Hälsning från förorten

Under dagarna fram till den 15 september kommer Evangeliums fasta bloggare att skriva signerade texter på temat kyrkovalet. På så vis vill vi skildra olika perspektiv och lyfta frågor som är aktuella för oss. Välkommen att delta i samtalet med din kommentar här eller på en egen blogg (då en länk läggs under inlägget som du kommenterar).  

DCF 1.0

I den allmänna politiska debatten i Sverige idag finns en avgrund som verkar omöjlig att överbrygga, den mellan stad och land. Centraliseringen till storstäderna av både företag och myndigheter och den påföljande utarmningen av landsbygden är monumental, och det som fram till för några år sedan åtminstone verkade vara någon sorts politisk plan och vilja att stå upp för de sju miljoner svenskar som bor utanför det stora Stockholm, verkar idag ha tynat bort till ingenting. Bor man på landet får man skylla sig själv, det är den tydliga signalen. Utanför Stockholm lever man i ”förorten” och kan inte förvänta sig samma service som stadsborna. Det som tidigare var begränsad tillgång till samhällets tjänster är idag i allt större utsträckning ingen tillgång alls. (För den intresserade skrev Biskop Åke om detta i DN i somras.)

Nå, i kyrkans värld är det inte Stockholm som är storstaden och symbolen för makten, utan Uppsala. Jag – som är präst i en liten församling på landet och lever i densamma – upplever dock att det verkar vara samma oöverbryggliga avgrund mellan denna Svenska kyrkans symboliska huvudstad och de små församlingarna ute i landet. I Uppsala finns Ärkebiskopen, Kyrkomötet och kyrkokansliet, makten är samlad. Maktkoncentration innebär alltid ett problem. Inte platsen i sig naturligtvis, men själva koncentrationen. När världen där jag rör mig blir liten och hemtam är alltid risken överhängande att saker och ting sker på ett annat sätt än det var tänkt. Till exempel att makt och beslut hamnar hos tjänstemän och inte hos valda beslutsfattare. Ett i närtid osexigt men lysande exempel är skrivbordsprodukten från kyrkokansliet om ny verksamhetsindelning i Svenska kyrkan. Kyrkoherdar och biskop protesterade, men den nya indelningen genomfördes. Var fattades besluten? Vart gick remissen? Inte till församlingarna. Inte till kyrkoherdarna. Ändå är det ett beslut som påverkar församlingarna i mycket stor grad, och dokument som säger mycket om vad församlingen är och gör. Att inte lyssna på sina kyrkoherdar är inte ett smart drag, låt oss konstatera det.

För vad händer när makten upplevs och faktiskt är långt borta? När känslan av maktlöshet och ilska sprider sig? Engagemanget tynar och missnöje och uppgivenhet frodas. Det är precis det som vi ser hända i församlingar idag. Trots alla våra ansträngningar att blåsa liv i kyrkan genom att kapa kostnader, effektivisera och rationalisera, pekar siffrorna ner, ner, ner.

I Skara stift har antalet församlingar minskats till hälften sedan början av 1990-talet. Makten har alltså även på lokal nivå koncentrerats och centraliserats. Detta har naturligtvis skett för att man har trott att det ska ge ny kraft till att utföra den grundläggande uppgiften. Men istället har engagemanget minskat för varje kilometer expeditionen flyttat. Observera dock att det är inte engagemanget för kyrkan och tron som minskat, utan engagemanget för organisationen. Jag ska illustrera med ett exempel: Vid senaste kyrkovalet röstade 177 personer i min församling. (se sammanställningen här) 23 (!) röster var ogiltiga. 154 röster räknades alltså in. Från valet 2005 sjönk valdeltagandet med 3,9%, från det jämförelsevis höga 14% till 10,1%. Valet 2001 redovisade också siffror på över 14%. Vad hände mellan 2005 och 2009 som orsakade ett sådant radikalt minskat valdeltagande? 2006 slogs fem församlingar samman till en, fem kyrkoråd blev ett och antalet huvudgudstjänster minskade med mer än hälften. Siffrorna borde vara nedslående om man är förespråkare för det nuvarande valsystemet och kyrkans organisation. Det borde också vara nedslående för alla som tycker att demokrati är ett värde att stå upp för, och nedslående framförallt för dem som hävdar att demokrati, så som den gestaltas i Svenska kyrkans organisation, fortfarande är något eftersträvansvärt.

Vad har detta med det förestående kyrkovalet att göra? Jag menar att den kyrkliga organisationen och dagens valsystem bör förändras i grunden. Förutom att valet kostar oförsvarligt mycket pengar är det som kommer ut av det bara demokrati på pappret. Ja visst, alla medlemmar har möjligheten att rösta, men vad förslår de 177 rösterna från den lilla församlingen i det stora hela? Vad förslår 177 röster när grannförsamlingen är fem gånger så stor och också slåss om platserna i kyrkofullmäktige? Och, låt oss tala sanning, kan vi verkligen fortsätta att motivera folkkyrkosystemet när valdeltagandet är så lågt? Var går gränsen? Vid 8%? Eller 5%? 1%?

Det nuvarande systemet cementerar motsättningarna mellan stad och land genom att de små enheterna får mindre och mindre makt till fördel för de stora. Genom hopslagning av församlingar och pastorat har makten centraliserats än mer och den lokala församlingens möjlighet till självbestämmande har urholkats. Kulmen på centraliseringen och stympningen av församlingarna ligger framför oss och sker i och med årskiftet 2013/2014, då konsekvensen av den senaste strukturutredningen träder i kraft. Då förlorar hundratals församlingar sitt kyrkoråd för att istället av kyrkofullmäktige vackert bli tilldelade ett indirekt valt församlingsråd. Utan formell makt. Utan budget- och verksamhetsansvar. Då förlorar man också rättigheten – genom att skyldigheten försvinner – att fira huvudgudstjänst varje söndag och kyrklig helgdag. Pastoratet blir i praktiken den grundläggande enheten i Svenska kyrkan, även om man säger att det fortfarande är församlingen. I och med det har Svenska kyrkan slagit undan församlingens två ben: gudstjänstfirandet och den lokala självständigheten. Vad det kommer innebära för valdeltagandet 2017 kan vi bara spekulera i, men tendensen är tydlig: ju längre till makten desto mindre engagemang.

Jag menar att det ska vara direkta val till kyrkoråd i varje församling. Allting annat är överförmynderi. Låt oss ta de 177 röstande; de kan lätt samlas till valmöte med nomineringar och pläderingar, för att sedan välja sitt kyrkoråd på plats. Kyrkorådet väljer i sin tur representanter till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Styrningen blir då på ett tydligt sätt grundad i församlingen, oavsett vilken nivå i Svenska kyrkan man talar om, lokalt, stift eller nationellt. Några anser att det vore att lägga grunden för en elitistisk kyrka, men jag menar motsatsen; det är att ta ansvar för kyrkan och hennes första uppgift; att djupt grundade i kyrkans tradition föra evangeliet vidare till så många som möjligt, ja till alla. Det kommer att innebära att den klassiska innebörden av begreppet folkkyrka förändras, men ärligt talat; är inte det på tiden?

 

 

About Judith Fagrell

Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Kyrkoval, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

9 Responses to Hälsning från förorten

  1. Sven Andersson says:

    Gud har gett Dej ett hyggligt förstånd och klarsyn. Tacka för det!!! /Sven

  2. Klaus S says:

    Tycker det låter väldigt vettigt.
    På vilket sätt kan styrningens grund i församlingen lägga grunden för en elitistisk kyrka? Hur tänker man då?

    • Judith Fagrell says:

      Nu ska jag inte ge mig på att försöka föra andras talan, men man kan tänka sig att de som ser detta som ett elitistiskt kyrkosystem hävdar att det blir för lite spridning på personer och grupperingar med indirekta val till stift och kyrkomöte som jag föreslår. Jag menar som sagt att det är den enda vägen framåt, för det säkerställer att de förtroendevalda på högre nivå är djupt grundade i en församling och har sitt mandat därifrån – inte från en fristående gruppering. (Med detta säger jag inte att våra förtroendevalda saknar församlingsanknytning idag, men jag anser att man bör säkerställa det på det här sättet.) Man svarar inför sin församling i första hand. Och Jesus, också så klart.

  3. Björn Malmehed says:

    Det här är så bra skrivet! Tyvärr lyssnar inte den administrativa makten, och det är som det brukar vara.

    Jag ber att få rekommendera en favoritartikel: Linjen och staben som handlar om avståndet mellan dem som administrerar och dem som utför arbetet. Tyvärr är den alltför applicerbar på den kyrkliga verkligheten, i synnerhet i större administrativa sammanhang. Och större blir de administrativa sammanhangen hela tiden.

  4. Marta Axner says:

    Med risk att jag etablerar mig som den här bloggens envisa systemförsvarare (vilket man lätt blir när man är med och bestämmer om systemen) så tänker jag att det är just för att möte framför allt glesbygdens situation som strukturreformen kommit till. Modellen med två nivåer där det som behöver volym för att hanteras hållbart och proffsigt – arbetsgivarfrågor, fastigheter, ekonomi osv samt kravet på att få ihop förtroendevalda – ligger på den centrala pastoratsnivån medan små församlingar kan leva vidare och koncentrera sig på gudstjänstliv och den nära verksamheten. Hela poängen är just att de små församlingarna ska kunna leva vidare eller i några fall återuppstå.
    Församlingsråden väljs av fullmäktige och har inte särskilt många uppgifter utskrivna i kyrkoordningen – men det betyder inte alls att de måste bli maktlösa. Tvärtom betyder det möjlighet att på varje ställe göra en optimal delegationsordning med stor frihet. Jag tror verkligen att den nya strukturen kommer bli ett lyft – men en stor del av reformen är ju att man kan göra olika på olika ställen, och det är pedagogiskt sätt en väldigt svårkommunicerad reform. Det enda som syns ”på pappret” är ju de få saker som står i kyrkoordningen, och då ser det såklart ut som att pastoratet kommer bestämma allt. Det är inte tanken.
    När det gäller de församlingar som är så små att det går att samla alla röstberättigade i ett rum för att välja församlingsråd: precis så kan man göra. Innan församlingsråden utses ska nomineringsmöten hållas och på de ställen som är tillräckligt små är det väl fullt rimligt att dessa blir i stort det förslag som tas av fullmäktige sedan. Så länge där också finns någon som sitter i kyrkorådet i pastoratet, och det borde väl inte vara omöjligt.
    Problemet med att ha den sortens direkta val som grundläggande system i stora församlingar är ju att det inte går att samla alla i ett rum. I min hemförsamling Uppsala Domkyrko röstade 4200 personer förra kyrkovalet. Även om vi har möten i alla stadsdelskyrkor och engagerar människor i våra körer och barnverksamheter osv så är det ändå långt färre. Hos oss ska vi ha en bred process inför valet av församlingsråd och förhoppningsvis får vi ett väl förankrat förslag med människor som är aktiva på olika sätt i församlingen och varav några säkert sitter i fullmäktige. Men att bara ha ett möte och inte också ha val skulle krympa demokratin rejält.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag bara tänker på det där ordet demokrati. Att döma av hur debatten inför kyrkovalet ser ut, det man sett på Twitter och hört på TV och sådär, så är det inte så himla många medlemmar som vet riktigt vad de röstar på. Många röstar ändå, kanske för att de blivit övertygade om att det går att betrakta kyrkovalet som #enlitengrej och använda rösten för att stoppa rasisterna. Vilket troligtvis innebär fler mandat för Socialdemokraterna, som kör den kampanjlinjen. Men det är inget informerat val när man i princip känner till vad ett parti står för och vill rösta emot det.

      Du argumenterar för systemet som det är tänkt och när det är som bäst. Men är det som bäst nu? Fungerar det som det är tänkt? Möten i ett rum kanske är mer demokratiskt för den enskilda medlemmen än en valrörelse med annonser och grejer som försöker koka ner budskapet till tre enkla meningar, även om det kommer färre medlemmar och röstar.

    • Judith Fagrell says:

      Tack Marta för att du vågar stå upp för det som du tror på och för att du för klara resonemang. Jag har som du vet invändningar till det mesta :)
      För det första ger jag dig rätt i att det väl knappast låter sig knappast göras med församlingsmöten/valmöten i större församlingar än just min, främst av praktiska skäl. Men jag lät landsbygden vara i centrum här och här skulle det funka. Precis som Sofia antyder i ett svar här så tänker jag att vi bedömer demokratin väldigt kvantitativt när vi säger att det inte är tillräckligt med exempelvis öppna valmöten istället för kampanjande under grupperingsflagg. Var finns det kvalitativa synsättet på demokratin? Jag tror att vi förlorar något här. Senast häromdagen talade jag med en person som är aktiv i en av vårt pastorats församlingar, och personen var rådvill inför valet. ”Vad är det man ska rösta på? Vad är det det handlar om?”. Personen stod med all information från alla olika nomineringsgrupper på olika nivåer, men kunde ändå inte se vad det hela handlar om. Personen är inte ensam. Det är ett stort problem att vi inte lyckas kommunicera bättre, men frågan är om det är pedagogiken som fattas eller om systemet helt enkelt är så ologiskt. För den här personen hade det räckt med ett val, till församling. Där kan hen välja personer som hen känner till osv. Blir det demokrati bara för att man lägger en lapp i ett kuvert även om man inte har någon aning om vad lappen står för?
      För det andra, när det gäller den kommande strukturförändringen, så tvekar jag inte över att det är med välvilja kyrkomötets sett till och försökt stötta små församlingar som har svårigheter att få ihop både huvudgudstjänstkravet och förtroendevalda. Men här handlar det om kyrkosyn. En församling som inte firar regelbunden gudstjänst är ingen församling i biblisk bemärkelse, och denna skyldighet ger också en rättighet – varje församling har rätt att få samlas till söndaglig gudstjänst. Någon undrar kanske över vem som skulle neka eller försöka omöjliggöra en församlings gudstjänst, men om man för in ekonomi i resonemanget blir allt mycket klarare. När kyrkorna är ”övertaliga” och dränerar kassan så är nästa steg att stänga det stora flertalet för att satsa på kanske en kyrka, en huvudgudstjänst i pastoratet. I mitt eget pastorat är det enkelt att se vilken av de 16 kyrkorna som man skulle behålla – domkyrkan låter sig inte stängas – och landsortskyrkorna drar det kortaste strået. Tillika landsbygdens präster, om jag nu ska tala tydligt i egen sak, vi blir också övertaliga. Detta är inget fantiserande om framtiden, utan detta är frågor som vi brottas med just nu och har gjort i flera år.
      Slutligen är det bara i den bästa av världar som systemet med frivillig delegation av makt fungerar. Mycket få instanser/människor lämnar frivilligt ifrån sig makt. Så länge det inte står i KO att man som församling får besluta över budget eller verksamhet så finns det inte. Rekommendationer betyder ingenting.

      • Björn Malmehed says:

        Håller med. Ofta får jag i mitt sammanhang inför den stora pastoratssammanslagningen höra att man ju måste se det positiva i allt.

        Men ett system där man måste räkna med maktens goda vilja är inget bra system. Makten själv pekar ju på ormar i paradiset i sina kampanjer om ”enlitengrej”.

  5. Ulf Hjertén says:

    Håller med om att det enda vettiga för den lilla landsortsförsamlingen är direktval på det sätt som skissas. Men det är trögt att få gehör för detta synsätt. Vad är det makthavarna inom det nuvarande systemet är rädda för? Föresten. Varför bara i den lilla landsortsförsamlingen? Vi har varit en frikyrka i många år nu. Andra frikyrkor i vårt land klarar sina val på sedvanligt föreningssätt med den demokrati föreningslivet i Sverige har utvecklat. Varför skulle inte vi i kyrkan klara det också? !

Lämna ett svar till Marta Axner Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>