Ur en polisrapport, 2013-06-13 10:35:
”Ett tåg körde under natten på tre stycken björnungar som befann sig på järnvägsspåret mellan Simeå och Vallsta. Eftersöksjägare påträffade under förmiddagen 2 stycken döda björnungar ca 200 meter från spåret som honan hade dragit undan och delvis täckt med ris. Den tredje ungen såg ut att ha klarat sig oskadd tillsammans med björnmamman.”
När vi förstår att djur gör som människor drabbas vi ofta av skuld. Vi vet att människan utnyttjar djuren. Om vi påminns om det orättfärdiga i det blir det jobbigt. En försvarsreaktion är att slå ifrån sig insikten: ”Gör inte djur till människor!”. Djuren lider för vår skull och vi vänder bort blicken. Rationaliseringen – och den har kristendomen stor skuld i – är att människan har ett högre värde i kraft av sin förmåga till abstrakt tänkande. Riktigare vore att se människans sorg och andra känslor som uttryck inte för någon intellektuell uppenbarelse, utan som uttryck för de primitiva varelser också vi är.
En björn gav i natt sina ungar en primitiv begravning. Hon hade dragit undan ungarna från spåret och täckt dem med ris. Det fanns ingen officiant eller utvecklad teoretisk teologi kring begravningen invid järnvägsspåret. Men det är ju bara gradskillnader.