Död, du dör

 

Yvs inte, Död, fast man har kallat dig
för mäktig, fruktansvärd, är du ej det,
ty dem du vräkt omkull med våldsamhet
dör ej, och Död, du kan ej döda mig.
Om sömnen blott av dig en avbild är,
hur mycket ljuvare är ej din vila då?
Snart skall du av de bästa endast få
en hoper knotor. Själen finns ej där.
Tyrannen, ödet, slumpen makt dig ger,
krig, gift och sjukdomar bär dina drag,
men vallmon ger en sömn av annat slag,
och ljuvare än din, så yvs ej mer.
Kort blir vår sömn innan din makt upphör:
Vi väcks till liv på nytt, och Död, du dör.

(John Donne, Heliga sonetter nr 10, övers Gunnar Harding)

 

Det är snart allhelgona. Jag går ut i det fuktiga mörkret med John Donnes heliga sonetter i jackfickan. Donne var engelsk predikant, poet och väl förtrogen med döden. I den predikan som sägs vara menad för hans egen begravningsgudstjänst talar han om hur masken skall äta av honom när han ligger i jorden: “The worm shall feed, and feed sweetly upon me”. Och det har den säkerligen gjort; Donne dog för nästan fyrahundra år sedan (trehundraåttioen år, om man skall vara exakt). Han räddes förmultnande och förruttnelse eftersom de var processer som upplöste den himmelska helheten och fullkomningen. Döden är en konsekvens av synden och liksom synden är den söndrande. I gravarna finns inte längre någon integritet. Döden är den fullständiga upplösningen.

Jag stryker undan våta löv från gravstenarna på Uppsala Gamla Kyrkogård, känner namnen under fingrarna, ristningarna. Här syns inte spåren av det våld Donne talar om. En och annan ljuslykta flackar som en föraning om allhelgonahelgens ljusfält. Jag tänker på de vitnade benen två meter under mina fötter i den svarta mullen. Räddningen i den här Donnedikten blir just raden “en hoper knotor”. Mer än så får inte döden behålla, “själen finns ej där”. Döden skall själv dö, denna kristendomens underbara paradox. Begrepp som “sömn” och “liv” skall omdefinieras. Det finns en morgon, en andra sidan av allhelgonahelgen. Jag går ensam över kyrkogården, bär detta inom mig.

 

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

2 Responses to Död, du dör

  1. Linnéa says:

    Bra, jag har länge velat läsa Donne, och detta gav mig en spark i baken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>