I helgen går Anders Wejryd i pension. Eftersom du som läser det här har klickat dig hit är chansen stor att du vet vem han är i alla fall, men jag är inte så säker på att det gäller gemene man. Jag ser i sociala medier hur nära medarbetare skriver fina tacktal till sin arbetskamrat. Kyrkokansliet får förlåta. För de flesta av oss har Anders Wejryd varit närapå osynlig.
Det är inte det att jag inte tror att han har jobbat. Han har säkert haft väldigt många möten. Chefer har ju det. Jag har noterat en strid mängd debattartiklar, senast om barnrätt och tidigare ofta om klimatet. Några gånger har han bloggat. Det är då han varit som mest synlig för mig.
Jag är inte så säker på att debattsidan är det lämpligaste forat för teologi. Jag skulle vilja skjuta vidare den till kulturdebatten, en långsammare, otydligare, segare debatt, en utan vinnare och med mer dialektik. Men den har inte intresserat Wejryd som den gjorde företrädaren KG Hammar. Evangelium har bett Wejryd skriva några gånger, men han har inte haft tid. Jag hoppas att nästa ärkebiskop har tid för den sortens skrivande som inte är debatt. Det behöver ju inte vara i Evangelium, gubevars. Men att hon riktar om debattpennan – också Antje Jackelén skriver debattartiklar om samhällsfrågor – mot kultursidorna och dialektiken. Det går att prata om klimatet där också.
Förväntningarna på Antje Jackelén skiljer sig åt beroende på vem man frågar. Det finns stora grupper i Svenska kyrkan som vant sig vid att vara besvikna på sina biskopar. Många förbereder sig nu på ännu en besvikelse. Själv är jag ganska uppåt och tror att Antje Jackelén kan komma att överraska en hel del. På vilket sätt vet jag inte; det behöver inte vara positivt, men så osynlig som föregångaren tror jag inte att hon kan bli. Till och med när medierna slutar upp med sitt mantra om första kvinnan på posten och känner sig klara med att rapportera om kyrkan för den här gången känns det som att Antje Jackelén kommer att fortsätta att märkas av.
En intressefråga för henne är religionsdialogen, som i praktiken ofta utläses som kyrkans möte med islam. Det är det område där jag tror att vi står längst ifrån varandra, Svenska kyrkan svajar med en för stor överbyggnad på det här området och lutar alltför ofta mot synkretism, men jag ser fram emot att se henne gripa sig an det och att få veta mer om hur hon tänker. Jag tror att det kommer att hända saker där.
En annan intressefråga är dialogen med det övriga samhället, och där är jag mer enig om hur den ska gå till. Kyrkan har pondus och behöver inte hymla med det. Också Antje Jackelén har den pondusen och vet att inte bete sig som kusinen från landet, som många i Svenska kyrkan gör inför allt som är känt från TV. Kanske är det en tysk självkänsla hos henne, hos invandraren som fortfarande har fördelen av att kunna se på den svenska kulturen litegrann utifrån, litegrann von oben.
Hur hon kommer att hantera interna organisationsfrågor – i själva verket djupt teologiska, politiska och pastorala oenigheter emellan olika kyrkosyn – är mer oklart för mig. Det ska bli spännande att se.
Hejdå Anders Wejryd. Hoppas att du får en fin pensionärssommar och mer tid för bloggande nu. Jag kommer att läsa.
Hejsan Antje Jackelén.
Game on.
