Det vore enklare för mig om alla vore som jag. Om inte melodifestivalen pumpade ut kommersiell dynga på skivmarknaden varje år och om snus inte hade uppfunnits. Om alla talade de språk jag talar. Om alla röstade på det parti jag tycker är bäst. Om.

Brott är en sak, de ska beivras. Det vore inte bara enklare för mig om det inte fanns något kvinnohat, det vore en självklarhet och lösningen kan aldrig vara att jag accepterar hot och våld i min vardag. Men när SvD idag beskriver konfliktlinjen kring HBTQ i kyrkan som en polarisering mellan hatbrott och allt sunt förnuft blir bibelsyn till brott, och det är inte en riktigt rättvisande beskrivning av var kyrkan står i den här frågan.

Frågan är hur det gynnar Roy och Håkan att få sin sak beskriven så. Jag tror inte det gör att attackerna mot paret kommer att minska. Folk som ristar på bilar vill få uppmärksamhet utan att själva synas i tidningen. Men artikeln kommer att få konsekvenser för Kinna församling, herden Owe Johansson och för alla som delar hans ståndpunkt om att Gud inte välsignar samkönade relationer. De kommer att bli åthutade – ytterligare, för man kan nästan inte se hur de skulle kunna bli mer marginaliserade än de redan är idag i Svenska kyrkan.

Marginaliserade, men inte få. Varför är de inte få? Är hatet större i kyrkan? Nej. Det handlar om en tro där äktenskapet ingår i ett större, sammanhängande system. Tar du bort en sak så rasar hela systemet. Systemet bygger inte på att äktenskapet är heterosexuellt, den frågan är egentligen rätt perifer, utan på att systemet hålls intakt. Bibeln är logisk, hänger ihop, tillförlitlig; vårt jobb är att förstå den och leva efter den. Vår eviga frälsning hänger på det. Ungefär så.

Det kan vara värt att påminna om att dessa präster är liberalare än västvärldens just nu mest omhuldade kristne ledare som överallt beskrivs som radikal och öppen – påven. Dessa svenskkyrkliga präster deklarerar inte bara öppet vad de själva tror är rätt, erbjuder förbön och själavård; de accepterar och hjälper också dem vidare som vänder sig till dem. Detta går inte att avfärda med att Sverige inte är Vatikanen, ty för dessa präster är den svenska kyrkan katolsk och endast en gren på Kristi världsvida kyrka manifesterad i Sverige. Och prästen lyder i sitt ämbete inte under svensk lag utan under kyrkoordning och bekännelse. Att kyrkan är katolsk – allmännelig – ingår förresten i trosbekännelsen så det är inget som någon liten spillra på landsbygden har hittat på.

Men frågan är förstås inte perifer för Håkan och Roy som ville gifta sig i kyrkan, och deras församling ordnade också fram en vigselpräst eftersom det är bestämt så i Svenska kyrkan om församlingens egna präster inte vill viga. Det är nu mycket ovanligt. Snarare klättrar präster och annat kyrkfolk på varandra för att visa sin enorma välvillighet till HBTQ. Jag har sett heterosexuella präster som aldrig annars använder sitt Twitterkonto posta foton från Prideparaden, med halsarna sträckta mot kameran så att den vita prästkragen syns.

Jag skulle vilja mana till ett mer kritiskt öga för den sortens pinkwashing. Inte bara är det gynnsamt för egna karriärer utan det fungerar också som en sköld mot kritik som präster som Owe Johansson för fram mot makten i kyrkan, som handlar om helt andra saker: de ekonomiska och beslutsmässiga relationerna mellan församling, stift, och nationell nivå, till exempel. Och då går ju folk av Owe Johanssons sort lätt att avfärda, eftersom de är tomtar som ber för bögar och tror att Gud inte kallar kvinnor som präster.

Jag är trött på att den intellektuella nivån är så låg att jag vet i förväg att en sådan här text som jag just skrivit slår i taket i nästan alla rum. Det är jobbigt att tänka på hur många, och vilka, som kommer att läsa detta som ett försvar för homofobi och hissa eller dissa på felaktiga grunder. Men om Roy och Håkan och Owe Johansson vågar vara med på bild i söndagstidningen måste jag våga tänka högt om saker som inte lika tydligt berör mig privat.

Jag skulle bara vilja att frågan ställdes annorlunda: Finns utrymme för variation? Jag tror att det är den alldeles nödvändiga frågan för Svenska kyrkan att ställa sig och att svaret måste bli jakande för att kyrkan ska vara relevant i framtiden överhuvudtaget. Det kan inte vara så att striden i allt står mellan två olika läger och att segraren går fram över motståndaren med den brända jordens taktik. Kyrkan, särskilt kyrkan men kanske också det politiska samhället måste bereda plats för variation. Alla är inte som jag. Kan vi acceptera att det finns personer som har en bibelsyn där kvinnliga präster och homosexuella makar inte hör hemma? Eller frågan kanske ska ställas; om vi accepterar den i Vatikanen, varför inte i Kinna?

***

Och med detta inleder jag ett nytt förhållningssätt till kommentarer. Det går inte att kommentera just det här inlägget på den här bloggen. Det är inte för att stänga debatten, utan för att tvinga den att ta nya vägar. Om du ofta läser och deltar i diskussioner på till exempel Facebook så vill jag be dig att tänka ett varv extra. Det privata rummet på Facebook kan vara bra och jag vill inte be dig sluta att diskutera där. Men fundera över om du är en person som borde dela dina åsikter och analyser i mer offentliga sammanhang. Alla kan inte, men du kanske är en sådan person. Kan det i så fall bidra mer konstruktivt till debatten att du samlar dig och skriver en mer ambitiös text i någon tidning? Borde församlingen ordna en samtalskväll? Kan du ta kontakt med Evangelium eller någon annan redaktion och hitta förslag på artiklar? Finns det böcker, personer, sammanhang som redaktionerna borde känna till? Jag vill kort sagt mana fler att ta ansvar för den breda bilden och göra det mer självklart att tala offentligt.