Blodigt och barntillåtet

barnensbibel_zps7eaa7238

 

 

Dödens ängel är brun, svart och beige. Han spretar med fingrarna på ena handen, och i den andra håller han ett långt svärd, liksom framsträckt. Det är nästan helt dränkt med blod. Ansiktsuttrycket är sammanbitet. Vingarna är stora och vinklade uppåt. Fötterna är pyttesmå i relation till resten av ängeln och runt dem finns små blodstänk. Han rör sig mellan hus på en gata, och i en öppen dörr står ett barn, eller en kvinna, med uppsträckta armar och skriker.

Jag tittar inte på skräckfilm. Jag läser Barnens Bibel av Anne de Vries, som jag fick någon gång i fyraårsåldern och som, inser jag när jag bläddrar igenom den, måste ha tittat och läst i ganska ofta. Jag minns nämligen nästan varenda bild, och framför allt känslan de framkallade då. Håren reser sig på armarna när jag läser om Dödens Ängel i Egypten:

Alla dörrar som tillhörde Israels folk blev röda av blod. Sedan stängdes dörrarna. Det blev natt. Och i denna natt kom den sista plågan, det sista straffet. Något förfärligt hände. En ängel kom ner från himmelen. Han gick genom alla gatorna. Han kom in i alla hus. Och över alltid där han kom in, dog den äldste sonen. Plötsligt låg han död i sin säng. (Barnens Bibel, de Vries, översatt av Ylva Eggehorn, 1976 års upplaga)

Bläddrar vidare. Språket är barnanpassat – innehållet är det inte. Blodet sprutar och folk dör som flugor. Jag hittar ocensurerade versioner av hur Hagar och Ismael drivs ut i öknen, hur Abraham försöker offra Isak, om Potifars hustru och barnamorden i Betlehem. När Jesus välsignar barnen passar han på att uppmana dem att alltid vara snälla. Det här är ingenting jag skulle sätta i händerna ens på min äldste gudson, och han fyller åtta nästa gång.

Jag ringer mina föräldrar och frågar om de läste den för mig. ”Gjorde jag säkert”, säger pappa, men han minns det inte. ”Nej”, säger mamma med visst eftertryck. ”Jag vet inte var du fick den där ifrån, för det var inte vi som köpte den. Jag tycker inte om den. Det är fula teckningar och… nej. Men du läste den själv. Barn brukar gilla när det är hemskt.”

Tänker på alla gånger jag svettats över bibeltexter om synd, dom och död inför gudstjänster i slutet på kyrkoåret, eller för den delen under trefaldighetstiden, och frågat mig hur jag ska kunna säga sådana här saker utan att skrämma, eller stöta bort folk i allmänhet, och barn i synnerhet.

Jag tänker på alla gånger jag och mina vänner nästan automatiskt byter språk till engelska, när vi har barn omkring oss och samtalsämnena blir för skrämmande, eller helt enkelt inte riktigt… barntillåtna. Ett hagel av ”Vaddå? Vad pratar ni om?” brukar bryta ut efter en stavelse, ungefär. Ingenting kan få barn att bli så intresserade, som känslan av att bli undanhållna något.

Jag tar läser om dödens ängel igen. Och om Faraos drömmar om de magra korna som äter upp de feta (bilderna är väldigt talande i den berättelsen) och om hur Mose slår ihjäl den egyptiske förmannen. Känslominnena berättelserna väcker är inte otrevliga. Jag blev inte rädd av att läsa Barnens Bibel.  Tomtebobarnen var mycket värre. Däremot måste Barnens Bibel ha varit den enda bok jag någonsin fick komma i närheten av, som inte censurerade delar av verkligheten. Som lät mig få den riktiga versionen, även om den var otäck, stötande eller obegriplig. Den beskrev verklighetens mörka sidor, som jag förvisso anade och kände, men som vuxenvärlden så desperat ville skydda mig ifrån att de ofta bara skrämde upp mig ännu mer. Där fick jag titta på bilder som inte var i pastellfärger, mjuka och ljusa, utan korniga, kantiga och hotfulla. Och all min längtan efter läskiga saker, som nog egentligen var längtan efter att få en lite mer omfattande bild av verkligheten, fick nån sorts svar, om än i en ganska lagisk tappning från 1948.

Minns plötsligt den gången jag var ganska nyprästvigd och frimodigt berättade för en grupp barn i lågstadieåldern om S:ta Lucia, inklusive utstuckna ögon, kokande olja och svärd. Det blev knäpptyst i rummet, ögonen var som tefat, och precis när jag började tänka att hjälp, nu gick jag för långt, sa en flicka andlöst: ”Snälla. Berätta en gång till!”

Sedan tänker jag på familjemässan vi som vanligt ska ha söndagen före domsöndagen. Det är nog ingen fara.

I slutet av oktober kommer #5 av Tidskriften Evangelium. Temat är BIBELN.

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

4 Responses to Blodigt och barntillåtet

  1. Klaus S says:

    Både barn och vuxna kan ju dras till det hemska. Varför annars alla dessa ruskiga deckare? Jag minns ”Hauffs sagor” från min barndom. Sögs in i ett juvel- glittrande mörker. Precis som med lekande kanske våra hjärnor är förprogrammerade att fascineras av sådant, för att lära oss att hantera det hemska.
    Men vad hjälper och vad skadar i mörka historier? Finns det bra-hemskt och dålig-hemskt?

  2. Karin says:

    Jag är också uppvuxen med Anne de Vries Barnens bibel, i någon tidigare översättning än Ylva Eggehorns, samma bilder, mustigare text. Min mormor läste högt för mig, tills jag började läsa själv och fullkomligt slukade berättelserna. Jag vill påstå att grunden till min (för att inte vara teologiskt skolad) ganska hyfsade kunskap om Bibeln, helt och hållet ligger på denna barnbibel och alla de timmar jag tittade på bilderna och läste de spännande, och ibland skrämmande, men rasande ”ärliga” berättelserna. Jag ÄLSKADE Barnens bibel, och vill nog hävda att ”uppstartsträckan” för att kunna läsa ”den riktiga” Bibeln, avsevärt förkortades på detta sätt! Och det är väl vad barnbiblar egentligen är till för: att på ett lättåtkomligt sätt väcka intresset och längtan att få läsa mer av Guds ord?! Jag brukar faktiskt rekommendera sökande vuxna som undrar hur man över huvud taget kan närma sig Bibeln att prova en barnbibel: De ger mersmak! Och de flesta håller med.
    För att inte tala om när jag läser högt för barnen i släkten, då morrar de vuxna och säger: Läs högre! Jag vill också höra!!

  3. Alma-Lena says:

    Även jag älskade Barnens Bibel med dess fantastiska illustrationer. Läste sönder den totalt och när jag var tio läste jag första gången vanliga Bibeln från pärm till pärm. Barnens Bibel gjorde mig till Bibelnörd. Jag gillar den fortfarande för det totala förtroendet för sin läsare, fast de tilltänkta läsarna var barn.

  4. Jonas Nilsson says:

    Inget mindre än Anne de Vries version. Hur många gånger har vi inte stannat inför blodfläckarna på det av lejonet skadade och blodiga lammet (ursäkta om jag i minnet blandar ihop sidorna). Men David besegrade lejonet.

Lämna ett svar till Alma-Lena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>