Herde, språkrör och styrelseordförande – men inte chef

Lagom till den intensiva avslutningen på vårterminen och innan sommarstiltjen lagt sig över församlingarna har diskussionerna inför höstens ärkebiskopsval kommit igång. De har sedan länge förts bland annat i en (ibland vildvuxen) facebookgrupp och häromveckan presenterade Kyrkans Tidning en enkät om vad ”kyrkfolket” ville se för egenskaper hos den nya ÄB. De tillfrågade, som till absolut största delen är anställda och förtroendevalda utan rösträtt i valet, har i mycket hög utsträckning, 62%, svarat att de vill ha en ÄB som ”är en bra företrädare för kyrkan i medierna och i möte med allmänheten”. Drygt 20% hade något eget alternativ, nästa av de fasta svarsalternativen fick 6%, att han/hon är internationellt erkänd och respekterad. På ledarplats i samma tidning diskuterar Barbro Matzols de många, stora och delvis motsägelsefulla förväntningar som ligger på den nya ärkebiskopen, vem det än blir.

Jag tror att den stora tyngdpunkten på en medial ÄB, vilket ibland (inte minst i ovan nämnda facebookgrupp och läsarkommenterarna på Kyrkans Tidnings artiklar) uppfattas stå i motsats till en ”verklig” andlig ledare, delvis har att göra med oklarheten över biskopens roll i allmänhet och ärkebiskopens i synnhet. Sedan kyrka-statreformen, då prästerna inte längre är anställda av stiftet utan i församlingarna har det ibland uppfattats som att biskoparna har allt mindre verkligt inflytande och mest är någon sorts galjonsfigurer utan makt. Alternativt framställs de med någon sorts näringslivsjämförelser som ”VD:ar” och att man söker biskopar med chefserfarenhet som främsta företrädare.

Jag tror att det är helt fel att tänka på biskoparna som chefer – det är de nämligen sällan. Varken för prästerna i stiftet eller det egna stiftskansliet (utom möjligen någon egen stab på ett par personer). Men det betyder inte att de inte har ett verkligt inflytande. Istället är den maktposition de har dels i egenskap av yttre företrädare för kyrkan, dels som styrelseordförande. Alla biskopar är ordförande i sin egen stiftsstyrelse och domkapitel, medan Ärkebiskopen är ordförande i kyrkostyrelsen. Den yttre företrädarrollen sker delvis i medierna, men också på en hel del andra arenor. Och som styrelseordförande finns det stora möjligheter att ta på sig ett långsiktigt och strategiskt ledarskap.

Att vara styrelseordförande handlar ju bara i begränsad utsträckning om att vara den som faktiskt leder sammanträdena, även om det också är en viktig del för de som ska delta i dessa. Framför allt finns en stor möjlighet att mer långsiktigt staka ut riktningen, se vad som är en uppgift för förtroendeorganisationen och vad som är de anställdas/ämbetets uppgifter, driva fram strategiska satsningar och skapa ett positivt klimat bland såväl anställda och förtroendevalda som hos medlemmarna och de engagerade församlingsborna. Jag inser att det här kanske låter byråkratiskt och ”hårt”, långt ifrån de kristna kärnfrågorna eller församlingslivets insida. Men så behöver det inte alls vara, tvärtom. Det är dock ett ledarskap som måste antas – en styrelseordförande som inte använder som roll just för detta ledarskap kommer antagligen se sig omsprungen av andra eller så blir det mindre av riktning och rörelse. Just detta, att vara en skicklig styrelseordförande, är en av de saker jag verkligen har uppskattat hos den avgående ärkebiskopen Wejryd – något kanske inte alla sett utåt, men som har märkts bland oss som verkat på nationell nivå, och som jag tror har påverkat hans ställning såväl inom Svenska kyrkan som bland de andra kristna samfunden och i det svenska samhället i stort.

Nu är styrelseordförande bara en av biskopens roller. Hen är också språkrör utåt, representerar Svenska kyrkan och sitt stift inte bara gentemot medier utan också i andra sammanhang som kanske inte syns lika mycket. Biskopen är ju också i hög grad en herde, någon som leder och inspirerar inåt i de kyrkliga leden. Det sker dock, tror jag, inte minst just genom en del av det yttre arbetet. Att till exempel skriva debattartiklar eller delta i morgonsoffor kan ha lika som syfte att stärka den egna gruppens identitet som att faktiskt påverka samhällsdebatten.

En sista reflektion om det här med att vara ”medial”. Om det betyder att likt en del höga politiker upprepa färdigformulerade soundbites och låta alla frågor rinna av en som en gås, tror jag att det vore mycket olyckligt med en ”medial” ärkebiskop. Men många av de kyrkliga företrädare som blivit välkända och respekterade långt utanför de kyrkliga kretsarna har inte alls varit sådana, tvärtom. Den ofte nämnde KG Hammar hade väldigt få av de egenskaper som brukar nämnas som medialt framgångsrika – han uttrycker sig ofta ganska invecklat, talar sällan i korta soundbites och borde inte alls ha varit någon mediaframgång om man får tro PR-konsulter och mediatränare. Däremot måste den blivande ärkebiskopen förstå och inte vara rädd för att medierna är den arena där de flesta av Svenska kyrkans medlemmar möter kyrkan, på gott och ont, och vara beredd på använda också den arenan.

Den 5 september hålls nomineringsval för ny ärkebiskop i Svenska kyrkan. Röstberättigade är alla präster och diakoner i Uppsala stift samt lika många förtroendevalda elektorer (varav undertecknad är en). Dessutom röstar alla stiftsstyrelser och domkapitel runt om i Sverige samt Kyrkostyrelsen på nationell nivå. Eftersom Uppsala stifts röstberättigade är så väldigt många fler än de från övriga landet, delas dessa röster med 10 innan sammanräkningen. Dekandidater som får minst 5% av rösterna går vidare till själva valet som äger rum den 15 oktober. Om ingen får egen majoritet av rösterna hålls en andra valomgång den 29 oktober. Den nya ÄB förväntas tillträda den 14/6 2014, den långa framförhållningen beror på att det sannolikt blir en av de nuvarande biskoparna som väljs, och då ska biskopsval hinna hållas i det stiftet innan. Mer information om valet finns hos Uppsala stift. Spekulation kring vilka som kan tänkas vara aktuella som kandidater kan hittas i ovan länkade facebookgrupp eller hos Kyrkans Tidning här.

This entry was posted in Evangelium, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

4 Responses to Herde, språkrör och styrelseordförande – men inte chef

  1. Det hela får mig att tänka på hur Johannes Chrysostomos lär ska ha måstat mer eller mindre kidnappas för att lyckas övertalas till att bli patriark av Konstaninopel. Jag menar att rollen som ärkebiskop av flera skäl inte är så enkel. Dels får man fundera på om man är lämplig för det, och dels på vad det skulle göra med en själv att träda in i den rollen. Men vad vet jag – kanske finns det några i vårt land som känner en tydlig kallelse i det också?

  2. Sofia says:

    Det blir sannolikt en av de nuvarande biskoparna som väljs, skriver du; måste det inte bli det? Kan det bli någon annan? Är det förresten så att det måste vara en präst? Nu undrar jag över hardcore stadgar.

    KG Hammar kanske inte var slirig sådär som en mediatränad ledare är där det handlar om att hindra att information läcker ut till journalister och allmänhet (även om han nog är smartare på det sättet än jag och andra som tyckte mycket om honom ville inse). Men han återkommer ofta till vissa formler, vissa saker han sagt förut. Kanske blir det så när man blir intervjuad ofta. Ingmar Bergman uttryckte sig också under hela sitt liv mycket lika i vissa frågor. Journalister lärde sig ibland att ställa samma frågor eftersom det hade bildats en kanon. Det märker man i forskningen nu att det finns ett stort källmaterial som pekar åt vissa håll. Det behöver inte betyda att källorna stärks för att Bergman hävdade samma åsikt ofta; det kan lika gärna betyda att källorna tar ut varandra, att han mer eller mindre rabblade upp vissa saker enligt fastlagt mönster.

    Jag håller med om att vi inte behöver en medietränad ål som ÄB. Men det gäller också det kyrkliga skönspråket, det som syftar till att inkludera och slå fast det grundläggande människovärdet och så. Visst är det omutligt men det kan många säga. Jag tror att resten av samhället vill höra vad kyrkan säger. Det tror jag är vad som gjorde KG Hammar både populär och kontroversiell: han talade faktiskt om bibelliknelser, dogmer, det speciella kyrkliga godset. Låt vara en hel del om Dag Hammarskjöld också :)

    • Marta Axner says:

      På den första frågan: nej, det måste inte bli en biskop enligt kyrkoordningen. Den 15/6 -14 ska den nya ÄB tas emot om hen redan är biskop men annars blir det biskopsvigning då. Senast det hände var Erling Eidem 1931. Så inte så troligt. En liten utvikning: det är möjligt att väljas till biskop utan att vara präst, men då måste man prästvigas innan biskopsvigningen enl KO. Dock har det mig veterligen aldrig prövats om personen då måste leva upp till KO:s krav för prästvigning dvs teol kand med vissa ämnen i + pastoralteologisk utbildning, lämplighetsprövning etc. Min gissning är att en icke prästvigd professor i teologi skulle kunna bli vald men inte random kyrkperson utan teologisk utbildning. Senast en icke-vigd blev biskop var Manfred Björkquist i Stockholm 1942, och då var det ju som bekant inte den nuvarande kyrkoordningen som gällde utan regeringen som bestämde. (den som vill nörda ner sig i reglerna kan läsa här: https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=989487)

      Jag tror som du säger också både att KG är, eller kanske snarare blev, rätt skicklig på att hantera medier även om han inte var någon typiskt medietränad ål som du säger. Och jag håller delvis med angående vad som bör förväntas av den blivande ÄB. Jag tror som du säger att hen måste kunna representera och tala om tro och kyrkans insida även i medier och andra synliga sammanhang, men det är inte oviktigt att det uttrycks på ett sätt så att människor förstår vad som sägs.

  3. Mattias says:

    En drömkandidat vore ju någon som Magnus Zetterholm, el. liknande, som kunde diskutera Ordet utan att ta till Kanaans tungomål – det vore verkligen något oväntat och inte ”mer av samma”. Nu tror jag knappt att Zetterholm ens är engagerad i kyrkan, men jag menar någon med den slags teologiska fördjupning han representerar, samt i övrigt uppfylld inte och yttre kallelse. Werkström och Hammar var goda ärkebiskopar, men från deras epigoner bevare oss, milde Herre Gud!

Lämna ett svar till Mattias Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>