Förtroende

Kyrkoval 2013

Dagens svenskkyrkliga snackis i sociala medier verkar ha varit förra ministern Margaretha Winbergs beslut att gå in i kyrkopolitiken trots att hon inte tror på Gud. Östersunds-Posten hade en stor artikel med Winberg redan förra veckan men det är med gårdagens notis i Kyrkans Tidning som vi elitkyrklingar har fått upp ögonen för saken.

– Det är ett steg in i politiken, det ska bli spännande. Jag är inte troende, men de värderingar som kyrkan står för är bra och de vill jag gärna arbeta med, säger hon till ÖP.

Att någon kan säga ”jag är inte troende, men…” och på allvar tycka att det är en bra idé att gå in och styra ett religiöst samfund har bland andra Areopagen ifrågasatt. Jag väljer att rulla med Winberg. Okej. Hon är inte troende. Observera här att ingen har ifrågsatt hennes tro – det är hon själv som säger att hon inte tror. Och hon får ställa upp som förtroendevald, det är inte emot stadgarna. Svenska kyrkan styrs av sina medlemmar, sådana som Winberg, inte av sådana som till exempel mig som inte är medlem (men troende).

Så Margareta Winberg gör bara vad organisationen säger: bli medlem, engagera dig. Fair enough.

Men jag vill uppmärksamma bisatsen i meningen ovan. Winberg tycker att ”de värderingar som kyrkan står för är bra”. Hon exemplifierar med KG Hammar, ”hans öppenhet och hans rättvisepatos. Han tog bland annat ställning för de homosexuella”.

KG Hammars ställningstaganden var grundade i en teologisk närläsning och förtrogenhet med kyrkans tro och liv. Hans tolkningar var välgrundade – och jag råkar hålla med honom om det mesta – men de var ändå tolkningar. De utgör inte kyrkans värderingar. Det finns andra pålästa personer som kommer fram till andra, lika välgrundade, tolkningar utifrån läsning av Bibeln och de andra bekännelseskrifterna. Kyrkan står inte för bara vissa av dessa tolkningar – kyrkan står för allihop eller rättare sagt för källorna och traditionerna som ger upphov till olika tolkningar. Och kyrkans väsen är ett ständigt förhållande till dessa tolkningar utifrån den gemensamma grunden i evangeliet, som väl är kyrkans ”värdering” om man ska följa Winbergs språkbruk.

Kan Margareta Winberg leva med det? Att vara förtroendevald i en organisation där det faktiskt inte handlar om att vinna politiska segrar över andra utan om att hitta sätt att fungera tillsammans? Jovisst kan man säga detsamma om ett land men i riksdagen vill partierna ytterst skuffa ut de andra partierna genom demokratiska val. Som socialist skulle jag helst se att ingen röstade på moderaterna. Som kristen vore det förödande om alla kristna trodde som jag. Ingen att diskutera Jesu kryptiska liknelser med, ingen som drog i nödbromsen när jag gick för fort fram, inga andra infallsvinklar.

Pragmatiskt kan man säga att en organisation behöver någon sorts styrsystem och att det nuvarande i Svenska kyrkan är så gott som något. Men valdeltagandet är lågt, under 12 %, och med förtroendevalda som inte ens är troende måste man till slut erkänna att de är själva med och urholkar förtroendet för systemet de så hett försvarar. Det här är inte bra för Svenska kyrkan. Margareta Winberg må ha erfarenhet och ett starkt varumärke i andra sammanhang, men dessa rekryteringar av toppolitiker – Carl Bildt är förtroendevald i en Stockholmsförsamling – vinner partierna inget på. Särskilt arbetarrörelsen borde veta bättre. Det är från golvet som en stark rörelse byggs.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

One Response to Förtroende

  1. Peter T says:

    Arbetarrörelsen i allmännhet och socialdemokraterna i synnerhet har förtvivlat svårt att få förtroendevalda med gräsrotsursprung. Alltså de som från verkstadsgolvet/kyrkbänken har kvar sin förankring även under förtroendeuppdraget.
    Nomineringarna verkar närmast vara en belöning för anställningar inom egna organisationen.
    Jag undrar ju lite vilka som är hjärtefrågorna i kyrkoråd & stiftsfullmäktige för Margareta Winberg, Thomas Bodström coh Carl Bildt.
    Fast egentligen lyckas man ju lika lite i kyrkovalet som i de allmänna valen lyfta fram några lokala frågor.
    Även om det i kyrkopolitiken finns ett lysande undantag. Jag överlåter till Dag Sandahl att nämna vilket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>