Detaljregleringens frestelse

Bild från Sinnesromässa, Salabackekyrkan i Uppsala. Foto: Mårten Löfgren

Hur mycket enhet behövs egentligen i Svenska kyrkan? Eller snarare, hur mycket måste vi vara överens om för att vara en kyrka? Det har lite oväntat blivit en av de intressantaste frågorna på årets Kyrkomöte.

I fyra motioner (2013:1-4) till Kyrkomötet har nomineringsgruppen Frimodig Kyrka föreslagit att det i kyrkoordningens text om församlingens grundläggande uppgift – gudstjänst, diakoni, undervisning och mission – ska läggas till längre texter där respektive del av den grundläggande uppgiften beskrivs, förklaras och ges mål.  Som till alla ärenden som på nåogt sätt berör kyrkans lära, har läronämnden avgett ett yttrande. Och det är det som kanske är det intressantaste i detta ärende.

Läronämnden ägnar nämligen inte särskilt mycket utrymme i sitt yttrande åt det läromässiga innehållet i motionernas förslag, utan skjuter in sig på frågan om de läromässiga konsekvenserna av att i sådan detalj reglera synen på gudstjänst, diakoni, undervisning och mission. Läronämnden skriver:

När det gäller kyrkoordningens reglering av den grundläggande uppgiften är den medvetet utformad för att ge tolkningsutrymme för lokal och regional tillämpning på de två pastorala nivåerna stift och församling. Läronämnden finner därför att motionärernas förslag står i strid med kyrko-ordningens syfte och funktion. Motionernas detaljerade beskrivning av gudstjänst, diakoni, undervisning och mission riskerar att omöjliggöra den mångfald av lokala gestaltningar som är ett uttryck för vår kyrkas tro, bekännelse och lära. Denna lokala rikedom av uttryck är väsentlig för luthersk kyrkoidentitet. I den Augsburgska bekännelsen sägs:

Och för kyrkans sanna enhet är det tillräckligt att evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. (Artikel VII)

Även om motionerna i sina detaljer rymmer mycket som speglar Svenska kyrkans tradition såsom den redan uttrycks i kyrkoordningen finner Läronämnden den föreslagna försnävningen av uttryck för den grundläggande uppgiften problematisk.

Mitt syfte med att lyfta fram de här motionerna och läronämndens yttrande är inte att kristisera eller diskutera FK:s förslag i sig, utan att fundera kring den här mer övergripande frågan om frihet och detaljreglering. Jag tror nämligen att det är en fråga som berör flera av samtidens stora kyrkopolitiska och andra kyrkliga frågor.

Frestelsen att detaljreglera tror jag kan finnas i olika läger – oavsett vilken riktning regleringen önskas, så är det inte alltid enkelt att leva med att det finns olika syn på saker och uttryck i kyrkan. Det måste finnas, som läronämnden skriver, möjlighet för en bredd av lokala gestaltningar – från olika fromhetstraditioner, för olika lokala rörelser och uttryck, för olika erfarenheter. Det går att organisera församlingar på olika sätt, det går att fira gudstjänst på olika sätt. Samtidigt är vi ju en enda kyrka – med en gemensam ordning, med ett gemensamt arv och tro, bekännelse och lära.

Det här tror jag också kommer att bli en nyckelfråga i arbetet med ny kyrkohandbok som nu prövas och som under nästa mandatperiod i kyrkomötet kommer beslutas. Den måste utformas så att den både ger en enda gemensam ordning, men också ger uttrymme för alla dessa olika lokala gestaltningar, fromhetstraditioner och förutsättningar. Det kommer att kräva en generositet där handboken också rymmer ett och annat som varje enskild församling/grupp/sammanhang inte själva skulle använda eller kanske till och med ställer sig tveksamma till. Där kan feministteologi och gammalkyrklighet, sinnesromässor och högmässogudstjänst samsas. Handboken måste kunna rymma även sådant som jag själv inte gillar, för att vi alla ska få plats.

Generositeten och mångfalden inom en gemensam ordning och tro, bekännelse och lära är en utmaning som kommer att kräva mycket av många framöver. Men är också en nödvändighet för att vara en kyrka.

This entry was posted in Evangelium, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

11 Responses to Detaljregleringens frestelse

  1. Sofia Lilly Jönsson says:

    Det är frågan. Det är väl en viktig poäng som kyrkosynen i FK gör att kyrkans tradition själv ger ett svar, dvs inte i någon konservativism i högerpolitisk mening (som FK ofta missförstås, ibland av dem själv, dock inte av dig här i detta inlägg) utan konservativism i meningen att behålla det gamla tills det är absolut nödvändigt att ändra. Och där tycks det mig som att det nya handboksförslaget inte bara fångar upp olikheter i kyrkan utan också introducerar nya uttryck som känns ganska opåkallade. Någon verkar ha suttit vid sitt skrivbord och kommit på dem. Har någon tidigare sagt ”Kristusrop”, för att bara nämna ett exempel? Det är skillnad mellan feministteologi, som uttrycker ett djupt känt behov hos väldigt många att få tala om Gud med ett ickepatriarkalt språk, och ett språkbruk som vill uttrycka vad man tror att någon annan än en själv skulle behöva höra för att förstå det man själv förstått.

    • Marta Axner says:

      Fast nog är det min uppfattning att huvuddelen av handboksförslaget i hög grad bygger på den utveckling som skett i församlingarna och är rätt väl förankrad i verkligheten och inte så mycket skrivbordsprodukt. Möjligen just uttrycket Kristusrop, och huruvida de nyskrivna musikserierna håller måttet råder det delade meningar om, men i övrigt.

      • Sofia Lilly Jönsson says:

        Ja det är mycket möjligt att du har rätt där, jag har bara fått intrycket att många säger så och använde exemplet som principfall. För det är det jag vill säga, att förändring för förändringens skull är något annat än att fånga upp olikheter.

  2. Anders Stenström says:

    Jag meder att jag bara skummade snabbt genom motionerna, men jag förstår inte vad läronämnden avser, gör du? Kan du komma på någon lokal gestaltning som skulle bli omöjlig på grund av sådana här förklaringar?

  3. Klaus S says:

    Av flera skäl skulle jag vara negativ till en sådan detaljreglering.
    Men när jag läser vad motionärerna skrivit så förstår jag inte vad som är problematiskt med det. Man måste kanske läsa mellan raderna samt vara insatt i olika sätt att uttrycka sig inom Kyrkan betyder mer än vad man kanske skulle kunnat tro…?

  4. Jacob hjort says:

    Jag undrar om det avreglerade verkligen är så bra. Man kan jämföra med anarkin i vilken liberaler hävdar att största mjöliga frihet leder till det goda samhället och socialister menar att avvecklandet av diverse strukturer leder till dito. En kyrkoanarkism leder i praktiken till att vissa utestängs från prästämbetet och nu pratas det om en diffus värdegrund som ska bestämma om man får vara med eller inte. Verksamheter siktar inte ens på att passa alla utan snarare på att inte stöta sig med någon. Ditt parti är ledande i denna utveckling och jag önskar att någon av de styrande kunde öppna ögonen och verkligen se det paradis som ni håller på att bygga för vad det är.

    • Marta Axner says:

      Fast frågan är väl om man ska kalla det en avreglering – i så fall syftar ju läronämnden på den ”avreglering” som skedde i reformationen… Nu har det visserligen varit betydligt mer enhetligt i Svenska kyrkan vad gällde ett enda alternativ för högmässa i kyrkohandboken 1942 och samma i tidigare handböcker, men att säga att församlingarnas gudstjänstfirande såväl som övriga verksamhet får präglas av den lokala kontexten och traditioner och erfarenheter där behöver knappast betyda en avreglering.

      Jag förstår faktiskt inte vad du syftar på med att verksamheter inte ska passa alla utan inte stöta sig med någon och att jag och de av mina partikamrater som är förtroendevalda skulle stå bakom denna utveckling. För det första tycker jag att det är en märklig och diffus beskrivning som jag inte känner igen, men jag tror inte heller att det går så enkelt att härleda församlingarnas – mångfacetterade – verksamhet till ett enda kyrkopolitiskt parti. Snarare formas väl församlingarnas verksamheter främst av de anställda och i övrigt av de förtroendevalda tillsammans med anställda och frivilliga.

  5. Klaus S says:

    Förstår fortfarande inte, har detaljerade ritualer något med ”detaljerad teologi” att göra?

  6. Ola Isacsson says:

    Jag funderade ganska mycket kring varför jag tyckte om beskrivningen i motionerna, men inte som text i kyrkoordningen. Efter ett tag hade jag formulerat svaret för mig själv, att texterna beskriver ett av många möjliga sätt att vara församling. Texterna lät helt enkelt som en församlingsinstruktions arbete med församlingens identitet.

    Jag följde mitt tankespår, och här är motionernas ursprung: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=532175

  7. Mattias says:

    Intressanta tankar, Marta. Jag är av lite annan uppfattning. Central reglering i en episkopal kyrka är ett skydd för församlingen. ‘Lokalt delegerad’ betyder ju i praktiken ‘all makt åt kyrkoherden’ (vilket ju är ett av kyrkans största problem ö.h.t. nu) och ‘lokal gestaltning’ i kyrkobruk leder ofta till rena byfånelösningar av desamma personer. Sedan vore det intressant att höra vad läronämnden anser att Augustanas artikel XV:1 handlar om. Nog är väl den mer tillämplig i dessa stycken, inte minst vad gäller KHF?

Lämna ett svar till Marta Axner Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>