Gästinlägg: Vinternovell av Halla Sigurdardóttir

Evangelium publicerade nyligen ett prosastycke av Halla Sigurdardóttir, ”Varför ges dagens ljus åt den plågade?”. Här är nu en ny text, en kortnovell i vinterljus med plötsliga bråddjup. Med detta vill Evangelium önska gott nytt kreativt skrivår till alla författare därute och uppmana till att skicka in texter. 

Gud-åker-skidor-skugga-800x600
Foto: Detroit Publishing Co, Library of Congress.

Påsken 2008 kommer tidigt. Jag jobbar för tillfället som grundskolelärare och är ledig hela påsklovet. Jag åker ensam till stugan, där det fallit över en meter snö. I verkstan hittar jag Anjas gamla träskidor. De röda skinnpjäxorna som hör till hittar jag i ett skåp. Jag har ingen valla och inga förkunskaper. Jag överväger att göra hemgjord valla av majonäs eller något liknande, men bestämmer mig till slut för att ge skidorna ett försök au naturel. Landskapet runt tomten är antingen platt (ängar) eller alldeles för otillgängligt för skidåkning (skog). Backar finns inte. Lyckligtvis är marken lite kuperad på sina ställen. Små höjdvariationer, nerför vilka jag glider försiktigt på Anjas skidor. Några gånger går det plötsligt fort och resulterar i att jag faller ihop likt ett kollapsat korthus.

När jag ensam anländer till stugan lördag morgon är vattnet avstängt, systemet kan inte vara igång när det är minusgrader, då riskerar man att ledningarna fryser och sprängs. Till mat, disk, tvätt och wc-spolning måste jag därför hämta vatten ur sjön. Planen är att utrusta mig med två spänner i plast, gå ned till bryggan, sopa undan lite snö och sparka upp en vak stor nog att sänka ned en spann i.

Men i stugan finns redan en dunk färskvatten sparad i källaren. Jag dricker inte av vattnet men använder det till toaletten och för att tvätta mig första kvällen och morgonen. Efter mina sorgliga skidäventyr är det dags att sätta vattenplanen i verket.

Sjön är oerhört vacker. Den är täckt med ett tjockt mjukt snötäcke. Snön virvlar fortfarande i luften och hela världen är suddig och ljuddämpad. Försiktigt tar jag mig ned till bryggan. Ett trappsteg i taget. Det är lätt att halka. Ännu besvärligare blir det att ta sig upp sedan, med spännerna till brädden fulla med iskallt vatten.

Väl nere vid sjön får jag se det märkligaste jag någonsin sett i hela mitt liv. En lång stund står jag bara stilla och betraktar det som ligger framför mig. Jag letar med blicken efter svar på vad som hänt, men oavsett vart blicken söker sig möter den bara samma suddiga snöyra. Inte minsta tecken på liv. Inga andra par ögon i världen än mina egna ser det här. Jag inser snart att ingen heller kommer att få det. Den bild jag har framför mig är inte bestående.

Spår i snön, i en spikrak linje rakt över bryggan. Spåren börjar vid landgången och är fullständigt centrerade, som om de delat bryggan mitt itu. De slutar lika tvärt som själva bryggtrallen, där sjön tar vid.

Det är Hasse. När min förlamning släppt kliver jag själv upp på landgången och följer spåren. Jag går långsamt i Hasses spår med blicken riktad neråt. Det är fasansfullt. Precis nedanför bryggkanten ser jag i det tjocka snötäcket en mörk, cirkelrund skugga. Det är en vak. Den kan inte vara mer än en dag gammal. Hade jag kommit ner till bryggan ett dygn senare hade jag inte sett det här, då hade allt varit översnöat. Nu är vaken bara grumligt igenväxt av en slaskig is- och snöblandning. Det krävs inte mycket slutledningsförmåga för att förstå vad som hänt. Hasse är död.

Spåren efter hans sista skutt är så beslutsamt raka. Rakt ut i intigheten. Rakt ned i det mörka djupet.

This entry was posted in Gästblogg. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>