Att döda den som ber

Sex personer dödades i samband med en midnattsmässa i Nigeria tidigt igår morse och en präst på väg hem från kyrkan skottskadades i Zanzibar några timmar senare, läser jag på Dagen. Det känns som jag har läst samma nyheter varenda jul sedan jag blev vuxen. Precis som jag läst om terrordåd mot moskéer i samband med fredagsbönen, och mot synagogor och hinduiska tempel, massor med gånger.

Visst inser jag att det finns någon sorts praktiskt aspekt på det hela – i kyrkor, tempel, moskéer och synagogor samlas många människor, och terrorister vill döda så många som möjligt för att så att säga maximera terrorn och skräcken. Jag vet att för många terrorister är själva tillbedjan av något annat än det som de står för bara en bekräftelse på att de har rätt att döda. Men ändå. Det finns något så djupt motbjudande i att döda den som ber, som liksom har gjort sig skyddslös i kärlek och tillit och så…pang. Det är som att skjuta ett lekande barn i ryggen.

I ljuset av en sådan verklighet, ter sig så mycket av den svenska och svenskkyrkliga kristenhetens problem så små. Vi diskuterar ordvändningar och strukturer och former och tolkningar, samtidigt som människor inte särskilt långt härifrån riskerar livet för att få fira julnattsmässa. Det är inte en anledning för oss att sluta prata om det som vi tycker är rätt, gott och sant i våra sammanhang – men det är faktiskt en anledning att begrunda att den tro vi ibland knappt hinner prata om faktiskt handlar om liv och död på ett ytterst konkret plan för våra bröder och systrar i resten av världen.

This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

4 Responses to Att döda den som ber

  1. Sofia Lilly Jönsson says:

    Jo. Jag vet bara inte vad jag ska göra av den insikten. Det kan bli ett sätt att få tyst på kritik, som när nån högerdebattör avfärdar fattigdomsbegreppet i Sverige eftersom man ändå (ännu) har livets nödtorft här. Jag kan nog tänka mig att precis det argumentet går att använda för att få tyst på Evangelium: försök inte göra en diskussion av det här som vi redan vet är rätt, då breddar ni bara väg för extremism och näthat. Är det inte så det används?

    Samtidigt vet jag ju att jag själv gått i de här tankarna den sista tiden och upplever att somliga av kyrkans fraktioner har ytterligt svårt att fokusera på väsentligheterna. Som att kyrkan består av 5-10 personer som återkommer i olika sammanhang. Man försöker tro att det inte är sant, men att fråga efter gensvar kan kännas som att gå in och ropa i en tom kyrka: hallå!? och lyssna på sitt eget eko. Ja, jag antar att mässfirarna i Nigeria har en annan upplevelse. Undrar hur vi ska kombinera dessa kristna erfarenheter från människorna som lever under hot och människorna som lever så ohotat från omvärlden att de istället börjar ge sig på varandra.

    • Miriam W Klefbeck says:

      Jag tänker att utmaningen är att hitta ett sätt att låta insikten och vanmakten inför andra kristnas villkor bli en inspiration och ett imperativ, istället för en moralistisk debattkvävare.

  2. Rolf Larsson says:

    I år 2012 har mer än ett hundra tusen kristna mist livet för sin tros skull i världen. Vi lever fortfarande i martyrtider. Texterna på Annandag Jul, martyren Stefanus dag, blir rykande aktuella.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>