Ingen framgång för kyrkan – en analys av kyrkovalet

kyrkoval Deltagandet i kyrkovalen har alltid varit dåligt, men i år gick det upp litegrann. Jag hade tippat att det skulle gå upp ännu mer, till 14 % eller så, att döma av hur mycket det talats om valet.

Det senaste året har intresset för Svenska kyrkan ökat i medierna. Jag har ingen möjlighet just nu att göra en undersökning i pressarkivet men är rätt så säker på att artiklarna varit fler än på länge, och man känner en annan ton i hur det talas om Svenska kyrkan. Religionen framställs inte längre som något efterblivet; inte heller är mediebilden av kyrkan en stilla och lite ofarlig plats för pilgrimsvandrande medelklass.

Politiska skribenter har den allra sista tiden börjat förstå att Svenska kyrkan är en politisk tryckkokare. Den mullrande, fria rörelse av kyrkliga sajter på internet som tidskriften Evangelium är en del av, men också systemvänliga Seglora smedja med förankringar i socialdemokratin, har gjort dem uppmärksamma på det.

Journalisternas nyvunna intresse ihop med att kyrkovalet blivit en snackis i sociala medier, som ju fått en helt annan opinionsbildande roll överhuvudtaget i Sverige sedan kyrkovalet hölls förra gången 2009, fick väljarna att känna att det var viktigt att rösta den här gången.

Det vore dock ett misstag att betrakta ökningen som en framgång för kyrkan. Inget tyder på att kunskapen om kyrkans tro och liv har blivit bättre bland medlemmarna eller i mediedebatten. Kyrkans angelägenheter diskuteras som om strukturfrågor och teologi är överförbara ställningstaganden från den vanliga politiken, och i stort sett helt utan hänsyn till de fromhetstraditioner som skär tvärs genom höger-vänsterskalan. Ledarskribenterna på högerkanten tycks ha engagerat sig i saken mer för att klämma åt socialdemokratin än av omsorg för Svenska kyrkans väl och ve. Johan Norbergs kolumn i Metro är kanske det tydligaste exemplet. ”Många tycker att det är fult av SSU att lägga beslag på den politiske Jesus. Själv tycker jag att det är obegripligt att någon vill synas i hans sällskap”, skriver Norberg som i alla fall inte hymlar med att han inte bryr sig om kyrkan men gärna vill ta chansen att äta såssar när det bjuds.

Orsaken till ökningen är att väljare reagerat på den kraftiga negative campaigning, alltså valkampanjer som går ut på att smutskasta motståndaren, som riktats mot framför allt Sverigedemokraterna men också allmänt mot vad man uppfattat som konservativ politik. Detta har antagligen varit den smutsigaste kyrkovalkampen någonsin. Socialdemokrater, både som parti och partiobundna opinionsbildare, har stått för de fräckaste angreppen, och många är de politiker och kändisar på vänsterkanten som har hakat på. Genom sajter som #enlitengrej och Vem orkar rösta? har man spritt osann och förolämpande propaganda till medlemmar utan djupare kunskap om kyrkans konflikter, som uppfattat det som att Svenska kyrkan är på väg att fullständigt övertas av rasister och böghatare och hetsats att rösta för att stoppa dem. Det har visat sig vara en rätt lite framgångsrik strategi för (S) som snarare ViSK (Vänstern i Svenska kyrkan) vunnit stort på, men framför allt (SD) som mer än dubblerat sina mandat i kyrkomötet. Smutskastningen slog tillbaka.

S-märkta kommentatorer som Helle Klein och Ulf Bjereld kommer att förneka alla samband med den aktuella valrörelsen och hävda att det här bara avtecknar en tendens som finns också i rikspolitiken, men det går inte att bortse från att de senaste veckornas uppmärksamhet åt (SD) inte fungerat som den var tänkt. Förlorare är den verkliga demokratin när väljare trollas att rösta på saker de inte förstår.

Ärkebiskop Anders Wejryd menade i lördagens P1-intervju att kyrkovalet är ett bra sätt att göra Jesus och Svenska kyrkan känd. Han har fel, dels för att kyrkovalet inte gör varken Jesus eller kyrkan känd utan bara möjligen omtalad, dels för att sättet det talas på, om och i kyrkovalet, inte är bra. Antingen förstår ärkebiskopen inte själv hur snacket går eller så förstår han men är så präglad att hålla god min utåt att han inte talar om problemen offentligt (hans erkännande att han röstar ”otroget” i kyrkovalet är ändå en implicit kritik av det representativa systemet).

Offentlig tystnad är inte klokt i längden men trots allt en mer sympatisk biskopshållning än Stockholms stifts Eva Brunnes, som i valets slutspurt deklarerade högkyrkliga Frimodig kyrka som olämpliga att rösta på – det är bara de och (SD) bland de valbara grupperna som gör skillnad på människor, enligt biskopen. Här anmäler sig ett bibelord om flisor och bjälkar och en förhoppning om att biskopen ska förstå att hon är yttersta ansvarig själasörjare för alla sina får, inte bara för dem vars åsikter hon delar. Men detta är konsekvensen av valets logik.

För de flesta är kyrkovalet bortglömt i morgon. För några andra börjar en vecka på golvet i en kyrka som på samma gång är landets största organisation och en rätt så intern historia. Fler och fler av dem ser att den här situationen inte fungerar längre. Frukten av kyrkovalet smakar inte gott, hur goda tankar systemet än bygger på.

I bästa fall inser också de stora partierna i kyrkomötet det och slutar upp med att slentrianmässigt avfärda motståndare mot partivalsystemet som personer med grumliga och dolda agendor, och börjar att samarbeta kring en fördjupad demokrati som inte bränner 150 miljoner på en enda dag utan som har med långsiktig bildning och delaktighet att göra. I värsta fall måste det bli mörkare innan det ljusnar. Många friska skott på kyrkans vinstock längtar i natt intensivt efter det ljuset. De är redo för arbetet. Kyrie eleison.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Kyrkoval, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

24 Responses to Ingen framgång för kyrkan – en analys av kyrkovalet

  1. Karin Fransson says:

    Det var intressant att läsa din analys av kyrkovalet. Du verkar ha många vettiga tankar. Lycka till i det du står i.
    Mvh Karin Fransson, ekumenisk pingstvän.

  2. Ulf Hjertén says:

    Precis som Du Sofia Lilly så är jag en något moloken lärjunge idag. Jag hade hoppats på att kyrkovalet hade kunnat lyfta fram varför vi är kyrka och meningen med denna existens. Men tyvärr kom den lilla debatten som var mest att handla om Sverigedemokraterna och andra partipolitiska nomineringsgruppers berättigade närvaro i kyrkovalet. Väldigt lite om kandidaternas tro och engagemang i en kyrka som har som sin främsta uppgift att möta samtidens människor med evangelium om och av Jesus från Nasaret. När det gäller de 150 miljonerna i valkostnader så är ju detta inget annat än en ren absurditet. Tänk om andra folkrörelser skulle satsa på liknande sätt för att få fram sina styrelser. Vilket ramaskri det skulle bli från medlemmarna. Vågar vi tro på att ett nyvalt kyrkomöte tar initiativ till en genomgripande förändring? Hum hum trot sa rellingen.

  3. Klaus S says:

    Nu finns det ju andra kyrkor, fri-kyrkor. Det skulle vara intressant att få veta hur dessa är organiserade, om för- och nackdelar med de olika systemen, om eventuella teologiska förutsättningar för de olika systemen. Jag har sökt och funnit en del på nätet men inte så mycket och inte helt lätt att förstå. Men det finns ju som ett fält för jämförande studier därute.

    • Michael Anderson says:

      I Missionskyrkan – numera Equmeniakyrkan – fungerar demokratin representativt. Församlingarna har rätt att skicka ombud, med viss vägning så att stora församlingar får skicka fler ombud, till den årliga Kyrkokonferensen. Där röstas sedan kyrkostyrelsen fram.
      Dvs som det brukar fungera i Fackförbund, partier och liknande. Det innebär visserligen ett mellansteg från den enskilde medlemmen, men får väl ändå anses vara demokratiskt. Utan någon vidare teologisk motivering. Det handlar ju knappast om teologi…
      Församlingen avgör hur ombuden utses – ofta sker det väl på församlingsmöten.
      Skillnaden är ju också att medlemmarna i ett frikyrkosamfund rimligen är mer engagerade i sin kyrka än den genomsnittlige Svenskkyrkomedlemmen.

  4. Klaus S says:

    En sak till: är inte kyrka och stat skilda? Lite halvmesyr där eller? Något slags on- off relation på den starkares villkor?

  5. Christoffer says:

    Klaus S:

    Det är en bra fråga! Så här skriver Erik Eckerdal, präst och kandidat till kyrkomötet för POSK:

    ”Kyrkomötet omorganiserades 1982 och dess ledamöter fick full läromyndighet över kyrkan utan någon representation av biskoparna, i motsats till kyrkans bekännelse. Biskoparna hade närvaroplikt och yttranderätt, men inte längre någon rösträtt. Vid de förändrade kyrka-stat-relationerna 2000 tog de politiska partierna ytterligare ett fast grepp om kyrkan. Genom att kopiera de sekulära riksdagsvalen med direkta val via rikstäckande nomineringsgrupper, läs de politiska partierna, kan partierna försäkra sig om att endast personer som de själva har godkänt är valbara till kyrkomötet eller andra nivåer i kyrkan. Inför antagandet av ny kyrkoordning 2000 underkände 94 procent av prästerna den nya kyrkoordningen på främst två punkter: Dels att prästerna inte längre skulle vara anställda av biskopen utan av församlingen, vilket kraftigt urholkar kyrkans episkopala struktur, dels direktval till kyrkomötet. När ärkebiskop K G Hammar 1999 meddelade att biskopsmötet motsatte sig direktval blev han åthutad att inte lägga sig i den demokratiska processen av socialdemokraten Torgny Larsson med ord som Kyrkans Tidning sammanfattade med ”håll käft”.

    Kyrkomötet beslutade att införa direktval och att gå emot samtliga biskopar och nästan samtliga av sin kyrkas präster. Det vill säga de personer som är utvalda på grund av personliga kvaliteter och utbildats och vigts till ett personligt utövat ansvar för kyrkans liv och lära är i Svenska kyrkan utestängda från den egna kyrkans högsta beslutande organ. Internationellt sett en total anomali. Istället består detta organ av personer som i första hand inte representerar kyrkans församlingar och stift utan olika politiska partier. Förändringen kan beskrivas som att från att ha varit en kyrka underställd staten med visst självstyre förändrades Svenska kyrkan genom reformerna 1982 och 2000 till en kyrka totalt underställd de sekulära politiska partierna. Statskyrkosystemet outsourcat till de politiska partierna som håller kyrkan fången. Reformen motiverades med att den innebar en demokratisering av kyrkan. Och vem kan vara emot demokrati?

    Det märkliga är att det partipolitiskt baserade kyrkomötet strider mot en av de mest fundamentala liberala principerna i det moderna samhället: Åtskillnaden mellan partipolitik och religion, en princip som stöds av kyrkan. Samtidigt försvarar samma politiker den totala sammanblandning mellan partipolitik och religion som råder i kyrkomötet. Biskoparna har sedan många decennier lämnat Sveriges riksdag. Frågan är varför partierna dagtingar med sin övertygelse och sitter kvar i kyrkomötet? Detta gäller så mycket mer då många partier leds av personer som själva inte är kyrkotillhöriga eller bekänner sig till andra religioner. Eller gäller förbudet mot sammanblandning endast åt ena hållet? Säkert finns olika svar bland partierna men genom det partipolitiskt baserade kyrkomötet nyttjar partierna kyrkan för egna syften på samma sätt som äldre tiders monarker. Några exempel: Inför förra kyrkovalet besökte den dåvarande partiledaren Mona Sahlin, själv inte kyrkotillhörig, partiets kyrkopolitiska grupp och betonade vikten av fortsatt starkt socialdemokratiskt engagemang i kyrkan, eftersom ”kyrkan är en viktig grund för värderingsförändringar i samhället”. Hennes efterträdare Stefan Löfven betonade vid motsvarande upptakt 2012 att ”Svenska kyrkan, med alla sina medlemmar, är en stor och viktig samhällsaktör som S bör engagera sig i” (Kyrkans tidning 20/8 -12).

    Den tidigare Centerledaren Maud Olofsson fastslår som försvar av den nuvarande ordningen att ”kyrkan skall inte styras av dem som jobbar där utan av medlemmarna” (Dagen 5/4 -12) och ”det viktigaste är att vi fortsätter att hävda den öppna folkkyrkan. Det är folkets kyrka och inte prästernas kyrka” (Kyrkans tidning 19/8 -09). Socialdemokraten Börje Henriksson, ledamot i stiftsstyrelsen i Lund, frågar likaledes i en respons på kritik av det partipolitiska engagemanget: ”Är det en mer personalstyrd kyrka ni vill ha?” (Kyrkans tidning 5/9 -12). Båda verkar missa att präster och anställda också är medlemmar och att alternativet till en problematisk demokratisk ordning inte nödvändigtvis är despotism utan snarare en välgrundad demokratisk ordning i överensstämmelse med kyrkans identitet.”

    Hela artikeln finns att läsa på Axess hemsida.

    Mvh Christoffer

  6. Detlef Hieronymus says:

    Kyrkovalet,
    Ja,jag vet inte det slutliga resultatet men förmodar det är deprimerande nästan oavsett vilket utgångsläge man har. Själv är jag obehörig att delta då det senaste avsteget från att följa apostolisk lära skedde. Dvs när man införde sk enkönade vigslar. Då valde jag att ”fly denna kyrka.

    Jag var oerhört tveksam redan när man införde ämbetsreformen . Jag försökte vara positiv och medgav att det ”möjligens” handlade om att ”stretscha” lagen. Jag var dock alldeles för ung för att överhuvudtaget kunna via röstsedel eller på annat sätt påverka beslutet. Personligen hade jag dock sagt klart nej om jag haft någon möjlighet att påverka eftersom argumenten för inte övertygade och jag varnade efter bästa förmåga för konsekvenserna. Bl.a detta att hur skulle en kvinnlig präst någonsin skall kunna hänvisa till ”så säger Herren” när hela hennes nuvarande position var beroende av sekulära krafter som struntade fullkomligt i vad vår Herre säger. Hon bör nog räkna med att bli förlöjligad den dag hon protesterar och hon lär samtidigt få svårt att hitta någon manlig rättroende kollega. Han lär vara pensionerad eller obehörighetsförklarad- måhända bådadera.

    Om SvK skall överleva som en Kristi Kyrka kan jag inte sia om. Vad jag kan säga utan profetiska gåvor är det ser dystert ut. Det blir knappast mha våra biskopar eller kyrkoherdar av idag men visst de kan förändras. Man skall dock ha klart för sig att biskopens formella makt bara sträcker sig ”nedåt” i hierarkin. I kyrkomötet har de inte ens rösträtt. De har helt enkelt sålt sig för Mammon och deras enda makt är att hindra rättroende / apostoliskt kristna prästvigning och eventuell befordran. (De agerar som Lenin sade som nyttiga idioter- men de gör det av själviska skäl och har inte ens dårskapen att skylla på.) De kan dock trösta sig med att de som nu sitter har sin pekuniära sida ordnad. Räkningen med Gud? Ja, kanhända Gud svarar dem som andra- de har fått sin lön.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Nu förstår jag nog inte vad du menar – vi har haft kvinnliga präster i 60 år och de flesta manliga rättroende dito lär ha haft minst en kvinna som kollega. Annars finns det ingen manlig rättroende präst i Svenska kyrkan. Det är något logiskt språkfel där i den meningen.

      Förresten, varför skriver du under pseudonym?

      • Detlef Hieronymus says:

        Anonym?
        Hur många Detlef Hieronymus känner Du?
        I övrigt vad är det du inte förstår? Visst vi har haft manliga kolleger i drygt sextio år. De som är kvar är nu pensionsmässiga sedan länge De som kommit har gett upp sin övertygelse eller helt enkelt förhindrats prästvigning. Mao finns ingen som trovärdigt kan tala ord som så ”säger Herren.”. Ord som man f.ö vill förbjuda skall användas enligt dekret från våra politiker och som man stillatigande- i stort sett accepterar hos de som formellt skall vara ”sions väktare”.

        Visste Du, dum fråga, jag antar att Du snarare är fullt medveten om och gillar att det är politikerna , de sekulära eller utövare av andra religioner som har den formella rätten att uttolka vad som är Kristi lära.

        Du kanske tycker det är bra men kallar Du dig kristen kanske Du skulle fundera i banor som vad Kristus tycker om detta.

  7. Mikael Lundberg says:

    Klockren analys Sofia!

  8. Ulf Hjertén says:

    Käre anonyme kvinnoprästmotståndare Detlef! Vilken tur för Dig och Kristi kyrka att möjlighet till pensionering och obehörighetsförklaring finns att tillgå när stugan blir för trång. Då slipper ju Detlef och hans gelikar att förnedrade ta del av regelbundna ersättningar från oss medlemmar. Och vi medlemmar behöver inte grubbla över huruvida min gamla söndagsskolelärare tant Ester eller några andra kvinnor har rätt att säga ”så säger Herren Jesus”.

  9. Detlef Hieronymus says:

    Sa jag rätt att säga: Så säger Herren?”
    Sa jag inte , föralldel implicit, att dessa ord är tabu i dagens kyrka och dessutom på väg att formellt förbjudas?
    Vidare påpekade jag att det torde vara svårt att trovärdigt och utan hånskratt hänvisa till dessa ord efter att först ha stretchat bibelorden till det yttersta i fallet med ämbetet och därefter, droppen som fick mig att fly SvK att medvetet gå emot helt klara bibelord vad gäller kyrklig vigsel.
    En eftergift dessutom helt utan andra skäl än politiska.
    äDu själv,den dag politikerna begår något som du anser gå över gränsen , hur skall du motivera detta motstånd? Kommer du att hävda: Så säger Herren? Vad svarar Du i så fall de som fullt logiskt svarar – varför kommer Du nu och inte tidigare.

  10. Detlef Hieronymus says:

    Ja, du Ulf vad insinuerar du med din kommentar?

    ” Då slipper ju Detlef och hans gelikar att förnedrade ta del av regelbundna ersättningar från oss medlemmar. ”

    Knepig (?) kommentar. Vilken ersättning skulle Jag mottagit och Du Ulf med likasinnade ha givit mig? Med största sannolikhet har jag betalat mer till SvK än Du har och med visshet har jag inte mottagit ett öre i ersättning . Jag har däremot betalat för två begravningar och detta trots att de båda det gällde var medlemmar inom SvK. Betalat för präst och organist .

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Nå det är ju svårt att veta exakt med nåns budget när man inte ens vet egentligen vad den heter.

      Nu stänger jag den här konversationen från eventuellt vidare kommentarer och så får du, Detlef, ägna tiden åt att istället fördjupa dig i vad vi har skrivit här på bloggen.

  11. Mycket bra analys! En sak bara, bland Frimodig kyrkas medlemmar och väljare finns en blandning av folk från en massa olika traditioner alltifrån lågkyrklighet till högkyrklighet och de som man inte kan etikettera.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Absolut, jag skrev det faktiskt först i texten men tyckte att det krävde en utvikning att förklara begreppen som därför i förenklingens anda skars bort. Högkyrkligheten är ju det man förknippar FK med, till exempel karismatiska Berit Simonsson känns lite inlånad. Jag har apropå fromhetsriktningar en himla rolig anteckning från när jag gick kyrkans grundkurs och hörde om detta för första gången. Ska lägga ut den här på bloggen någon dag.

      • Skall bli kul att få ta del av anteckningarna ifrån kyrkans grundkurs.
        Det räcker att kolla i riksstyrelsen för att se bredden av fromhetstraditioner i FK.
        EFS, ELM, laestadian, OAS, Credo, högkyrklighet mm och de som bara är vanligt svenskkyrkliga. Bredden är lika stor på våra listor i de allra flesta stiften. Det är det som är finessen med FK att olika traditioner möts under en gemensam valplattform.

        • Sofia Lilly Jönsson says:

          Om man tittar på kyrkomötets ledamöter, är inte gruppen präglad ändå av högkyrklighet? http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=719933 Vad nu det är – jag är medveten om att det finns olika tolkningar av det också. Men ändå.

          Hur gör ni förresten när ni är oense om något beroende på teologisk tradition? Är ämbetsfrågan t ex en sådan sak där FK inte kunde ha någon gemensam uppfattning, medan äktenskapssynen var gemensam hos alla som var med och bestämde och det därför blev en tydlig linje i programmet? Man hade kunnat tänka sig att FK också när det gällde äktenskapet lämnade öppet för olika tolkningar hos medlemmarna.

  12. Jag håller med dig om att bredden bland medlemmarna och i styrelsen kan verka större än i Kyrkomötesgruppen detta beroende på att vi enbart har 13 mandat vilket gör att personvalen ger ett större utslag på gruppens sammansättning än det gör i en grupp med 50 mandat. Vi strävar efter vid nomineringarna att hela bredden skall finnas representerad.

    Skillnaden mellan äktenskapsfrågan och ämbetsfrågan är bl.a..att den första avgjordes i närtid. Vi ville vara tydliga mot väljarna inför avgörandet 2009 hur vi ställde oss.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Spännande att få lite inblick. Jag förstår hur ni tänkte, men tror ändå att det finns många fler potentiella medlemmar och väljare som ser FK som den bästa gruppen, men som inte ser något problem med könsneutrala äktenskap. Men jag förstår också att det är en omöjlighet för många andra att se det så. Själv tror jag på någon slags samlingsregering när det gäller kyrkan.

Lämna ett svar till Karin Fransson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>