”Det brinner ändå” – ett varsel i natten

brandSent på kvällen den 29 oktober 1998 låg jag och min treårige son bredvid varandra i sängen. Han sov. Jag läste. Det fanns inga smartphones att distrahera sig med. Jag visste ingenting om vad som hände utanför den lilla ettan i utkanten av Uppsala.

Klockan hade hunnit passera 23.30 när mitt barn plötsligt satte sig upp med ett ryck och skrek ”DET BRINNER! DET BRINNER!” med en röst av fullkomlig fasa. Jag omfamnade honom, hårt. Vaggade fram och tillbaka. Han var stel, andades i flämtningar, grät. Jag strök honom över det tunna håret och sa mjukt, gång på gång, ”det var en dröm, det var bara en dröm”.

Efter många minuter kände jag hur han slappnade av något. Jag släppte greppet, tog tag om de smala axlarna och lade ned honom på kudden igen. ”Det var bara en dröm.” Han såg på mig med allvarliga men lugnare ögon: ”Ja. Men det brinner ändå.”

Så småningom föll han tillbaka in i en ytlig sömn. Orosmoln drog fram över det lilla spända ansiktet. Han gnydde. Jag tänkte ”vad är det som pågår? Vad händer i dig, älskade barn?”

Nästa morgon satte jag på radion. Extrasändningar från Göteborg. Då förstod jag.

Morgonen den 10 juni 1978 var det lukten som väckte mig. Brandrök. Stämningen i villan i Borås var dov och molande. Vi skulle åka till Danmark samma dag, men nu var det något som hade hänt under natten. Jag tror det var mamma som berättade. 20 nyblivna studenter hade dött när stadshotellet började brinna under examensfesten.

Jag minns att jag tänkte ”hur kunde jag inte märka det? Hur kunde jag sova? Här i samma stad?”

Men jag var 7 år och kanske redan hade beskurit mina sinnen till de fem vedertagna. Så som omvärlden hade lärt mig.

Vid späd ålder kan människor fortfarande lära sig alla jordens språk. Innan konventionerna stänger dörren för klickljud och sje-ljud. Kanske är det också så med våra sinnen. I den här världen använder vi bara fem. Men när vi kommer hit har vi fortfarande möjlighet till många fler än så.

Barn har bra intuition, säger man ju. Och spädbarnet, med evigheten fortfarande fuktig på huden, har mer än så. Spädbarnet som inte känner gränser, inte förstår att det ska le mot oss, inte ännu har lagt sig till med barnslighet.

Men vi lär det. ”Se på lampan. Smaka på maten. Lyssna på pappa.” Resten har vi glömt.

”Babyn ser spöken. Ögonen blickar svävande ut i rymden, han märker inte våra leenden, han hör inte våra rop: han följer vålnadernas långsamma rörelser i huset. Det är så litet, spädbarnet som kommit hit från de oföddas rike att han skulle kunna återvända dit. Han minns. Han tvekar.”
(Marie Darrieussecq, ”Babyn” 2002)

About Staffan Fredén

Journalist och amatörmusiker med stora sjok av en teol kand och övergivna prästdrömmar i kappsäcken. Lever i Stockholm. staffan.freden@gmail.com
This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

2 Responses to ”Det brinner ändå” – ett varsel i natten

  1. Klaus S says:

    Ja, så är det.
    Det som på ytan ser ut som, fungerar som, tid och rum, är längre in mer och mer sammanväxt.

  2. Thorsten Schütte says:

    Vilken mäktig upplevelse! Det var ju i allhelgonatid och någon dag efter branden var vi med våra då ganska små barn på en ”spökvandring” på Vallby friluftsmuseum. Den var inte alla effektsökande, men respektfullt och inte skrämmande och handlade om folktron runt allhelgona. Man ansåg att den tiden på året är hinnan mellan vår och ”den andra” världen som tunnast, mottagligheten för budskap mellan världarna som störst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>