Ärkebiskopshearingen 1 oktober 2013

En disclaimer kan vara på sin plats i denna process där olika personers lämplighet bedöms: Följande text är en kommentar till ärkebiskopshearingen och inte ett referat. Den som vill bilda sig en egen uppfattning om hearingen ska själva titta på intervjuerna som spelades in av Kyrkans Tidning. Man kan också läsa Evangeliums Twitterkonto och hashtaggen #äbval i efterhand. Tweets är dock också kommentarer och ska, liksom denna kommentar, inte blandas samman med ärkebiskopskandidaternas egna ord.

kandidater
Från vänster: Johan Dalman, Per Eckerdal (ej närvarande vid hearingen), Cristina Grenholm, Antje Jackelén och Ragnar Persenius. Foto: Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan ska välja en ny ärkebiskop. Fem kandidater återstår. Man kan konstatera att det är mycket små, om några, skillnader i teologi och kyrkosyn mellan de fyra kandidaterna som hördes på hearingen i Gottsunda. Förmodligen gäller detta även den femte kandidaten som inte var närvarande igår, Per Eckerdal. Att försöka uttolka kandidaternas svar och söka skillnader dem emellan är snarast att övertolka, och ganska onödigt. Vi vet redan var dessa kandidater står, inte minst för att de annars inte hade gjort karriär i kyrkan som nu överväger dem för det högsta ämbetet. Något riktigt tydligt alternativ teologiskt och pastoralt finns därför inte utifrån vad som framkom under hearingen.

Därför kan en kommentar bara bli tentativ och vissa reflektioner gäller i viss mån alla kandidaterna, och också kyrkan i stort.

Och därför var det en stor brist att i inte någon av intervjuerna få möta reflektion kring motsättningarna i Svenska kyrkan. Det var som att några sådana inte överhuvudtaget existerade, som om kyrkan var en och Missionsprovinsen och Oasrörelsen och EFS inte fanns. Men i verkligheten ber och gråter många över sin kyrka varje dag, och troende medlemmar lämnar kyrkan. Är det verkligen så enkelt att bortse från det när man blickar ut över kyrkans utmaningar i dag? Hur skulle kandidaterna hantera detta om de var ärkebiskop? Det fick man inte veta.

En annan brist i frågorna var att kandidaterna nästan inte fick tala om sina nuvarande ansvarsområden och tidigare meriter. De är ju inga gröngölingar utan har alla redan idag ansvarsfulla positioner inom kyrkan, och det hade gett mycket att höra deras svar på förekommande kritik. Jag förmodar att det går att inhämta sådan när det gäller dem alla; det brukar göra det när man har arbetat ett helt yrkesliv. Utfrågarna Anette Novak och Petter Karlsson inledde dagen med att förklara att frågorna kommit till under bred research så de borde ha stött på den.

Med detta sagt så var den hearing som var mycket bra. Jag tyckte att jag fick en god bild av vars och ens personlighet i den här situationen, hur de resonerar och svarar på frågor, och det hade inte gett mer om stämningen varit fientlig från utfrågarnas sida. Trots att frågorna upprepades nästan identiskt fyra gånger till var och en kändes samtalen inte tråkiga utan tvärtom väldigt fina och personliga. Det blev också den typ av samtal om kristen tro som jag tror att många saknar. Säkert kändes det för den man satt där uppe som att tiden gick snabbt, men för mig som åhörare upplevdes intervjuerna existentiellt fördjupande och givande. Att arrangören valt utfrågare med kompetens i svenskkyrkliga frågor och inte bara vilka journalister som helst var klokt.

Antje Jackelén

Antje Jackelén, liksom alla kandidater skulle det visa sig, växte upp i en kristen miljö. Familjerna hörde mer eller mindre till kyrkans sammanhang men det talades inte så mycket om det. Varken Antje Jackelén eller någon av de andra, som jag uppfattade det, har haft någon stor upplevelse av omvändelse. Däremot har tron prövats under tonåren och genom livet. Det här beskriver en typisk svenskkyrklig kultur som delas av många.

Till Sverige kom Antje Jackelén 1977. Därmed har hon bott här nästan lika länge som jag, och hennes erfarenhet som invandrare, om än inte tillhörande de grupper av utomeuropeiska invandrare som kommit hit i flykt från krig och armod, bör räknas på hennes pluskonto.

Det är när samtalet går in på internationella frågor som det bränner till. Här ligger Antje Jackeléns engagemang, det är tydligt. Och hennes beskrivning av att komma hem till Sverige efter att ha levt i USA som människor på gatan som slår ner blicken i stället för att hälsa gör intryck. Sverige kan vara socialt fattigt. I detta påminner hon mig om Nathan Söderblom vars erfarenheter av det varma och levande sociala livet utomlands föreföll bäras inom honom som en hemlöshet i det karga land där han blev ärkebiskop. Utanförskapet var säkert svårt för honom personligen, men också en kreativ motor.

Innebär det för Antje Jackeléns fall någon textproduktion, som hos Nathan Söderblom eller KG Hammar, en annan reflekterande teolog med erfarenheter från utlandet? Bortsett från den obligatoriska avhandlingen, biskopsbrev och några debattartiklar har jag inte sett att Antje Jackelén skrivit så mycket offentligt. Det gäller förresten alla kandidaterna (rätta mig om jag har fel). Det gör mig bekymrad. En reflekterande teologi, visst, men den som inte skriver utvecklas inte. Det måste finnas tankar inuti som vill komma ut. Eller? Det finns också en ensamhet och utsatthet i skrivandet som en andlig ledare behöver vara i.

I Kyrkans Tidning har hon kallats distanserad, ja somliga kanske till och med skulle säga kylig, men jag uppfattar henne snarare som försiktig och samlad. Antje Jackelén har ingen yvig personlighet. Så får man vara.

Antje Jackelén är inte en ärkebiskop som kommer att ge raka svar, och där står hon stadigt i en historisk tolkningstradition som ger sig in i dialog kring mysteriet snarare än propagerar. Men i svaren på frågorna om tro och liv blev det ibland under hearingen så mycket floskler att det inte kändes lönt att anteckna dem (ja, de andra kandidaterna gick inte fria från det heller). ‘Om vi är tydliga med vårt centrum är gränserna inte så viktiga’, ‘i gudstjänsten slår kyrkans puls’. Vad betyder det? Inte så att det kändes inövat eller påklistrat, men det fanns inget nytt i orden, inget salt. Frågor om internationell ekumenik och religionsdialog engagerade henne mest. Kanske var det mest uppseendeväckande när hon sa att kristna, judar och muslimer tillber samma Gud, att hon sett dem tillbe denna Gud i samma rum, och att religionsdialogen skulle komma att ”rita om kartan” för kyrkan i framtiden. Om Antje Jackelén blir ärkebiskop får vi hoppas att den kartan i så fall ritas med bred förankring i hela Svenska kyrkan.

Johan Dalman

”Det måste vara gladare i kyrkan”, har Gud sagt till Johan Dalmans mamma och det har han anammat. Gud är för honom uppenbart en person som talar direkt till människor. När Johan Dalman pratar söker jag essensen i det han säger, för det är nästan svårt att hitta in till den bland alla oneliners och anekdoter, och den finns absolut där. Han läser och läser om böcker, gärna Austen för henne tycker hans fru om, och tar intryck av den anglikanska kyrkans sociala liv, tror jag mest. Kyrkan mitt i byn och prästen på puben i samspråk med sin hjord; det är nog Johan Dalmans ideal.

Martin Lönnebos frälsarkrans är ”mitt allt när det gäller min tro”. Det är förbluffande stora ord. Men där ryms också nattpärlan som bär på död och mörker. Johan Dalman är mer seriös än han verkar, och hans nyfikenhet på människor gör att han hänger med i det nya (inom parentes kan jag avslöja att han är den enda av ärkebiskopskandidaterna som prenumererar på tidskriften Evangelium).

Johan Dalman är en from, rolig, öppen präst som i bästa mening är naiv, nästan barnatroende. I detta påminner han mig om Åke Bonnier. Men mellan raderna skymtar en stabil människa som tar ansvar för sina relationer, ingen fladderpelle. Gud kommer till Johan i relationer, främst med människor men också i tecken, psalmboksnummer, klockslag. Efter flera försiktiga tänkare och strateger som biskopar skulle nog många med tacksamhet se en biskop som så frimodigt talar om Gud i vardagen.

Men i frågor om kristendomens sanningsanspråk vek Johan Dalman ner sig och gjorde kyrkans tro till privatreligion: frågan om Jesus var vägen till Gud fick svaret att ”jag tror” att Jesus är vägen, och så vidare. Detta ”jag tror” ställt mot det kyrkliga ”vi” blir en slags inverterad trosbekännelse där ”vi” står för helt andra saker än bekännelsen. Ett fluffigt vi som döljer att det finns meningsmotsättningar i kyrkan, som i satsen ”vi måste börja se kyrkan mer som ett jag och ett du”, samtidigt som bekännelsens ”vi tror” förvandlas till ett privatreligiöst ”jag tror” i lärofrågor. En försåtlig språklig förskjutning som Johan Dalman inte är ensam om.

Cristina Grenholm

Kultur och humaniora är grunden för Cristina Grenholms yrkesliv och kanske är det därför som hon aldrig haft några problem med Bibelns motsägelser. De är metaforer som rymmer mer än sina bilder. Petter Karlsson förklarar att Noaks ark för honom som barn blev en knäckfråga – alla djur kan inte ha rymts på båten, något stämde inte i berättelsen. För Cristina Grenholm innebär det i stället att det inte var någon båt i den bokstavliga meningen. Det här sättet att se poetiskt på Bibeln känner vi igen från KG Hammar.

Men det är ingen esoterisk teologi för det. Om kyrkan var en maträtt och hon var ett köksredskap – en fråga som alla kandidater fick från Svenska kyrkans unga – så skulle hon vara en grötkastrull, sa hon. Kyrkan är vardag, det som ska hålla att leva och dö på. Där skilde hon sig från de andras svar på den frågan som alla handlade om att krydda eller sätta piff på maten (men som sagt, det är förstås vanskligt att dra några stora växlar på det här). Gud är vardag och verklighet, och så måste kyrkans inställning också vara. ”Det är inte så att vi kommer med Gud i en kasse. Gud är redan där”.

Cristina Grenholm svarar bra på frågorna och det blev ett fint samspel mellan henne och utfrågarna. Hon är kunnig, lärd, och hamnar inte lika ofta som de två föregående kandidaterna i en sammanblandning mellan ”jag tror” och ”kyrkans tro är”. Hennes livserfarenheter, bland annat en skilsmässa, verkar ha gjort henne ödmjuk inför begränsningarna i människors möjligheter att förstå varandra. Hon var till exempel den enda som svarade oreserverat ”ja” på frågan om hon ger pengar till tiggare – det är, tänker jag, ett beslut som man kommer fram till när man insett att man inte kan förstå eller lösa hela situationen utan bara ser till människan som man har framför sig. Ett slags uppgivande inte bara av det egna överflödet, så som kollekten ofta missuppfattas, utan av egna resonemang som hör samman med den urkyrkliga offertanken. Men jag saknade, som sagt, frågor om hennes nuvarande ansvarsområde och hennes syn på meningsmotståndare i kyrkan. Som Svenska kyrkans chefsteolog situerad i Uppsala är Cristina Grenholm inte bara en personlig tänkare utan en person med stor makt.

Ragnar Persenius

Ragnar Persenius pappa var präst. Kyrkan, som han såg den som barn, verkade inte vara någon bra arbetsplats, prästen och hans familj var ensam och utsatt för omgivningens ”jantelag”. Ändå blev han själv präst. Men gudsbilden har utvecklats i mystik riktning. Ragnar Persenius återkommer flera gånger till talet om en ”fördold Gud”, och om kallelsen som drivkraft. Man får lite känslan av att han stretar. Kanske hör det samman med sonen som dog. När Ragnar Persenius kommer in på honom fastnar orden.

Ragnar Persenius är påtagligt nervös och slappnar bara av sista kvarten. Men det behöver inte vara en svaghet. Medietränad kan betyda manipulativ, och han ger ett ärligt intryck.

Mitt problem med Ragnar Persenius är i stället att jag tycker att hans omvärldsanalys är gammal. Att han är han biskop i dag med stor inblick i församlingarna betyder antingen att församlingarna inte hänger med eller att jag inte hänger med i församlingarnas frågor. Det är väl lite både och, men när Ragnar Persenius talar om att göra upp med en kravfylld kyrka med en svartvit teologi undrar jag om vi har mött samma kyrka. Är detta verkligen Svenska kyrkans stora problem i dag?

Att han är så glad för det nya kyrkohandboksförslaget känns inte heller riktigt som ett finger i luften. ”Det har skett en fantastisk gudstjänstförnyelse under den tid som jag kan överblicka”, säger Ragnar Persenius, om det bara kom an på musiken, språket och innehållet i gudstjänsten skulle kyrkan vara smällfull menar han. Det är vägen in som är problemet. Folk hittar inte dit. Kyrkans folk – och då menar han alla döpta, kristna – lever inte som de lär, och det blir ett trovärdighetsproblem som gör att potentiella gudstjänstfirare inte vill komma.

Visst, men jag undrar om det är så enkelt som att säga att gudstjänsten är fantastisk om bara folk kom dit? För vem är den fantastiskt – för biskopen? Ja, men talar han inte i egen sak? Så alldeles självklart är det inte att en superfantastisk gudstjänst med allt vad det innebär fungerar för alla som kommer in i kyrkorummet. Om förnyelsen under hans tid varit omfattande samtidigt som besöken går ner finns det andra slutsatser att dra. Och liksom Johan Dalman säger han att det är för lite delaktighet i kyrkan och för mycket produktion av de anställda. Men detta är personer som har varit med och byggt upp det så! Har deras beslut förändrats eller är det bara tankar som de har lite privat sådär?

När det gäller de dogmatiska frågorna är Ragnar Persenius förvånansvärt tydlig. Jesus är en bättre bild av Gud än profeten Muhammed är (även om man i andra religioner också söker Gud) och Adolf Hitler är förmodligen i helvetet (även om det bara är ett annat ord för gudsfrånvaro). Överhuvudtaget får jag intrycket av en människa som har bestämt sig för en del saker. Man ska inte ge pengar till tiggare eftersom det är så förnedrande att de tigger. Men om han vann en miljon skulle han ge bort den till välgörande ändamål. Och likheterna med de världsliga ledarna som han som biskop tycker finns; finns det inte rätt viktiga distinktioner att göra där? Det är ju skillnad på till exempel en partiledare, en föreningsordförande och VD:n för Vattenfall? Det visar på någonslags grundhet att bara säga att skillnaden mellan världens och kyrkans ledare är att kyrkans ledare tror på Gud. Själva syftet med institutionen påverkar också formerna. Det är när man går ner där och borrar som jämförelsen kunde bli spännande och mer än självbekräftande.

Vem vann hearingen? Det fanns ingen klar vinnare eller förlorare. Alla var bra, alla har stora kvaliteter och alla gav anledning att tänka vidare kring kyrkans uppdrag som det gestaltar sig i Sverige idag. Det finns många saker som jag nu inte har skrivit, men 14 000 tecken är redan mer än nog och kom ihåg att din egen uppfattning om hearingen får du genom att se den.

Ställ gärna frågor i kommentarsfältet så ska jag svara/förtydliga så gott jag kan!

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

19 Responses to Ärkebiskopshearingen 1 oktober 2013

  1. Marie Fredin says:

    Ett påpekande beträffande textproduktion, Christina Grenholm har producerat en del, på Bokus hittar du åtminstone nio böcker, till det kommer en troslära som fick goda recensioner: ”Människa vad tror du på?”.
    Tack annars för din genomgång!
    Marie

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Just, såklart. Bra. Jag har inte kollat vilket är dåligt av mig, men förlitade mig på det sociala mediet. Tack!

  2. Hej Sofia Lilly! Tack för intressant feedback på hearingen. Kommunikation är inte alltid lätt. Jag vill berätta att jag inte var särskilt nervös utan tyckte det var spännnande och intressant. På en punkt känner jag mig inte rätt uppfattad. Jag talade inte om en kravfylld kyrka med svart-vit teologi utan om att människors bild av kristen tro är överraskande socialt och andligt kravfylld: ja eller nej, innanför eller utanför, svart eller vitt. Mot det ställde jag tron i betydelsen av att hämta andlig näring, växt, kamp mellan ont och gott samt brottning över tro, tvivel och liv. Kyrkans teologi och förkunnelse behöver ge uttrycka åt detta och möta människors längtan och sökande. Det var också därför som jag försökte vara tydlig i de teologiska frågorna precis som du uppfattade.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Hej! Bra att du rättar. Ja kommunikation är svårt; jag kände här att jag balanserade mellan att fria och inte fälla, och att försöka säga någonting överhuvudtaget alls. Gott att du uppfattade det som intressant och kan ta till dig det som du tycker stämmer.

      Jag förstår vad du menar nu. Du möter människor som känner krav, och vill att kyrkan, vi kristna, visar att tro inte behöver vara så. Så är det säkert. Och det är ju just förbluffande, eftersom vi som är inne i kyrkan vet att den inte alls präglas av de tankegångarna sedan mycket länge.

      Roligt att få lyssna på dig och de andra. Ni är modiga som ställer upp, tycker jag.

  3. Ulf Hjertén says:

    Antje Jackelén gjorde ett starkt intryck på mig. Ödmjuk, lugn, kunnig, inga choser och trovärdig. Jag kan mycket väl tänka mig henne som ärkebiskop. Kristenheten och andra religioner har gott om propagandister. Det är sämre ställt med dialogkunnandet och engagemanget. Sedan uppfattade inte jag att hon sa att det inte var så noga med gränsdragandet. Lever vi nära centrum, Jesus Kristus, behöver vi inte öda så mycket tid och kraft med gränsdragandet tyckte nog jag att hon sa.. Det är något som jag som konfirmandlärare under dryga 40 år sagt på nästan liknande sätt. Jag bodde granne i början av 60-talet med synagogan i Malmö och blev god vän med rabbinen där. Vi hade vid ett tillfälle en gemensam bönestund. Omtumlande för en ung EFS predikant förstås men till min stora överraskning kändes det bra. Jag tror att vi i framtiden behöver mer av religionsdialog. Men det gäller att själv leva nära centrum så att man inte går vilse.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag har väldigt svårt att höra någon skillnad i det Antje Jackelén sa och det du själv har sagt i 40 år… är inte det definitionen av en floskel så vet inte jag. Märk att jag inte säger emot själva påståendet. Det är ett fint uttryck (hur väl det nu efterlevs).

      När det gäller religionsdialog: det är skillnad mellan dialog och synkretism. Gemensamma böner kan jag inte se något behov av, däremot samarbete, visst. Särskilt lokalt. Om det plötsligt uppstår någonting som Husbykravallerna eller trakasserierna av judar i Malmö så är det bra att olika religioners företrädare har kontakt med varandra sen förut, så att de kan prata och agera. Det finns massor av samarbeten man kan tänka sig. Människor av olika tro samarbetar också redan nu varje dag i en massa situationer utan att det kallas religionsdialog – man ska inte överdriva betydelsen av möten mellan ledare, alla diktatorer har väl skakat hand med varandra framför kamerorna. Men det finns inget behov av överlappning in i det kristna gudstjänstlivet. Om jag har fel så får någon övertyga mig om det först.

  4. Fint referat av hearingen, tack för det Sofia Lilly. Roligt också att Ragnar Persenius kommenterar din kommentar – det du, inte jag, uppfattade som nervositet kan ju också vara energi hos en taggad eller eggad kandidat. Jag tror nog att Ragnar, precis som han själv sa, hör till dem som sover gott om nätterna.

    Jag är tacksam för att Ragnar gav så pass tydliga – och kristliga! – svar som han gjorde. Och jag tycker nog att du Sofia Lilly är lite för snäll när du skriver att ”alla var bra” och att ”alla har stora kvaliteter”. Det är och förblir chockerande för mej att kristna människor, därtill ärkebiskopskandidater, har så svårt att säga ett rakt och tydligt ”ja!” på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed (kan de i princip lika gärna bli imamer?). Där var Ragnar mycket tydligare, i alla fall på hearingen. Och att alla utom han tror att Jesus hade en jordisk biologisk far är för mej också helt otroligt (tror de på den föreslagne romerske soldaten? men inte på Marias vittnesbörd via Lukas, jfr Luk. 1:1-4, annat än som världens sämsta bortförklaring?). Och att alla utom Ragnar glatt och hämningslöst förespeglade att ingenting finns att frukta efter döden – inte för någon enda – känns också mycket, mycket ogenomtänkt och oseriöst. Ja, rent av farligt (om det trots allt FINNS).

    Föråldrad omvärldsanalys eller ej – men i mina ögon är Ragnar nu den enda anständiga kandidaten, för att inte säga den enda tydligt bekännande kristna och något så när evangelisk-lutherska. (Den ÄB som väljs nu ska ju leda Svenska kyrkan inför och under reformationsjubiléet 2017!). Och det beror inte på att jag är okritisk mot honom – det vet nog Ragnar bättre än de flesta.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Okej, men om någon av dem hade svarat rakt upp och ner som det står i trosbekännelsen då? På frågan om Jesus och Muhammed: – Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår herre, avlad av den helige ande, född av jungfrun Maria… alltså de avkrävs ju svar på hur de resonerar, och då måste man få använda ord, försöka omfatta mysteriet som ingen kan omfatta. Jag tror inte att vi ska övertolka det där. Hur många kristna ledare, och jag menar inte bara i historien utan idag, säger inte de rätta sakerna men gör helt fel?

      Guds löften äro sanna. Det tror jag att alla som läser med i trosbekännelsen erkänner. Jag tyckte att det var mycket mer oroväckande att Jackelén kallade motståndare till religionsdialog, som hon definierade som tron på samma Gud, för extrema fundamentalister. Men, det är ju också bara ord. Hon kanske försökte få fatt i någonting som var lite mindre polariserat än det lät som.

      • Nej, du har rätt Sofia Lilly, vi ville förstås inte ha något ”rabbelsvar” heller (även om vi hoppats att de stämmer in i trosbekännelsen med själ och hjärta). Men man kan mycket väl svara ett klart och tydligt JA på en sådan här fråga – utan rabbel – och möjligtvis, för övertydlighetens skull, utveckla svaret något (t.ex. säga att det finns saker som kristna och muslimer håller med varandra om och att vi bör visa varandra respekt som människor).

        T.o.m. i världsliga sammanhang verkar det tillbakadraget i överkant om en tilltänkt S-ledare (OBS ledare!) skulle tveka på frågan om partiets politik är bättre än moderaternas (”ja, fast det är ju bara som jag tycker”) eller om partiets verklighetsbeskrivning är adekvatare (”ja, fast att jag delar partiets samhällssyn betyder ju inte att Moderaternas – eller ens Sverigedemokraternas? – behöver vara sämre”).

        Att även ledare som säger det rätta kan handla fel är väl ingen ursäkt för att inte säga det som behöver sägas? Låtsas vi som om vi inte längre önskar att människor ska bli kristna spelar vi SD i händerna. Och om vi inte ens vill att fler ska bli kristna är vi knappast kristna själva längre. (Måste allt en ÄB säger vara godkänt av S eller C?).

  5. Oj, ursäkta, det var ju inget referat! Men en ganska refererande kommentar kan man väl ändå få kalla texten? Jag tycker nog att den var både fylligare och sakligare – där kanske din ovilja att kora en segrare kom väl till pass? – än det mesta jag sett i övriga tidningar och tidskrifter. Tack hur som helst! (Och ja – jag har sett det mesta av ”hearingen”).

  6. Inger Lindeskog says:

    För mig är det en gåta hur man så snabbt och enkelt kan avfärda helvetet som en tänkbar realitet efter domen, som t ex Jackelen och Dalman gjorde. Visst är det en oerhört svår del av trosuppfattningen. Men man kan väl åtminstone problematisera något! Resonera kring frågan! Inte bara säga
    ”Det tror jag inte” på frågan om helvetet finns.

    Hos mig hade de vunnit i respekt om de t ex sagt att det är svårt, men att vi som människor inte kan bortse från risken att gå förlorade, att vi förlorar våra liv. Bibelhänvisningar måste ju också ha sin plats när kristna talar med kristna, utan att det uppfattas som att man slår varandra i huvudet med Bibeln. T ex: ”Vad hjälper det en människa om hon vunnet hela världen, men förlorar sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv?” (Matt 16:26) Av sammanhanget framgår att det handlar om livet efter detta. Eller Jesus ord i Bergspredikan: ”Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad, än att hela kroppen kommer till helvetet” (Matt5:30)
    Kan vi lättvindigt avfärda detta?

  7. Sofia Lilly Jönsson says:

    Ja vi får väl hoppas att överheten läser och tar till sig menighetens åsikter, och inte bara avfärdar allt som skrivs som bråk på nätet. Jag för min del är alltså mer bekymrad över att man så lite talar om vad kandidaterna åstadkommit tidigare och gör i praktiken, än vissa sätt att uttrycka sig som kan bli hårklyverier. Jag tycker att det är tråkigt att Guds sanning har blivit en stridsfråga. Det är kanske inte nytt genom historien. Men om det skulle leda till att ärkebiskopskandidater, och folk överhuvudtaget, börjar med läpparnas bekännelse så tror inte jag att kyrkan vinner på det.

    • ”Jag tycker att det är tråkigt att Guds sanning har blivit en stridsfråga,” skriver du Sofia Lilly Jönsson. Tack för detta stora referat som du gett oss!

      Jag tycker också att det är tråkigt att Guds sanning har blivit en stridsfråga. Och det är faktiskt så att det hörs om en förkunnare lämnar Jesus som enda sanningen och inte bara en av alla olika sanningar. Det hörs för en bibelläsare, när det blir egna tolkningar av summan av Guds sanning. Svenska Kyrkan har ju ändå en kristen bekännelse där ingen har rätt att lägga till eller dra ifrån det som står skrivet.

  8. Pingback: Känd av Gud och älskad | Gunnels plats i rymden

  9. Mary says:

    Kan inte ni (bloggen eller tidskriften) ställa den där frågan till kandidaterna om hur de tänker hantera motsättningarna inom kyrkan och att kristna lämnar kyrkan, eller stannar och lider?

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Frågan är ställd iockmed att jag skrev och publicerade den.

      (Jag är glad för att du skiljer mellan tidskriften och bloggen.)

Lämna ett svar till Sofia Lilly Jönsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>