Har de inte kakor att äta?

Fastän jag arbetat flest år i kulturvärlden är jag utbildad till lärare och har då och då återkommit till skolan. Alltifrån förskola till gymnasium och vuxenelever har jag jobbat med. Arbetsvillkoren är väldigt olika. Som sångpedagog i kulturskolan träffar man en eller ett litet antal elever i taget. Det är korta lektioner, så korta som tjugo minuter ibland, och kan vara lite löpande band på eftermiddagarna. För mig som lärare är det ändå oändligt mycket enklare än att vara i grundskolan.

Grundskolans arbetsvillkor innebär stämningar som inte så sällan påminner om den under de senaste nätterna i Husby. Ja, inga bilbränder förstås, men känslan av att egentligen vara den som har ansvar att lösa situationen men att vara helt underbemannad. Att bli provocerad av några aggressiva elever nästan varje lektion och jämt leva med frustrationen att eleverna inte får den undervisning som de skulle behöva. Jag har som vikarie blivit instängd i en sal med mellanstadieelever utanför som bankar på dörren och ropar hora. Jag har varit med om en massa sådant – som musiklärare har man en sällanrelation med flera hundra barn som man träffar fyrtio minuter i veckan men har lika stort ansvar för som andra lärare. Det är omöjligt att jobba så och inget problem som någon kan lösa individuellt. Konsekvenserna har för mig liksom för många andra inneburit att vi lämnat skolan. Men den där arbetsmiljön finns kvar när vi lämnar. Problemen försvinner inte.

Det twittras mycket nu under taggen #husby och det mesta är dumt. Rasisterna är glada över det som händer och truismer (”polisen ska inte säga rasistiska saker” kontra ”ungdomarna måste ta ansvar”) är meningslösa. Men inget gör mig förbannad som när någon skriver ”var är föräldrarna?”. Den som säger så avslöjar sig som en privilegierad Marie Antoinette. Det är lika pinsamt som att fråga svältande människor varför de inte äter kakor.

Var är föräldrarna? Jobbar natt? Har tappat kontrollen över sina arga barn? Är rädda? Kan inte svenska och förstås inte riktigt vad som händer? Jag kan tänka mig ett antal svar men de som ställer den frågan vill inte ha svar, utan menar den som ett fördömande. Det är föräldrarnas fel, vill den ”frågan” säga; inte vårt fel att vi röstat fram en politik som gör de här barnens föräldrar arbetslösa och utan hopp eller till skattesubventionerade städerskor i våra medelklasshem. Det finns en anledning till att sådana här upplopp äger rum i Husby och inte Djursholm. Jag är övertygad om att man förstår det mycket väl men vill skylla ifrån sig när man frågar var är föräldrarna. Jag är också övertygad om att den som vill förstå vet att det jag skriver nu inte är bortförklaringar eller försvar för våld.

Jag ringde igår och frågade församlingen i området, Spånga-Kista, vad de tänkte göra. Tänkte att de kanske skulle ha nattöppet och att det vore bra med många vuxna som fanns med där. Jag skulle gärna åka dit. Men kyrkoherden avvaktade och betonade kyrkans krisberedskap i samarbete med skola och polis. De vet nog vad de gör. En öppen kyrka hade kanske inte hjälpt något. Men jag kan ändå inte bli kvitt känslan att vi kunde göra något mer och framför allt något annat än vad poliserna kan. Kyrkan som något mer och något annat än samhällsservice. Jag inser att det finns stor risk att vara naiv kring detta, men skulle uppskatta ett samtal om det här.

Snart är det sommarlov. För många barn och ungdomar betyder det bara att de inget har att göra. Det blir inga resor någonstans. Finns inget torp att åka till. De flesta som är fattiga tar ut frustrationen på sig själva. Men ett litet antal kommer alltid att vända hatet utåt. Det är lika destruktivt och puckat som det inåtriktade hatet men syns mer. Ett enda bröd, en enda mänsklighet betyder att vi alla har ansvar för varandra. Så att föräldrar kan vara föräldrar, lärare kan vara lärare, poliser kan vara poliser, och unga människor hittar konstruktiva vägar och inte ger upp.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

One Response to Har de inte kakor att äta?

  1. Mattias says:

    Håller med om att det är märkligt att förlägga förklaringen på föräldrarna i dessa fall (många av dessa är ju dessutom c. 20 år gamla).

    För att koppla samman dina två ämnen har jag även hört det omvända: föräldrar som undrar om man inte lär sig någon hyfs i skolan idag. Om ett barn råkar ut från bägge dessa kan man lätt inse vart det kan hamna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>