Den narcissistiska farsoten

narcisserPå präst-och diakonmötet i Strängnäs härförleden, hölls en s.k. oration av Ann Morisy, som är lekman och teolog. Hennes oration handlade om mission såsom en rörelse till förmån för hela mänskligheten, hela människoarten, där Gud vill att varje kristen ska delta i handling och sanning. Trots en i grunden optimistisk syn på verkligheten, ville hon beskriva tre ”snubbeltrådar” i missionen för hela mänskligheten. Och den första snubbeltråden var det som hon kallade för ”the narcissist epidemic.

För, menade Morisy, narcissismen, den osunda kärleken och upptagenheten med sin egen person, är ett fenomen som växer sig allt starkare i vår tid. Vi bygger alltmer ogenerat våra världsbilder med oss själva i mitten, ständigt upptagna med att analysera, förverkliga och förhärliga oss själva. Givetvis med ödesdigra konsekvenser – en narcissist är närmast oförmögen att älska, och därmed mycket svår att ha en relation med. Dessutom – den som sätter allt hopp till, och väntar gott ifrån, enbart sig själv, blir förr eller senare svårligen besviken, något som kan få fatala konsekvenser.

Morisy gick vidare, men jag stannade kvar. För, ju mer jag tänkte på saken, ju mer jag rannsakade mig själv och mina sammanhang, ju mer påtagligt blev det hur snubblande nära Svenska Kyrkan är att bli rejält nedsmittad av den narcissitiska farsoten. Hur upptagna vi är av oss själva – och, inte minst, av bilden av oss själva. Vi, som så ofta frågar oss hur vi ska ”vara kyrka”.

Precis det uttrycket – ”att vara kyrka”, är ett litet, men ändå tydligt tecken på den svenskkyrkliga självupptagenheten. Visst betyder det för det mesta ungefär ”hur ska vi kunna vara Kristi kropp i världen med de givna förutsättningarna” – men uttrycket lägger fokus inte på det vi ska göra, utan på det vi ska vara. Det blir självdefinition, istället för handlingsprogram. Som om målet är en identitet, snarare än ett handlingsprogram.

Just detta, vår identitet som kyrka, har varit i fokus på diverse sätt under de senaste åren. Debatten har kretsat kring gränsdragningar, inåt och utåt, liksom för att definiera ett ”vi” där alla får plats, som den som för tillfället definierar vill ska få plats. Definitioner som handlar om hur man ska tycka, prata och framstå, för att ”vara kyrka” på det där rätta sättet. Men hur ofta har identitetsdebatten handlat om konkret handling, i stort och smått? Om hur vi firar gudstjänst, utövar diakoni, undervisar och bedriver mission? Hur mycket av identitetsdebatten har handlat om bön, arbete och lovsång? Om vårt uppdrag i världen – inte som Svenska Kyrkan, utan som lärjungar, som Kristi kropp?

När vi talar om att ”vara kyrka” är vår ambition ofta god – att vända blicken utåt för att se vad som sker i den värld som vi lever mitt i, och med Guds hjälp förverkliga hans vilja just där vi befinner oss. Men i en värld som är nedsmittad med narcissism, är det fara värt att vi, nästan utan att tänka på det, istället vänder oss inåt. För det är lättare och mysigare att fundera över sin identitet och självbild, än över vår nästas behov och Guds vilja. Lättare att formulera frågan i stil med ”vad har vi som kyrka för roll i det här” istället för det mer uppfodrande ”Vad skulle Jesus göra?”

 

 

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

One Response to Den narcissistiska farsoten

  1. Mattias says:

    Bra observation och analys!

Lämna ett svar till Mattias Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>