Avledande manövrar

images

En vanlig söndagseftermiddag roar jag mig med att googla. Sökningen ”Svenska Kyrkan + kvinnor” ger ungefär 500 000 resultat. Av de 20 första träffarna handlar 18 av artiklarna om prästvigda kvinnor.  Flertalet av dem handlar om ämbetsfrågan. Därefter googlar jag ”Svenska Kyrkan + jämställdhet”. Här är det inte lika tydligt, och flera av träffarna är artiklar och dokument som handlar om genus- och jämställdhetsfrågor på ett globalt plan, men i den mån kvinnor som är anställda eller aktiva i Svenska kyrkan är omnämnda, är de nästan uteslutande präster.

Jag vet att det här inte är något vetenskapligt statistiskt underlag, det är både för litet och för snabbt hanterat, men de bekräftar min erfarenhet av att pratas eller skrivs det om kvinnor och Svenska kyrkan, så pratas och skrivs det förr eller senare prästvigda kvinnor. Och pratas eller skrivs det om diskriminering, så pratas det förr eller senare kvinnoprästmotstånd. Både när samtalet sker i församling, stift eller andra sammanhang, och när samtalet sker i media. Som om inga andra kvinnor fanns som var tillräckligt spännande. Som om alla genus- och jämställdhetsrelaterade problem i Svenska kyrkan handlade om just det här.

Det här är så väldigt konstigt. För de flesta kvinnor som är verksamma i Svenska kyrkan är inte prästvigda. De blir däremot ofta blir föremål för bekymrade miner, om de råkar vara i för stor majoritet i den gudstjänstfirande församlingen, i kyrkvärdsgruppen, eller i arbetslagen. De som är anställda har ofta låg lön i förhållande till sitt ansvar, och arbetar oftare deltid. Bland frivilliga medarbetare i församlingsverksamheten är majoriteten kvinnor. Bland förtroendevalda på höga poster är majoriteten män.

Konstigare blir det. Speciellt om man plockar fram något så oglamoröst som lönestatistiken från 2013. Visst, prästvigda kvinnor tjänar generellt något mindre än prästvigda män. Men det gör diakonvigda kvinnor i församlingstjänst jämfört med diakonvigda män i församlingstjänst också. Precis som kvinnliga kantorer och organister tjänar mindre än manliga kollegor, och kvinnliga kyrkogårdsarbetare, kanslichefer, ekonomiassistenter, kamrerer och så vidare. I de sistnämnda kategorierna är skillnaderna mycket större än mellan manliga och kvinnliga kyrkoherdar och komministrar, [1] men det här hör man sällan talas om.

För att understryka konstigheterna ytterligare ska jag ge er några stickprov ur en prästvigd kvinnas yrkesvardag, nämligen min egen:

I en församling där jag i ett flertal år tjänstgjort som komminister med särskilt ansvar för barn- och familjearbete, anställdes en manlig kollega som vikarie på en komministertjänst med särskilt ansvar för församlingens huvudkyrka. Han hade ett tjänsteår. Jag hade fyra. Hans ingångslön, som sattes av människor som absolut tror att Gud kallar kvinnor till präster hamnade 2500 kronor över min. Inte så att han inte var värd vartenda öre – det rörde sig om en mycket kompetent person – men hur kommer det sig att kvinnor som arbetar med barn är förtjänta av mindre lön, än män som jobbar med kyrkorum?

Av en manlig arbetsledare som tror att Gud kallar kvinnor till präster har jag fått höra att hans förväntningar på mig varit låga, beroende på vem jag råkar vara gift med.

Ofta (kanske en gång i månaden) får jag positiva, uppmuntrande kommentarer som direkt relaterar min yrkesutövning till mitt kön, oavsett om personen i fråga tagit del av, eller ens sett den. Exempelvis ”vad roligt med en kvinnlig präst” eller ”kvinnliga präster är öppnare/mjukare/mer förstående än manliga”. Detta sägs med välvilja, och jag förväntas bli glad – trots att detta sätt att resonera i andra sammanhang skulle ses som uttryck för fördomar, eller förlegad särartsfeminism. Min kvinnlighet är alltså ständigt i fokus, relateras till andras manlighet och läggs till och med som ett tolkningsraster över min yrkesutövning. Av människor som är positiva till nuvarande ämbetsordning. Mycket positiva, till och med. Om jag ifrågasätter detta, eller inte reagerar tillräckligt positivt eller glatt, blir jag ofta kritiserad för jag är överkänslig, fixerad eller helt enkelt inte tillräckligt tacksam för att varenda människa jag träffar på inte är kvinnoprästmotståndare.

Medan det offentliga samtalet om jämställdhet i Svenska kyrkan närmast tvångsmässigt dras mot ämbetsreformen 1958, de tidigare prästvigda kvinnornas situation och de närmast mytiska berättelserna om hur motståndarna behandlat, behandlar eller vill behandla prästvigda kvinnor illa, lever den stora majoriteten av kvinnor och män i Svenska kyrkans församlingar i ungefär samma ojämställda vardag som resten av samhället. En vardag präglad av fördomar, löneskillnader och orättvisa förväntningar, som hindrar både män och kvinnor att fullt ut använda de gåvor Gud har gett i den tjänst Han satt dem i. En vardag som vi sällan pratar om, trots att vi befinner oss mitt i den.

Det är så väldigt konstigt, skrev jag i början. Fast det är det egentligen inte.  Det är ett uttryck för lättja. För, vad kostar det att förfasa sig över det som varit, eller över det som man vet eller tror att någon annan gör, jämfört med att börja skärskåda sitt eget beteende? Hur jobbigt är det inte att börja tänka innan man talar, jämfört med att tala om hur hemsk någon annan är? Vad hjälper det undervärderade kyrktanter och underbetalda manliga förskollärare i våra församlingar? Inte alls.

Ämbetsfrågan är en del av vår kyrkas historia och en teologisk ordningsfråga, som förvisso haft som följd att många människor genom åren farit väldigt illa och fortfarande gör det. När så sker, är både samtal och aktiv handling självklart påkallat.  Men, tror jag, väldigt mycket oftare, och för många fler, utgör ämbetsfrågan en praktisk avledande manöver från ett brett samtal om jämställdhet för alla människor i Svenska kyrkan. Den är en praktisk distraktion från egen självkritik och eget engagemang i de små förändringar som gör stor skillnad. Och även om det är bekvämt och lite kittlande, så är det faktiskt inte särskilt konstruktivt.



[1] Källa, lönestatistik för 2013, https://internwww.svenskakyrkan.se/Arbetsgivarfr%C3%A5gor/lonestatistik

This entry was posted in Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>