”Icke kamp mot Nazarens etik!”

”Pass upp! Proletärer! Icke kamp mot religionen – låt den vara och förbli hvars och ens ensak! Icke kamp mot Nazarens etik – men kamp på knifven mot skenkristendomen och mot prästerna – de bära det drygaste ansvaret för samhällseländet! … Så föraktad, så hatad, så bekämpad, så förföljd som socialismen, har endast en stor rörelse i tiden varit: Kristendomen.”

Samhällseländet som här en av socialismens mest berömda agitatorer Kata Dalström talar om kan vi väl alla föreställa oss för vår inre syn: barnarbete, armod, hunger, och ändå förföljelse av de som ville ha rättvisa i landet. Varför nämner hon kristendomen? Kurt Johannesson, en gång professor i retorik vid Uppsala universitet skriver i en artikel i tidskriften Arbetshistoria (temanummer ”Religionen som samhällsfaktor”, 2-3/1993) att samhällsdebatten på den här tiden var genomsyrad av religiösa föreställningar. Detta var det språk och de berättelser som alla hade fått lära sig i skolan, vid konfirmationen, husförhör och gudstjänster.

Man kunde i rörelsen jämföra sig med de gamla judarna och de urkristna, Jesus, apostlarna eller Luther – och hävda att de alla kämpat för det förtryckta folkets befrielse. Men liberaler, konservativa och andra av tidens samfund och ideologier hämtade också argument från historien, och ofta lika fritt eller självsvåldligt. Alla skrev historia på sitt sätt, för att legitimera sina krav och ideal. Så långt Johannesson.

Men Kata Dalströms tal berör något mer än retorik, ett problem som fortfarande känns levande och ibland gör ont: förhållandet mellan institutionen och rörelsen. För henne var det uppenbart att kyrkans konservativa prästerskap och urkyrkans folkrörelse för rättvisa var två olika saker; nu hundra år senare kan man se en liknande situation i den arbetarrörelse som då växte fram. Det finns en kamp mellan utveckling och upprätthållande, om man så vill.

Det tycks vara ett generellt mönster för ytterkantsrörelser att de flyttar sig in mot mitten, får makt och stelnar, ”fryser” som idéhistorikern Sven-Eric Liedman säger. Man kan se det också i valborgsfirandet. Något uppstår, bildar tradition och blir till slut ett måste som vi tror att vi måste hålla liv i som ett självändamål. När det blir svårt att rekrytera sångare till manskörerna har den som talar om ett ”kulturarv” både glömt traditionens relativa litenhet både i tid och i geografi till förmån för tron på den frusna institutionen vid valborgsmässoelden. För att en tradition ska överleva måste den utvecklas, förklarade musikvetaren Åsa Bergman i Sveriges Radio igår.

Lösningen – och den är inte enkel, men den är den enda – är att institutionen inom sig tillåter sin egen utveckling. Som kroppen uppbär möjligheterna till cellförnyelse måste kyrkan i varje tid växa och förändras inom sig själv, så också de politiska förbunden och konsten. Det ställer krav på oss att inte heller förvänta oss den frusna institutionen av andra. Rörelser är inte till för att underhålla nostalgi. Kata manar till kamp mot skenkristendomen, och jag lägger till: den enda tid vi har plikter mot är framtiden.

Första maj i Kungsträdgården 2012. Foto: Sofia Lilly Jönsson
Första maj i Kungsträdgården 2012. Foto: Sofia Lilly Jönsson

 

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Möten. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>