Hellre Hamraanda än Almedalsanda

bordet
Ett bättre exempel på kyrklig anda? Bordsgemenskap i Hamra kyrka på sydligaste Gotland.

”There will be blogg!!” hotade jag på Twitter för nästan en vecka sedan. Då gällde det en tweet från Kyrkans Tidning där det påstods att ”kritiken har avstannat. Svenska kyrkans närvaro i Almedalen är nu stark och efterfrågad”. Vilken mardröm – kritiken har avstannat. Ingen tycker längre någonting avvikande från majoriteten, alla är överens. Kyrkan, jordens salt, evangeliets bärare, står där mitt i maktens centrum till förargelse för ingen.

Man kan se det som felsökeri att läsa en kort tweet kritiskt såhär. Men det är en klassisk kritisk tradition att läsa utifrån detaljerna, tecknen; i det här fallet pröva om det har någon bäring på verkligheten att Svenska kyrkans veckoorgan hävdar att ”kritiken har avstannat”. Och jag vill påstå att detta korta påstående avslöjar en inneboende problematik i kyrkans väsen.

Kyrkan som organisation vill behålla makten, har under långa tider varit definitionen av makt, medan kyrkans ärende är att desarmera makten och lämna över självständigheten och ansvaret till den maktlösa människan. Två linjer av makt som löper parallellt inuti kyrkan sedan första början – somliga vill hitta orsaken i statskyrkobildningarna men som inte minst författaren Lena Andersson visade i sitt uppmärksammade Sommar-program för ett antal år sedan hittar vi maktslitningen redan hos Jesus, som vill leda men samtidigt inte vara ledare. Därför är det naivt att som somliga kristna hoppas på en snabb befrielse när det parlamentariska systemet lämnar Svenska kyrkan (förr eller senare händer det väl) liksom avskiljandet från svenska staten tidigare inte gjorde frågan om makt obsolet i den nya, fria kyrkoorganisationen. Man har bara inte velat se det. Men inom kyrkan pågår en strid som inte kan vinnas, om olika sorters makt, över fysiska tillgångar såväl som problemformuleringsprivilegier. Maktfilosofen Foucault kallar reformation ”den allra första kritiska rörelsen om konsten att inte låta sig styras”. Kyrkostriderna under 1400- och 1500-talen lade grunden för det moderna, sekulära och kritiska samhället. När kritik idag inom kyrkan beskrivs som att den kommer utifrån, från några andra än de som är ”oss”, är det uttryck för en kyrka som trots allt inte hanterat lärdomarna från reformationen särskilt väl.

Se exempelvis en debattartikel i Kyrkans Tidning, ”Låt Almedalsveckan inspirera kyrkan”, där prästen Fredrik Modéus går rätt hårt åt evenemangets kritiker för att sedan göra en kovändning, hylla kritiken som metod och uppmuntra kyrkan att ha mer av den. Konflikten målas i enkla dikotomier mellan formulerande visionärer och gnällande belackare.

Från podier formuleras visioner och i välfyllda seminarierum debatteras partipolitik och samhällsfrågor. Belackarnas gnäll känns igen: frotterande högdjur som ryggdunkar och minglar med bubblande rosévin.

För att bemöta detta med Almedalsveckan så är det en rätt viktig kritik som framförs och som också finns hos många av de som medverkar själva. När jag bodde på Gotland för snart tio år sen var politikerveckan ingen stor sak. Maud Olofsson satt i en roddbåt i ankdammen och några fotografer tog pressbilder. Man satt i gräset som vanligt och solade. De som ville lyssna på talen rymdes på bänkarna framme vid scenen. Sedan dess har arrangemanget utvecklats till en opinionsbildningsvecka, inte minst på grund av sociala medier men också till följd av en PR- och lobbybransch som växt på journalistikens bekostnad. Almedalsveckan dominerar nyhetsflödet i flera veckor, det är ett oerhört intressant och problematiskt fenomen. Men Modéus finner orsak att avfärda hela problemet, och det tror jag beror på att han är skolad inom en organisationskultur som finner konflikten vara ett problem som helst ska försvinna, inte utgångspunkten för en rimlig samvaro.

Han fortsätter med att beskriva Svenska kyrkan:

Svenska kyrkan är på plats i Almedalen. Både företrädare och fotfolk deltar i samhällsdebatten, vid lunchseminarier och Nikodemussamtal. En sådan rosigt livfull, engagerad och samhällstillvänd kyrka är nödvändig, en kyrka som tar strid för människovärde och evangelium i skärningspunkten mellan religion, vetenskap och politik. Alternativen förskräcker. Som när kyrkan ängsligt drar sig undan, pillar naveln och alltför gärna pratar strukturer. Likstelhetens kyrka.

Modéus kanske inte menar det, för eftersom att han inte namnger några förskräckande alternativ vet man inte riktigt vilka det är han syftar på (kyrkostyrelsens strukturutredning? de hög- och gammalkyrkliga som alltid ställs mot samhällstillvändning? tidskriften Evangelium, vars första nummer handlade om strukturer?) men texten förknippar tydligt Almedalsveckan med livfullhet och de gnällande belackare som inte fullt ut ställer upp på den beskrivningen med likstelhet. Det är kraftfulla ord.

Men så kommer alltså kovändningen, och då blommar han ut i en lovsång till den kritiska kyrka som han skulle vilja se. Modéus definerar något han kallar Almedalsandan som ”kreativ oenighet” och den vill han ska råda i kyrkan. Det är väldigt förvirrande: om kreativ oenighet ska uppmuntras i församlingarna så måste väl oenighet få finnas också om Almedalsveckan och kyrkans verksamhet där? Annars blir det en sorts låtsasdemokrati som vi blev noga tillsagda på lärarhögskolan att inte utöva i skolan, där eleverna skulle entusiasmeras att debattera och ta ställning men där inget verkligt inflytande tilläts.

En del av skulden kan vi skriva på homiletiken som präglar i stort sett alla prästers texter. Jag tycker det är lite rart. Tänk på det nästa gång ni läser en prästs artikel; formen känns igen från predikan, den är undervisande eller mästrande och klingar alltid ut i ett strålande durackord.

Men själva problemet i Modéus artikel, den grundläggande motsägelsen, är att den inte gjort upp med konsekvenserna av den dröm han pläderar för. Å ena sidan – alla är överens, utom de som gnäller på kyrkans närvaro i Almedalen. Å andra sidan – Almedalsandan är att tycka olika.

Vi ska absolut få tycka olika, men vi ska liksom göra det utan att vara kritiska.

Det där tweetet om att kritiken avstannat innehöll en länk till Kyrkans Tidnings redaktionsblogg. Där bloggade Inger Harlevi om varje Nikodemussamtal i domkyrkan (samtal med riksdagspartiföreträdare, som Evangeliums Miriam Klefbeck skrev om förra året). Harlevi är förtroendevald i kyrkan på Gotland och en av personerna bakom Nikodemussamtalen i domkyrkan. Det stod på bloggen. Att Harlevi är moderat fick jag googla mig till.

Men det räcker med informationen att hon är en av arrangörerna till det hon ombetts skriva om för att konstatera att bloggen är ett journalistiskt haveri. Självständighet från det man skriver om är grundläggande i redaktionellt arbete, det vet varje journalist, så hur kunde Kyrkans Tidning, under den egna redaktionsbloggen, be en arrangör som enda bloggare skriva om det egna arrangemanget? Därför att den inre slitningen av makt och maktkritik som löper inom kyrkan inte tillåts slita. Kritiken har inte avstannat. Den får bara inte verka.

Kritik är inget fint ord i Svenska kyrkan, är min upplevelse. Det uppfattas som att kritikern är ensidigt negativ, och det är fult att vara. Istället använder man ofta begreppet ”provtänka” som inte är samma sak – en kritiker tar ansvar för sina analyser och ståndpunkter medan en provtänkare bara provar dem – men lite i samma område. Den stora skillnaden är att provtänkandet inte direkt är riktat mot någon, medan det ingår i kritiken att leta ansvar och att hålla makten ansvarig. Och vinsten som kan komma ur kritiken är stor, om den fångas upp i kyrkans ström och inte sipprar ut i andra kanaler. I sin dröm om den kreativa oenigheten har ju Fredrik Modéus alldeles rätt, och en text per Nikodemussamtal är en bra idé om kritiken får rum, precis som den får bland lärjungarna som skildras som helt olika personer som hänger samman ändå. Deras gemenskap är nog fortfarande en bättre förebild. En Almedalsanda i trivsam konsensus är det sista kyrkan behöver mer av.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

5 Responses to Hellre Hamraanda än Almedalsanda

  1. Ja, vi ska liksom vara ”lagom” salongsoeniga för att det ska räknas. När kritiken blir på allvar, ja, då tas den inte på allvar. Jfr Sören Kierkegaard, vars kyrkokritik väl inte tagits på allvar än (var han inte lite sjuk och bitter när han skrev det där), se http://www.efsidag.blogspot.se/2013/05/soren-kierkegaards-200-arsdag-detta.html

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Vi ska leka oenighet, på ett podium inför publik. Angående Kierkegaard: TL;DR ;) men ge oss gärna gobitarna.

  2. Pingback: (Ut)manande i juli – Frimodig kyrka

  3. Mattias says:

    Mycket bra och insiktsfullt skrivet! Jag har ofta noterat liknande tendenser, alltså kyrkliga företrädare som vill utmana kyrkan som institution under kontrollerade former, inte förutsättningslöst och öppet. Lite som läraren som gärna vill kokettera till elever och deras föräldrar att ”betygen är ju inte det viktiga”, men som blir förfärad när elever och deras föräldrar delar uppfattningen.

  4. Det värsta tycker jag är kyrkosynen i resonemanget. VARFÖR är det alltid bara de anställda som ÄR Svenska kyrkan, när vi tillsammans är Kristi kropp, alla döpta. Svenska kyrkan är väl i denna bemärkelse alltid närvarande där människor samlas i Sverige. Men genom att säga HÄR är Svenska kyrkan och debatterar så förhindrar man ju medlem X som är någon annanstans och gör samma sak att leva ut sin kristna tro och sin tillhörighet i vardagen. Svenska kyrkan är bara närvarande där de anställda är. Svenska kyrkan blir ”dom” och inte ”vi”. Ett sådant förhållningssätt borde vara otänkbart för en organisation som gör anspråk på att vara folkkyrka men det går igen hela vägen och på alla nivåer. På så vis osynliggörs de vanliga lekmännen och deras ansvar för att gestalta kyrkan i vardagen, de lekmän som kan kämpa mot varandra som företrädare för olika partier men ändå samlas vid altaret på söndagen. Därför är ”Svenska kyrkans” närvaro på det i artikeln beskrivna sättet snarast kontraproduktiv. Ägna istället resurserna till att synliggöra den närvaro som redan finns och stärka människor i sin kristna identitet så att de känner att de verkligen ÄR Svenska kyrkan när de är medlemmar där. För det ändamålet kan det visst behövas prästerlig och diakonal närvaro men som själavårdare och lärare snarare än debattörer och lobbyister. Låt Svenska kyrkans anställda tjäna kyrkfolket på plats på olika sätt, så att de skickliggörs i sin uppgift att vara Svenska kyrkan i Almedalen!

Lämna ett svar till Gunvor Vennberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>