Gå ut, min själ

filifjonkaJag delar in människorna i strikta dikotomier. En psykolog jag träffade tyckte att det var enerverande. Hon hävdade till exempel att alternativet till det heteronormativa kärnfamiljslivet inte nödvändigtvis måste vara att lämna allt för att bli bög i Berlin.

Och så kanske det är. Vissa dikotomier tummar jag dock inte på: hundmänniska/kattmänniska, muffinsmänniska/munkmänniska, U2-människa/Cure-människa, Astrid Lindgren-människa/Tove Jansson-människa.

Antingen är man det första alternativet i samtliga dessa exempel. Eller det andra.

”Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga.”

Om hon så hade blivit 800 år hade Astrid Lindgren aldrig kunnat formulera en sådan mening. Men Tove Jansson låter dessa ord trösta de ängsliga och vemodiga karaktärerna i ”Farlig midsommar”.

Det är junikväll. Allt är skirt och skört. Och så hjärtskärande förgängligt att junimelankolin ovillkorligen inställer sig.

Och det är detta som är den avgörande dikotomin som alla övriga är undergrupper till: nostalgi/melankoli.

Astrid Lindgren-människan är nostalgiker. Hen dröjer på vägen. Vänder sig om. Blickar mot barndomssomrarna. Eller bilden av dem. En bild hen oavlåtligt putsar och polerar.

Tove Jansson-människan är en melankoliker som suckar av svårmod redan i början av juni och förgäves längtar efter den sommar som aldrig tar slut.

Nostalgikern räknar somrarna som gått. Melankolikern räknar somrarna som återstår.

”Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga.”

Nej de är inte farliga. Men korta och snart förbi. Och bara några andetag senare är de borta:

”En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig.”
(”Pappan och havet”)

Midsommar gör nostalgikern varm och välmående. Den är hemkomst och ett rituellt återvändande.
Men i melankolikerns bröst river fåglarna. Hösten har hen fruktat, vintern har hen uthärdat, våren har hen längtat. Och när sommaren är som vackrast då sörjer hen.

Och medan nostalgikern går i barndom under den trygga och naivistiskt lunkande ”Den blomstertid nu kommer” besvärjer melankolikern hellre förgängligheten till den vemodsanstrukna melodin i sommarpsalmernas egen dikotomi:

”Ack, är det redan här så skönt
på denna jord, så härligt grönt,
hur skall det då ej bliva
i himmelen där Gud berett
vad ingen här i världen sett
och ord ej kan beskriva”

About Staffan Fredén

Journalist och amatörmusiker med stora sjok av en teol kand och övergivna prästdrömmar i kappsäcken. Lever i Stockholm. staffan.freden@gmail.com
This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

One Response to Gå ut, min själ

  1. Christoffer says:

    Har du sett dokumentären ”Trädälskaren”? En fantastisk dokumentär på många sätt. Intervjuerna med Martin Lönnebo och Owe Wikström gör filmen sevärd i sig. Men hursomhelst, det handlar om en person som bygger en koja i ett träd. Han bjuder upp sin farmor i kojan, det här är i norr i midsommartid. ”Det är så vackert att det gör ont” säger hon. Jag tror hon skulle förstå vad du menar. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>