlorat förmågan att orientera mot Kristus.
    Som alltid blir frågan vad vi som vet lite mer gör för skillnad för att hjälpa människor fira Alla Helgons dag och Söndagen efter den, söndagen om vårt eviga hopp?
    Det kan väl inte vara för svårt att först fira en högmässa som denna helg klargör den himmelska gemenskapen och därtill en för de församlade motsvarande dopgudstjänst som klargör med vilket hopp och perspektiv vi går döden tillmötes?? Är det inte rimligt att det är diakoner som leder den senare gudstjänsten?
    Att trösta sig själv med kontaktytor bland sörjande det är missionera utsatta och det är att som professionell tränga sig på på ett orättfärdigt sätt.
    Jag tänker att inte minst präster borde kunna lära församlingen var gränsen mellan kristen tro och hednisk tro går – så att de, just i Allhelgonatid, skulle kunna föra sådana samtal hemmavid.
    Det är en fasansfull smärta att knappt församlingsbor har/får ord att tala om kristen tro med. Begrepp som själ, himmel, självutgivande kärlek, synd, otro, självförakt, förlåtelse, identitet, samvete är i hög grad glömda ord. Särskilt i mellansverige. Där tystnar kyrkklockarna nu. Det ringer till begravning och minnesgudstjänst. Kanske något dop, kanske något bröllop. Är det Elliots öde land? Eller övervintrar vi likt djupfrysta ryssar – i sjuttio år?

  3. Ulf Hjertén says:

    Vad är det för fel på diakoners vittnesbörd? Vad vet Jonas om vilka samtal minnesgudstjänster har lett till? Är kontaktyta ett störande ord så byt det till relationer. Hur lång teologisk utbildning har Jonas? Själv har jag 5 års teologstudieår bakom mig. Det enda vi antagligen kan bli överens om är att Södra Sörmland är ett svårarbetat missionsfält. Desto mer glädjande då att vi ändå har några kanaler för uppbyggande av förtroliga samtal. Som inte så sällan leder till samtal om källan, grunden för vår kristna tro. Var så vänlig att inte kasta bort barnet med badvattnet.

    • Jonas Nilsson says:

      1. Fel på diakoners vittnesbörd?? De är väl inte sällan som diakoner håller i sorgebearbetningen och då förefaller det mig som att de kan det bäst!
      2. Förhoppningsvis har de hjälpt sörjande människor i den tunga situationen.
      3. Pass
      4. Efter 5 års teologstudieår anses man väl som professionell?
      Måste kommentarerna vara överens? Är det inte mest intressant med kommentarer som bryter av lite mot varandra?
      Visst kan jag gripas av en vacker kyrkogård och med grannarna fundera över livets förgänglighet och känna smärtan i att våra närmaste lämnar oss men när den kristna församlingen med präst/diakon i gudstjänst grips av sin egen förmåga att vara närvarande tycker jag att det är för lite. Du har knappast haft någon dålig lön. Religionsvetare som tagit jobb i kristen församling menar jag borde ha/få en kompetens att fråga vad dopets hopp och löften gör för skillnad inför döden.
      Min poäng är snarast att när vi blir känsligare i gränsdragningsfrågorna kan vi också hjälpa andra till att bättre förstå och använda de ord som är så allmänna att de inte avsiktligt bidrar till att stärka kristen tro utan nöjer sig med att röra om. Den annonserade skrivverkstaden förefaller ha ett viktigt ärende. Men det är väl inte i första hand en prästfortbildningskurs? (Tacksam för när folk påpekar att det man säger/skriver är suddigt!) Alla kristna ska väl få känna att de kan orientera sig verbalt i/med sin tro och få bättre incitament för växt?!
      Visserligen kan en del präster både skriva och läsa dikt, inte sällan kan andra göra det bättre, men förkunnaruppdraget handlar väl om att läsa något ur Bibeln?
      Jag var också på minnesgudstjänst. Prästen hade visst lagt in några fina Jesus ord men talet kretsade inte omkring dem utan om det goda i att känna och tala om sina känslor (som jag minns det).

  4. Thorsten Schütte says:

    En i samband intressant betraktelse av Joel Halldorf:
    http://www.sandaren.se/debatt/vaga-se-verkligheten

  5. Alma-Lena says:

    Fina tankar och jag tror du har rätt, som fd dödgrävare vet jag at just i dödens närhet kan samtalen om Jesus bli viktiga och djupa. Ja, människor kan komma till tro i dessa stunder eller återvända till den. Det är inte att förakta, Jesus vill nå alla inte bara dem med teologisk fakultet som utbildning. Att man funderar på livet och döden och meningen med allt är väl en alldeles utmärkt början på vägen till himmelriket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>