Ferrari har företräde

EngelbrektskyrkanI dag var det konfirmationsmässa i Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm. Hela 25 ungdomar valde att bekräfta sin kristna tro denna försommardag. Utanför kyrkan trängdes fina bilar med en blänkande Ferrari i högsätet.

En förklaring till det stora intresset finns längst bak i programbladet. 15 av ungdomarna är så kallade fotokonfirmander. De har vid sidan av konfirmationsundervisningen fått utbildning i fotografering och åkt på en långhelg till Berlin.

Stockholmsförsamlingarna erbjuder flera sådana här kombinationsarrangemang. Förutom fotografering kan man bland annat välja att spetsa sin konfirmation med tennis, segling, film, ”Sport Camp”, golf eller en språkresa.

Kyrkans väldiga längtan efter att vara attraktiv skulle vara ömkansvärd om det inte också var så att de flesta av de här lägren kostar pengar. Väldigt mycket pengar.

”Sport Camp”-konfirmationen kostar 17 500 kronor. Språkresan kostar 12 975 kronor. Lillsveds konfirmationsläger där du kan ”ta förarintyg för motorbåt, grönt kort i golf, spela tennis och konfirmera dig, på ett och samma läger!” kostar 17 995 kronor. Seglingskonfirmationen kostar 15 000 kronor.

Tenniskonfirmationen och Fotokonfirmationen är rena fynden i sammanhanget: 9 000 respektive 3 500 kronor.

Visst finns det några läger som inte kostar mer än någon tusenlapp, men vem vill åka på dem när kompisarna åker ut och seglar på sin konfirmation? Stockholmskyrkornas erbjudanden vänder sig till familjer som är rika nog att tycka att 18 000 kronor och lite Jesusprat är ett överkomligt pris för förarintyg på motorbåt, grönt kort i golf och tennisträning.

Lite Jesusprat ja. Det där med Jesus hålls extremt kort på Stockholms stifts konfirmationssajt där man ägnar sig åt regelrätt självutplåning i syfte att inte verka farlig eller tråkig:

”Konfirmation handlar om tro, hopp och kärlek. Under konfirmandtiden får du tillfälle att fundera på och prata om vem du är och vad du tror du på. Du får diskutera trosfrågor. Vem är Jesus? Vad står han för? Vad har det för betydelse idag? Men också grundläggande mänskliga frågor om vad som är ont och gott, kärlek, sex, vänskap och meningen med livet.”

Statistiken är onekligen kärv läsning för kyrkan. År 1970 konfirmerades över 80 procent av alla 15-åringar. Förra året var den siffran nere i drygt 30 procent. Men svindyra läger dignande av borgerliga nöjen är ett både löjeväckande och anstötligt sätt att putsa siffrorna. Och det är ingen slump att det står en Ferrari utanför Engelbrektskyrkan.

About Staffan Fredén

Journalist och amatörmusiker med stora sjok av en teol kand och övergivna prästdrömmar i kappsäcken. Lever i Stockholm. staffan.freden@gmail.com
This entry was posted in Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

18 Responses to Ferrari har företräde

  1. Jonas Lindstrand says:

    Ja! Så var problemformuleringen avklarad. Nu inväntar jag med spänning resultat och analys. (I några församlingar anpassar man budget efter verksamhet och där kostar läger inget för deltagarna. Kanske nåt att kolla upp?)

    • Sofia says:

      Jag förstår inte vad du menar. Varifrån väntar du resultat och analys?

      • Jonas Lindstrand says:

        Gärna från Staffan. Även jag uppfattar detta som ett problem. Redan 2002 var jag konfledare på Graninge stiftsgård, ett läger som då kostade 13 000 kr för tre veckor. Men skulle jag skriva om fenomenet här, skulle jag göra en ansats till förslag på bättring. Eftersom det är oändligt mycket lättare att kritisera än att komma med konstruktiva idéer på hur ta sig vidare.

        • Sofia says:

          Det är ett vanligt sätt att reagera på kritik, att den inte är konstruktiv. Jag fick själva höra det jämt när jag skrev om kyrkan på min blogg fjärde väggen. Men tvärtom är det ju så att den som formulerar problem är oändligt mer konstruktiv än den som försvarar sakernas läge genom att ifrågasätta kritik. Det är också en tidskrifts uppgift att lyfta frågor, medan det är församlingsanställdas uppgift att organisera församlingar. Om man läser riktigt noga kan man nog dock finna en ansats till förslag på bättring redan i själva kritiken.

          Det här inlägget påminde mig om hur internaliserad kyrkans borgerliga kultur ändå blivit i mig under de här åren jag har varit aktiv i debatten. Sanningen är ju att jag varit vansinnig på det här men slutat se det, slutat tro att det går att göra något åt. Liksom räknat med att det är normalt, och kanske kommit alltför nära präster som ju är fyllda av god vilja och engagemang. Rösten i mig som förstår hur de tänker har tagit över. Och därmed har jag lämnat den stackars borgerliga kyrkan åt sitt öde. Så det här ryckte upp mig ur min sömn, verkligen.

  2. I församlingen där jag arbetar har vi ett alternativ som kostar för de familjer som skickar sina ungdomar dit, men det handlar om i storleksordningen 2-3 tusen. Vi har tre andra konfirmationsmöjligheter också, som är gratis. Att det finns alternativ som kräver en viss egenavgift behöver inte vara så konstigt, men situationen du beskriver låter både smått absurd och i längden ohållbar. Svenska kyrkan har överhuvudtaget ett oerhört stort fokus på konfirmation. Kanske för att det är en av våra kvarvarande folkkyrkliga ”bastioner” där vi fortfarande känner ett stort behov att räkna neråt från alla…

    • Sofia says:

      Hur ser konfirmationens historia ut egentligen? Det undrar jag. Den har väl inte alltid funnits på det här sättet – kostnad eller inte kostnad – i svenska kyrkan?

      • Bra fråga. Men nej, knappast. Vad man kan se är att det är en av ytterst få utposter där kyrkan (de anställda…) fortfarande möter ”alla” ungdomar.

        • Marta Axner says:

          Fast ”alla” är ju väldigt beroende på var i landet man är. I många församlingar – inte bara de rika innerstadsförsamlingarna i Stockholm som Staffan berör här – möter man inte alls alla längre utan en minoritet. Totalt av alla ungdomar ligger konfirmationsfrekvensen runt 30% (högre såklart om man bara räknar medlemmar) men med tanke på att medlemsstrukturen i allt högre grad blir ”medelklassig” så är det knappast de mest utsatta som möts annat än i de församlingar där man medvetet och systematiskt arbetar med detta. Misstänker dock att det kanske ser lite annorlunda ut i mindre församlingar/landsbygd där konfirmandfrekvensen fortfarande är förhallandevis hög.

          • Sent svar, men i alla fall: Nej, det är inte ”alla” på de flesta håll i landet längre. Men det har varit det väldigt länge. Min poäng var bara att det är en av folkkyrkans kvarvarande starka utposter. Som varit ännu starkare. Och som tappar allt mer. Det ska bli intressant att se vad det gör med både konfirmationsverksamheten och kyrkan på sikt.

  3. Staffan says:

    Min analys av vad som borde göras är mycket enkel: Det ska inte vara såhär.

    Man måste väl misstänka att 90 procent av dem som anmäler sig till ett svindyrt seglarläger gör det just för seglingen och inte för läsningen. Och vad är det då för mening? Jag antar att kyrkan tänker att den ska kunna smyga in lite kristendom bakvägen under tiden.

    Men det som verkligen upprör mig är de troliga scener som utspelar sig när ett kompisgäng bestämmer sig för att åka och ta grönt kort i golf och alla inte har råd. Väljer de barnen då ett billigare läger? Troligen inte. Och vad får de för bild av kyrkan? Och vad får deras föräldrar för intryck? Risken att de efter att ha tvingats göra sitt barn besviket helt sonika går ur kyrkan lär ju öka högst markant. Och det kan väl ändå inte vara meningen?

    • Sofia says:

      Jag tror att det finns ett tankeled till. Snarare än att man tänker sig smyga in lite kristendom bakvägen, tror jag att man tänker att seglingen och allt det andra ÄR kristendom. Att eftersom tron omfattar hela livet och eftersom Luther betonar det allmänna prästadömet och skräddarens uppgift för Guds rike så spelar det ingen roll vad kyrkan gör, bara det görs med kärlek. Många församlingar uppfattar sig så, som en fritidsgård eller aktivitetscentrum i största allmänhet. Det är en kyrkosyn. Andra kan se kyrkans uppgift som mycket smalare, att syssla med det som bara är typiskt för den historiska kyrkan. Då blir seglingen och tibetanska trummor, eller vad Carolina Johansson skrev om nångång, en total anomali i församlingslivet. Detta bortsett från pengarna.

      • Staffan Fredén says:

        Så är det förstås. ”Gud kan vara allting!” som en upphetsad doppräst sa en gång.

    • Marta Axner says:

      nu fortsätter jag lite på min kommentar här ovan till Pers inlägg, när jag kom på ett tankespår till apropå detta:
      Jag tror att behovet av en klassanalys är helt avgörande för Svenska kyrkan. Om man läser den senaste medlemsundersökningen från SvK (kortversion här: http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=790128) och särskilt i kombination med en del forskning av vilka som möter kyrkans verksamhet så är det uppenbart att det är väldigt långt mellan idealet att finnas till för de mest utsatta och den verklighet där kyrkan blir allt mer en borgerlig kulturinstitution. Nu talar jag inte i första hand om den gudstjänstfirande församlingen (även om det kanske gäller där med) utan om ungdomsverksamhet, diakoni, kyrkliga handlingar och annat där kyrkan möter en bredare del av sina medlemmar. Det här kommer bli en ödesfråga om inte församlingarna ser den utveckling av ökande klyftor i samhället och att vi måste se att vi riskerar att halka ”uppåt” om vi inte medvetet arbetar med detta. Att ta bort avgifterna i barn- och ungdomsverksamheten (eller åtminstone kraftigt minska dem) är ett viktigt sådant steg men långt ifrån tillräckligt.

      Lite andra lästips för den som är intresserad av forskning:
      Jarnkvist, Karin. När jag gifter mig ska jag göra det på riktigt. Inst. för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet 2011. (pdf: http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:438374/FULLTEXT02) Avhandling om varför människor väljer att gifta sig i kyrkan. Ledtråd: det handlar mer om klass än om tro.
      Engel, Charlotte. Svenska kyrkans sociala arbete – för vem och varför?: en religionssociologisk studie av ett diakonalt dilemma. Ersta Sköndal högskola 2006. (pdf: http://esh.diva-portal.org/smash/get/diva2:356786/FULLTEXT01) EN studie av vilka osm nås av SvKs diakonalaoch sociala arbete.

      • Sofia says:

        Varje kommentar måste godkännas, Marta, så du vet när du skriver oinloggad.

        Evangelium skrev också som klass i decembernumret #2, då utifrån dopstatistik i Stockholm där det är synligt att klassfrågan blivit synlig, så att säga. Den artikeln låg i ett nummer om arvet och kulturarvet och för mig hör den ihop med sättet SvK ser på sitt musikaliska kulturarv som någonting oproblematiserat borgerligt. Det är ju en väldigt sen musikkultur, på somliga håll bara någon generation gammal.

        Här är Andreas Sandbergs artikel ”Kyrkan dras isär”: http://www.tidskriftenevangelium.se/kyrkan-dras-isar/

  4. Pingback: Teknikstrul och andra måndagsfunderingar | Rambling thoughts

  5. Erik Dufva says:

    Tack Staffan för ditt blogginlägg.
    I svenska kyrkan konfirmerades förra året ca 30 000 15-åringar, ca 30 % av alla 15-åringar. Jag tycker det är siffror som vi ska vara stolta och glada över. Även om jag givetvis hoppas att det ska vara ännu fler.
    Du sätter fingret på en både viktig och svår framtidsfråga för kyrkan. Hur gör vi konfirmation tillgänglig och möjlig för fler? Att det pågår en socioekonomisk isärdragning av vem som väljer att bli konfirmand finns det mycket statistik som belägger, det kan vi enkelt se. Att komma tillrätta med det är nog dessvärre mer komplicerat. I Stockholms stift ryms både mer kostsamma och gratis konfirmandalternativ. Det finns kontrakt som valt att helt ta bort egenavgiften och andra som söker andra lösningar. Min övertygelse är att lösningen måste söks lokalt, i den enskilda församlingen som bäst känner de lokala förutsättningarna. Vi kan dela problemformuleringen och tillsammans föra samtalet, men lösningarna kan och måste se olika ut.
    Jag delar däremot inte din uppfattning att konfirmandläger i Stockholms stift innehåller ”lite Jesusprat”. Det finns som jag ser det ingen korrelation mellan att fylla delar av ett läger med fritidsaktiviteter (segling, tennis eller en utlandsresa) och att det gemensamma lärandet och samtal om tro skulle bli underordnat. Tvärtom – att dela olika delar av livet kan öppna för att också dela livets allvarliga sidor.
    Du skriver också att vi på http://www.konfirmationsthlm.se ägnar oss åt ”regelrätt självutplåning för att inte verka farlig eller tråkig”. Tro, hopp och kärlek, att få tillfälle att fundera kring vem Jesus är och vad han står för – på vilket sätt är det självutplånande? Konfirmationsthlm.se är tänkt att vara en samlingssajt från vilken man snabbt ska slussas vidare till sin lokala församlings hemsida. På församlingens hemsida finns fördjupande information, både om vad konfirmation är och vilka konfirmantionsalternativ som finns. Syftet med sajten konfirmationsthlm.se är inte att ge en heltäckande bild av vad konfirmation är. Det är en ”språngbräda” vidare till det lokala sammanhanget.
    Med hopp om fortsatt samtal i denna viktiga fråga.
    Erik Dufva, stiftsadjunkt konfirmand- och ungdomsarbete, Stockholms stift.

    • Staffan Fredén says:

      Hej Erik och tack för svaret.

      jag kan i efterhand hålla med om att ”regelrätt självutplåning” var lite för starkt som beskrivning av http://www.konfirmationsthlm.se. Däremot tycker jag att till exempel beskrivningen av lägret på Lillsved – ”På Lillsved har du möjlighet att ta förarintyg för motorbåt, grönt kort i golf, spela tennis och konfirmera dig, på ett och samma läger!” – vittnar om en verksamhet helt utan självförtroende. Att lägret dessutom kostar 17.995 kronor sänder oerhört märkliga signaler, som man brukar säga.

  6. Pingback: Uppdateringar och helgläsning! | Tankesmedjan Areopagen

Lämna ett svar till Sofia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>