De som stör

Do-Not-Disturb

Halvnakna aktivister i protest i Katolska kyrkan skrev flera tidningar om idag. Femen, en feministisk protestgrupp som arrangerar toplessmanifestationer, genomförde en demonstration för kvinnors rätt till abort. De gick in med slagord både målade på kroppen och med plakat med orden ”Catholic church out of my body”. Visst tumult ska ha utbrutit när de blev avhysta av gudstjänstdeltagarna. Kvällspressen skriver alltså om våldsamheterna i katolska kyrkan.

Mer än så vet jag inte om händelsen i sig, men jag tänker att det verkligen tål att funderas på hur vi i kyrkorna hanterar ”de som stör”. Det finns många olika varianter på det. I ett sammanhang där jag firat gudstjänst deltog ofta personer med någon form av psykiska funktionsnedsättningar som ”störde”, genom sitt stora behov att få säga och kommentera saker kring tron. Där var det lättast att hantera genom att släppa fram, men samtidigt sätta gränser. ”Ja, du får säga. Kort. Tack. Nu går vi vidare.”

Jag har också varit med om att ringa polisen och be dem ta hand om någon som varit väldigt berusad. Inte i samband med gudstjänst, men ändå.

När behöver vi avhysa någon? Är det för att den stör? Eller för att den provocerar (som verkar ha varit fallet här)? Eller är det när det blir hotfullt, eller en situation vi inte kan hantera själva (och måste kalla in någon form av ordningsmakt)? Och vad säger vårt bemötande av den störande om oss som kyrka?

N.T. Wright berättar i sin bok After you believe – why christian character matters om en liknande händelse (här lite mer kortfattat återberättat). En stor gudstjänst ”in an enormous church, with wonderful music, flowing robes and a crowd of thousands…” blir avbruten av hur några män knuffar sig fram, skadar en, och springer in och börjar ropa ut sina slogans. En protestgrupp känd för att bete sig utanför alla gränser. De nådde längst fram i kyrkan, viftade med sina plakat, och slutade, osäkra på vad det skulle göra sen. Men ingen i kyrkan visste heller vad man skulle göra. Att fösa ut dem hade stört och ”försurat” stämningen än mer. Så gick en av prästerna stilla fram till ledaren för protesterna och hade ett kort, tyst samtal med honom. Sen pratade han kort med den som ledde gudstjänsten, som i sin tur därefter tog till orda och berättade för församlingen att ”våra oväntade gäster” hade gått med på att få tre minuter att berätta om sitt ärende och sedan lämna byggnaden i stillhet.

Prästen som gick fram? Det var Rowan Williams. Och ett sådant bemötande är ett vittnesbörd i sig självt.

About Pär Parbring

Präst i Skellefteå Sankt Olovs församling. Döpt i Svenska kyrkan, uppvuxen och konfirmerad i katolska kyrkan. Rekonverterade och blev präst. Fortfarande en ganska katolsk lutheran. Snöar lätt in på många saker, allt från enstaka grekiska ord i bibeln till mixtrande med android-mobiler.
This entry was posted in Evangelium, Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

15 Responses to De som stör

  1. Sofia Lilly Jönsson says:

    Men är det samma sak? Skulle katolska kyrkan gett Femen tre minuter?

    • Njae, viss likhet fanns det. Jag kan förstå att det blev en kraftig reaktion. Och det är inte så lätt att veta när man ska hantera en situation si eller så. Men man kan fråga sig om slutnotan hade varit en annan om de fått sina tre minuter.

    • Alma-Lena says:

      Ja, varför inte. Knappast lär de få någon troende att ändra åsikt om livets helgd på tre minuter eller ens tre år. Aktivisterna hade förmdoligen kommit av sig och blivit förlägna. Det r väl just ett sådant bemötande som Jesus menar med att vända andra kinden till. Men jag tänker inte mest på det, jag är inte så ädel. Jag tänker framförallt på att man hade snuvat kvällspressen på rubriker och bilder.

    • Tänkte förresten under kvällen att det är intressant att lägga en genus- och/eller maktanalys över de båda incidenterna som jag skrev om. I det ena fallet verkar det ha handlat om en grupp män som gått fram ganska våldsamt. Som gör församlingen orolig och tveksam. I det andra fallet handlar det om tre (till råga på allt avklädda) kvinnor, som blir mer eller mindre våldsamt hanterade, mest troligt av män. Församlingen blir i detta fall inte skrämd utan snarast provocerad. Hur vi hanterar saker beror alltså på vem som stör också.

  2. Pingback: | Tankesmedjan Areopagen

  3. Karin Berglund says:

    Ett problem är att tanterna är barbröstade. Det bryter stämningen i mässan för mycket, jämfört med om de vore vanliga demonstranter. Man vill ju helst kasta över dem något som skyler. Redan där kommer de att bli sura.
    De VILL ju provocera och sedan hör det till reglerna att de ska bli kränkta över provokationen, arga, skrika hur allt är karlarnas fel. Det är som damen som stod och målade vaginor i Umeå nyligen. Hon blir helt enligt reglerna kränkt över att bli utsatt för ett försök att stoppa henne.
    I min värld är killar i yngre tonåren när de ritar magnifika snoppar i gångtunnlarna. Men här har det liksom hängt sig kvar. :-(
    KB – kvinna sedan många år utan att ha haft problem med det …

    • Karin Berglund says:

      Kränkta över reaktionen, skulle det vara.

    • Absolut bryter de stämningen i mässan något oerhört. Jag stödjer på intet vis den ”störningen”. Biskop Anders Arborelius har gjort ett uttalande på katolskakyrkan.se, om en ”sexuell provokation” och hur detta blir ett vanhelgande av det heliga. Men också om förlåtelse osv. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över bemötandet av dem. Motiverar ett vanhelgande en våldsam behandling? Och så har jag en större fundering på gång kring huruvida man kan kränka den Gud som valt den yttersta kränkningen, döden på korset… Men människan kan naturligtvis bli kränkt och störd.

  4. Anders Stenström says:

    *Om* korsfästelsen av Jesus var en kränkning av Gud *så* går det uppenbarligen att kränka Gud.

    Annars när det gäller ord och beteenden använder man väl inte så ofta begreppet ‘kränka Gud’; man kan tala om att ‘häda’, som är något annat. I bägge fallen dock svåranalyserade saker: man vet, kan känna och känna igen, vad det är att kränka någon, men att reda ut i ord vad det är är inte lätt. Så ock med att häda.

  5. Inger Johnsson says:

    Hädelse är väl sällan något som riktas mot Gud, utan i stället mot dem som håller Gud för helig. Provokationen i domkyrkan har väl inte ens de närvarande som adressat, utan använder dem som bara som medel för att säga något till någon annan – möjligen till ansvariga i Spanien, snarare till offentligheten i stort. De som kränks i domkyrkan är inte ens intressanta i sig, utan bara några att trampa på för att nå ut. Det avslöjar något om provokatörens människosyn, tycker jag.

    • Alma-Lena says:

      Men faktum kvarstår att vi kristna ska vända andra kinden till och gå den andra milen. Jag vidhåller att det hade varit den bästa reaktionen på detta. vem dör av att se bara bröst? Vem blir kränkt, inte jag iaf? Och Parbrings fråga om en människa har makt att kränka Gud eller häda Gud är viktig. Jag tror inte det. Efter korset och den tomma graven är det omöjligt. Gud är starkare än allt och lättkränkt är väl knappast ett epitet på Gud? Dessutom slösar vi med ordet kränkt hela tiden; mobbing, misshandel, våldtäkt och tortyr är allvarliga kränkningar men att bli lite sårad eller stött är inte att bli kränkt. Jag tycker verkligen inte att någon ska satsa på att medvetet såra andra människor elelr stöta sig med dem, men en stillsam reaktion på detta hade visat på att krisna har en auktoritet och respektingivande självbehärskning som grundar sig i en trygg tro på den Gud som finns till. Tyvärr togs inte detta tillfälle till vittnesbörd till vara och man reagerade på förutsett sätt och hamnade i tidningen.

      det är inte lätt att handla rätt i alla lägen men i utvärderingen efteråt måste vi väl ändå våga säga som det är: detta var fel reaktion på Femens aktion. Händer det igen har man förhoppningsvis en beredskap att göra det rätta.

      • Inger Johnsson says:

        Jag är inte i en position där jag med sådan säkerhet kan ”säga som det är”. Men håller med om att det ser ut som en lyckad aktion för Femen. Ingen kommer att i framtiden nämna bemötandet som ett exempel i jämnbredd med Rowan Williams ;)
        Däremot undrar jag om man inte också kan lägga genusperspektivet annorlunda: varför bagatellisera det kaos som kvinnliga aktivister (med vidhängande fotografer) skapar? Det hotfulla i situationen? Den maktdemonstration som sker – ”vi kan göra vad vi vill här hos er”, i stunden och sedan på nätet.
        Om fotograferna hade hängt med gruppen hotfulla manliga aktivister ”för att dokumentera” – hade det uppfattats på samma sätt?

        • Alma-Lena says:

          Men Rowan Williams gjorde ju helt rätt och får alla sympatier och fotograferna kunde bara ha dokumenterat ett helt kristligt beteende som knappast skulle gett en enda rubrik. Troligen hade bara desperata fluktare tittat på dokumentationen av barbröstade kvinnor som i tre minuter talar mot en abortlag i ett land långt borta i all stillhet. Nu blev det våldsamma snaskiga bilder som cirkulerar överallt och länge för det bekräftar vad alla vill få bekräftat om kristna.

          Det var fel reaktion, det bara är så.

Lämna ett svar till Alma-Lena Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>