Hit me Baby, one more time eller En lovsångselitist gör avbön

I det som komma skall, kommer jag, när inget annat anges, att med ordet ”lovsång” mena den musikaliska genre som vuxit fram i olika delar av främst västlig protestantisk kristenhet under de senaste decennierna, och alltså inte lovsång i bemärkelsen generell tonsatt tillbedjan.

Ofta är det i de spontana impulserna som arvssynden blir som allra mest uppenbar. Som när jag bläddrar i en lovsångspärm i en sval medeltidskyrka och skummar texter som alla innehåller dels många repristecken, dels strofer som ”ingen annan än Du”, ”jag ger mig helt åt Dig”, ”Du är stor”, Du är störst”, Du är underbar”. Den tanke som far genom mitt huvud, och som ännu värre, fastnar, är konstaterandet att den här sortens musik liksom är den andliga motsvarigheten till plastiga kärleksballader, det här är kyrkversionerna av ”Hit me baby one more time”. Ett självgott flin på det. Sedan bläddrar jag framåt i pärmen, lyssnar till kyrkklockan och reser mig för att stämma in i tidebönens inledande växelläsning. Ganska nöjd över att inte ha några sådana där vulgariteter i min fromhet.

För att göra saken ännu värre, var detta ingen enstaka hånfullhet mot andras tillbedjan. Jag tycker inte om lovsånger. Särskilt inte på engelska, och allra minst nyskrivna. Jag har sjungit massor av dem i olika sammanhang, både under min uppväxt och studietid – men det hjälps inte. Jag tyckte inte om dem då heller. De sånger som tonåringar som står mig nära tycker om, kan till nöds passera, men i alla sammanhang där jag kan påverka, försöker jag undvika dem. Hela psalmboken är ju full, brukar jag tänka, och räcker inte den, så finns Taizé, och Iona. För att inte tala om folkliga koraler. Varför sprida den där smörjan, liksom.

Och det stannar inte där. Jag har svårt att ta lovsångernas texter riktigt på allvar. De är ofta så mycket känslor, så total överlåtelse, så mycket storhet och makt och härlighet och doft och ljus att det liksom blir för mycket och sångerna känns ytliga, trots alla sina storord. Jag kan inte sjunga så där och riktigt mena det. Inte för att Gud inte skulle vara allsmäktig, stor och underbar – utan för att jag inte har den intimiteten i min Gudsrelation. I brist på bättre paralleller, så känns det lite som om jag skulle kyssa min pappa. Jag menar, jag älskar honom ju, jättemycket, vi har en speciell gemenskap och hör ihop, men…nej. Fel.

Men, slog det mig i morse när jag satt i kyrkan och väluppfostrat men oengagerat sjöng med i ”Att lära känna dig”, inget av det här handlar ju om lovsångerna i sig. De är skrivna av människor som ville säga just det här, med just de här orden, och de sjungs av människor som vill göra precis det. De är äkta när man menar det man sjunger, eller vill mena det.

Så, mitt problem med lovsånger har inte så mycket med genren att göra. Tvärtom.  Det handlar om mig, min musiksmak, min fromhet och inte minst min mer eller mindre medvetna hopblandning av mina egna ideal och någon sorts objektiv sanning. Så, härmed gör jag offentlig avbön och ordinerar mig själv botgöring medelst Carola.

carola

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

12 Responses to Hit me Baby, one more time eller En lovsångselitist gör avbön

  1. Ja, tänk att det finns finkultur och ”fulkultur” även inom bönen! Jag känner så väl igen mig i det du beskriver. De ”lovsånger” jag deltar starkast i, helhjärtat, är sådana som helig och o Guds lamm. I synnerhet den gamla allmänna serien, 698:5 och 699:5. Det är bra och nyttigt att ordinera sig lite Carola ibland också…

    Tänker dock på det där med Gud som mäktig och stor. En del lovsånger använder just de orden väldigt mycket. Tron (en sån man sitter på) är också ett högfrekvent ord. Det avspeglar ju i hög grad en reformert och evangelikal teologi. Hörde vid en gudstjänst en sångare i ett lovsångsband tala om hur viktigt det var med Guds strohetstorhet och makt, och själv tänkte jag på Filipperbrevet 2. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

    Det jag försöker säga är att vi förutom att våga öppna oss för andra stilar också måste ha ögonen öppna för vilken teologi det uttrycker.

  2. Anna Greek says:

    Tror du är något viktigt på spåren, Per. Är teologin god, får man stå ut med en musikstil och en syntax som kan vara lite svårsmälta – antingen det är gregorianiken eller Carolastilen man har svårt med. Kristus som tronar på Gudsfolkets lovsånger antog en tjänares gestalt.

  3. Är helt inne på vad Pär och Anna skriver, att teologin är avgörande.

    Jag hör till de ”mindre kulturella” som gillar lovsång som stil, men ofta får problem av teologin som inte sällan bär kraftiga puritanska drag.

  4. Sofia Lilly Jönsson says:

    Men vad är teologi, är det bara ord? Det är inte en särskilt historiskt korrekt inställning. Det är lätt att bli upplysningsförespråkare när det kommer till musiken. Det var nämligen under upplysningen och hovkulturens storhetstid och senare borgerlighetens framväxt som idén om personlig smak fick den form den har idag. Som så många andra saker i relationen till kyrkan under den tiden är upplysningens estetik ett diametralt motsatt sätt att betrakta musiken på än kyrkans. Vi kan istället för smak tala om uttryck. Kyrkomusiken uttrycker inte våra personliga preferenser (hur teologiskt rätt text den än har; jfr barockens oratorier som inte framfördes i kyrkorna fastän librettot handlade om bibliska motiv) utan är en central del i den liturgi som upprätthåller gudstjänsten. Den är en bärande balk i den immateriella kyrkobyggnaden. Om jag inte gillar den liturgiska färg som gäller den aktuella veckan, kan jag byta ut den till en personlig favoritfärg då bara för att Gud är större och har skapat alla färger? Naturligtvis inte.

    När det gäller modern lovsång är det kanske mer sättet att ägna sig åt musiken än musikens karaktär som avgör om den passar i en nutida svenskkyrklig kontext. Typiskt för sången i den historiska gudstjänsten är att den har traderats och lärt utantill. Församlingen har varit aktiva bärare av församlingssången snarare än publik som ackompanjeras av musiker. Om musiken i kyrkan blir en föreställning så har uttrycket blivit något kvalitativt annat än den traditionella kyrkomusiken. Det gäller också om psalmen som sjungs är en klassisk koral. När den ledande musikern står i kontakt med traditionen märks det. Då kan också nya toner få rum. När Bach hämtade inspiration från italienska sonater och opera gjorde han det med en gedigen grund i den tyska kyrkomusiken. Hans personliga gudstro, som ofta framhålls som ett kvalitetsmärke på hans musik, har i linje med vad jag skrev ovan om upplysningen egentligen inte med saken att göra; Bach var en hantverkare som fortsatte utveckla hantverket han lärt sig som barn. De gånger jag störts av lovsång i kyrkan är när det märkts att musikerna inte har sitt hem i vår lutherska psalmtradition, precis som det är störande när en organist gör konsert under gudstjänsten. Och det märks alltid.

  5. Naturligtvis håller jag med om att mer än sångernas ord är uttryck av teologi. Men mitt problem generellt och oftast största problem med lovsång (i bemärkelsen vi diskuterar här) är att texterna är så olutherska eller direkt anti-lutherska i sina ord.

    Uttryck om att fullständigt hänge sig åt Gud och att den enda längtan man har är efter Gud är dels falska och dels olutherska. Som lutheran erkänner jag villigt att jag älskar synden. Det är en del av mitt problem som människa, därför är lovsånger som säger raka motsatsen aningen svåra för mig att svälja. Eller snarare sjunga.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      De texterna är definitivt ett bekymmer. Ändå använder ni jämt lovsångsboken Ung psalm i Salabacke! Hur gör ni där, gör ni ett urval utifrån de här kriterierna?

  6. Mattias Lundberg says:

    Musik i denna tradition används ofta på ett specifikt och medvetet anti-liturgiskt sätt: först en halvtimme lovsång – sedan tänds ljuset och lektionen (förkunnelsen) tar vid. Sedan en halvtimme lovsång igen.

    Detta sätt att se musik som ett avbrott, eller komplement till den talade liturgin är helt avskild från västkyrkans traditionella huvudfåra, men har vissa föregångare i senmedeltidens lauda-tradition, pietistisk privatmusik under 1700-talet &c.

    Varför tonsätts inte Hosea eller Jeremia anklagelser mot gudsfolket i samma stilistiska ram, kan man fråga sig? Skulle stilen uppfattas som insmickrande i de fallen?

  7. Alma-Lena says:

    Men kan man inte uttrycka det man vill i en lovsång utan att varje gång ta med exakt hela bilden? Jag vill lära känna Jesus och det är stundtals hela min längtan. Visst är jag också en syndare men det säger jag också ofta-utan att ta med min stora längtan. En lovsång är inte lång och hela trosbekännelsen får helt enkelt inte plats. O Guds lamm innehåller ju inet heller exakt varenda aspekt av kristendomen.

  8. Mattias says:

    Trots att add9:ornas och ”dyre Jesus”-frasernas fromhet inte är naturlig för min del, har jag stor respekt för detta. Jag är f.ö. mycket nyfiken på varför ”vännen Jesus” så totalt dominerar på bekostnad av den teologiske Kristus i denna repertoar.

  9. Sofia Lilly Jönsson says:

    Jag vill ha bort denna aspekt ur debatten om kyrkomusiken, vad jag tycker eller känner eller gillar eller inte gillar. Det är inte relevant.

  10. Mattias says:

    Helt irrelevant tycker jag inte att den aspekten är. Däremot dominerar den ju så totalt både den allmänna debatten och stora delar av den enligt min bedömning tveksamma teoribildningen inom en del s.k. ”liturgical theology”, att den borde tonas ner rejält.

    All i grunden individualistisk estetik är ju på konfliktkurs med dyrkansaspekterna av liturgin (adoriato). En sådan personlig gudsnärvaro som många söker i oriktad och icke samordnad eller kollektiv lovsång kan ju lätt få till följden att om man en dag inte gillar musiken, ja då var inte Gud där. Ett farligt sätt att tänka, kulten måste få höja sig över upplevelsenivån. Den måste vara en näringsriktig måltid med allt som vi (vare sig vi är sugna eller inte) behöver, inte en Guylian-chokladask som är försvunnen när vi lämnar kyrkan.

  11. Mattias says:

    ”adoratio” ska det naturligtvis vara.

Lämna ett svar till Sofia Lilly Jönsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>