Hopp och smärta

width=

Peter Halldorf skrev en gång i en krönika i Trots Allt att Tomas Sjödins bok När träden avlövas ser man längre från vårt kök - som till stora delar handlar om hur det är att leva som pappa till tre barn, varav två har en progressiv hjärnsjukdom som så småningom slutar med döden – ”är en av de viktigaste böckerna om kristen tro på 90-talet”. Boken blev vida läst, och Halldorf menade att Sjödin lyckades gestalta vad kristen tro är för en människa i hennes konkreta liv, som innehåller mycket smärta men också hopp.

Smärta och hopp, så tänker jag att man kanske kan sammanfatta tematiken i kristen tro. I en bok läste jag följande rad som fastnade hos mig: ”The love of God is vulnerable but inconquerable.” För mig sammanfattar det en hel del av det kristna budskapet.

Jag tänker på detta när jag såg ett klipp på Youtube där samen Jon-Henrik Fjällgren jojkar en låt som kom till honom när hans bäste vän hade dött. Jon-Henrik har varit med om en hel del jobbigt i sitt liv, säger han, men det värsta var när Daniel dog. Då satte han sig utanför Daniels stuga och bad – och upplevde att Daniel svarade honom med en jojk.

Denna jojk är otroligt vacker. Den känsla som den förmedlar till mig är smärta och hopp. En smärta som inte slutar vara smärta, den fortsätter vara verklig. Men den känsla som förmedlas är också nåt slags hopp. Smärtan tas på allvar, men är inte sista ordet. Jag tycker detta har stora likheter med grundtemat i den kristna tron: att Gud går in i vår smärta, tar inte bort den, men denna smärta är samtidigt inte absolut utan möts också av Guds kärlek.

Kardinal Ravasi hade en gång en retreat för kardinalerna och talade om ”the Christology of suffering”. Tre teman fanns i denna kristologi enligt en läsvärd artikel jag nu citerar från:

Ravasi stressed three separate movements in Christ’s encounter with human pain: the way he drew close to the sick; the way he entered into human suffering; and finally, his transformation of it through his death and resurrection.

In the end, Ravasi argued, the Christology of suffering was best expressed by the French Catholic poet Paul Claudel, who said that Christ did not come “to explain our suffering but to fill it with his presence.”

På nåt vis tycker jag mig höra detta i denna jojk – lyssna!

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>