Bibeln som subjekt

Hagar

Före jul var det ett program på SVT om Ulf Linde, akademiledamot, konstkritiker och jazzmusiker. I ett klipp skär han upp svampar och säger att han om hösten är platoniker – annars tycker han Platon är en förfärlig filosof – men på hösten, när han plockar svamp, då förstår han Platon. Anledningen är att det finns något odefinierbart i igenkänningen av Karl-Johansvampen, man möter dess abstrakta ”form” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är.

Det är samma sak med konst, säger Linde. Det som angår en i ett konstverk berör något inom en som inte alltid är tillgängligt för ens eget medvetande. Det är inte mitt ”medvetna jag” som utforskar och tar in det som jag redan vet att jag vill ha, utan något talar till mitt inre, och möter saker i mitt inre jag inte helt var medveten om. Det är lite som att bli förälskad, säger Linde, att inte längre få bestämma själv.

Den här erfarenheten av att bli tilltalad tror jag har flera likheter med möten både med Gud och möten med det goda i allmänhet.

I en artikel i Signum skriver filosofen Hans Joas om hur ”värden bildas och består”. Joas pekar just på det passiva elementet, inte att jag kalkylerande väljer mina värden, utan att jag blir gripen av dem. Sen kan jag välja utifrån dessa värden, orientera mig med hjälp av dem. Men det som blir ett värde måste gripa mig, jag kan inte besluta mig för att internalisera ett värde:

Varför är det så? Jag hävdar att det beror på att internalisering av värde med nödvändighet måste innehålla ett passivt moment.

Det vill jag helst uttrycka med ett gammalmodigt tyskt ord. Tidigare talade man nämligen när det gällde ämnet internalisering om Ergriffensein (att vara gripen, rörd av något).

Beträffande uttrycket Ergriffensein gillar jag det passiva. Jag tror att det begreppet är mer adekvat än ordet ’val’ som ofta förekommer i facklitteraturen idag. Jag tror inte att det stämmer att vi väljer våra värden. Vi väljer på basis av värden.

Givetvis gör vi val eftersom något föresvävar oss vara gott eller ont, men vi kommer inte fram till våra fundamentala föreställningar om vad som är gott eller ont genom att vi fattar beslut utan därför att någonting på något sätt griper tag i oss eller fängslar oss.

Att läsa Bibeln inte bara som ett ”objekt” utan också som ett subjekt, som något som kan tilltala mig, så att säga ”placera mig” snarare än att jag placerar Bibeln i olika fack och kategorier är att närma sig Bibeln mer som jag närmar mig en person än hur jag närmar mig ett objekt. Jag blir själv öppen och inte bara den som granskar.

Den förre påven, Joseph Ratzinger, menar att skillnaden mellan religionsfilosofi och teologi är öppenheten för det som går utöver det jag själv kan tänka ut, tilltalet, igenkännandet av Guds röst:

Teologin ‘uppfinner’ inte genom en intellektuell reflexion vad som är möjligt att tro och vad inte – om det vore så skulle den kristna tron bara vara en produkt av vårt eget tänkande och alltså ren religionsfilosofi. Teologisk vetenskap som förstår sin roll rätt är istället ett försök att förstå den igenkännandets gåva som föregår den.

Teologin är en reflektion och respons på Guds tilltal.

Avguden har minst två egenskaper i Bibeln. Dels är den en mänsklig konstruktion. Dels är den stum. Den kan inte tala, som den levande Guden. Om vi närmar oss Bibeln som en bok som inte kan tala till oss, utmana oss utan endast som ett ”objekt” som vi analyserar så blir Bibeln likt avguden stum.

I Gamla testamentet finns berättelsen om Hagar, tjänstekvinna hos Abraham och Sara. Hon säger, efter att Gud visat sig för henne när hon bortstött från familjen flytt ut i öknen: ”Du är seendets Gud” Hon tänkte nämligen: ”Har jag här verkligen fått se en skymt av honom som ser mig?” (1 Mos. 16:13)

Jag tycker det är ett bra uttryck, för hur det är att läsa Bibeln som ett tilltal, ”att få en skymt av honom som ser mig”.

Jag citerar en dikt av Alva Dahl som publicerades i senaste numret av Evangelium om att läsa Bibeln som ett tilltal, som når oss trots allt:

Hur löd det nu, dagens ord, tänk vi minns inte …
och ändå är det kvar i oss, helt visst.
– – – bortfladdrat, men
 förnimmelsen av det, mötet det gav upphov till, har satt sin prägel.

Minns hur det var när du närmade dig, men inte hur du såg ut –
i alla fall inte, möjligen …  minns möjligen minspelet.
 Hur vi såg på varann – vad du slog an.

(Om vi mindes lydelsen – vad hade vi offrat i stället?)

(Minns vi bara det släta, eller minns vi det som genomborrat?)

Vi sitter så halvstilla och litar på att du når oss i vår
morgontröghet, genom översättningsbök, skriftlärdas
 kanoniseringsbråk.

Du håller dig tätt intill. Vi minns som vi minns 
skälvningen av hand mot kind.

* * *

Mellan finns ett rum av luft (kanske rökelse)
 vi erbjuds där att alltmer bli och vara

tilltalade enbart som
 de lyssnare som Ordet behöver för att yttras

* * *

Vi verkar liksom aldrig riktigt redo.
 Mättnad, täthet, tyngd. All Din Kraftfulla Ömhet.
 Som om jag måste gråta mig tom innan Du fick plats hos mig.

Minns: du håller dig tätt intill. 
Trycker försiktigt.

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

2 Responses to Bibeln som subjekt

  1. Bengt Holmberg says:

    En fantastiskt fin text, som själv väcker den igenkännandets mekanism (eller snarare: beröring) som artikeln handlar om. Texten sätter ord på något viktigt och dyrbart, och gör att man känner sanningen i det. Evangelium behövs. Tack!

  2. Christoffer Skogholt says:

    Stort tack!

Lämna ett svar till Bengt Holmberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>