Ingen kan skriva vad du vill skriva utom du

Jag drömde i natt att jag hittade ett gammalt mejl som jag hade missat när det kom, från en läsare som var besviken på Evangeliums bevakning av någon festival som inte finns i verkligheten. Den här läsaren är, i verkligheten, säkert ingen läsare av Evangelium; hon är en vänsterradikal twittrare som nog har ett mycket perifert intresse för det kristna. Men i drömbrevet fick hon rollen som många i kyrkan har i verkligheten när de klagar över att medierna inte behandlar deras expertområde rätt; det vill säga, med deras perspektiv.

Igår undrade många varför tidningarna bad om Marcus Birros kommentar till Ulf Ekmans konversion till katolska kyrkan.

mn014295_sm
En tidig tryckpress.

Nu var det väl så att Birro hade skrivit den där kommentaren på sin blogg i tidningen Världen Idag – Livets Ords tidning – och tidningarna kunde citera från den. Smidigt. Birro har också nära kopplingar till Livets Ord, faktiskt närmare än han har till katolska kyrkan (åtminstone vad man kan se i det offentliga, där han väl iockförsig är rätt privat) men det tror jag inte att alla redaktörer ens är så medvetna om.

För de flesta i Sverige är Birro Kristen. Punkt. Det är den sorgliga sanningen. Ungefär som om det fanns en sorts träd – Träd – och en sorts maträtt – Mat.

Så när Marcus Birro fick hälsa sin vän välkommen till RKK, ett mandat som han kanske inte riktigt har och en ointressant kommentar på det hela taget, och Emanuel Karlsten, tidigare sociala medier-redaktör på den kristna tidningen Dagen och därför i vår medielogik förtjänt av att kallas ”initierad” kunde spekulera över om Ulf Ekman tänker bli biskop nu (Karlsten ”trodde inte” att han ville det – detta är reflektioner i nattmössan. Ulf Ekman har noll och intet inflytande i katolska kyrkan. Att han kunde lämna Livets Ord nu beror på att han pensionerades i höst, med säkerligen mycket goda pensionsavtal. Kanske fortsätter han till och med där med sina dagliga andakter och böcker) fick de verkligt intressanta kommentarerna för lite uppmärksamhet. Från evangelikalt håll skrev Tommy Dahlman med ärlig besvikelse, också i Världen Idag, och Carl-Henric Jaktlunds kommentar i Dagen har jag redan länkat till igår. Det finns en försiktig kritik i de här inläggen som är värd att följas upp.

Men jag vill lämna Ekmans avhopp nu och tala om läsaren i min dröm. Hon radade upp en mängd saker som vi hade gjort dåligt. Den här recensionen var svag, ni kom inte ens på det här evenemanget, varför frågar ni inte vad den eller den tycker. Varför är ni inte mer radikala, varför skriver ni inte vad jag skulle ha skrivit.

Därför att ingen kan skriva vad du vill skriva utom du.

Jag kunde genast svara henne så när jag vaknade och steg upp. Varje gång någon försöker beställa artiklar av Evangelium reducerar han eller hon ner det kritiska samtalet till en restaurangmeny och sig själv till en konsument. En kulturtidskrift, åtminstone min kulturtidskrift, är ett rum dit man kan bära egna maträtter. Ett knytkalas. Jag kommer aldrig att kunna framställa någon annans perspektiv än mitt eget men jag kan lägga ut en ren duk och bjuda in andra att ställa fram sin mat. Om ni hänger med i metaforerna.

Det där är väldigt svårt för många att ta till sig. En del har makt att försvara och då vill de inte skriva därför att det försvagar deras position. Andra har fastnat i sin kritiska position och vill hellre odla utanförskapet i sina trygga sammanhang där det känns som att läsarna tycker samma sak. De flesta människor kan heller inte skriva en artikel så att den blir bra nog att publiceras. Men alla kan låta bli att skambelägga dem som försöker, ett stort problem i kyrkan idag där den som skriver kritiskt, till exempel på en blogg eller i ett kommentarsfält, får utstå tystnad eller hån.

Om det fanns ett givande samtal om det kyrkliga, eller rättare sagt: om det givande samtal som finns var mer synligt och respekterat, skulle inte namnkunniga fixstjärnor kunna ta över idédebatten som de gör idag. Men medan kyrkans intellektuella är upptagen med att slå varandra på fingrarna lämnar de öppet mål för vem som helst att ställa sig där i deras ställe. Varför finns det exempelvis inget livligt, roligt och högljutt utbyte mellan SPT och SKT? Varför vet ingen utanför Svenska kyrkan vad SPT och SKT är? Kan dessa två frågor ha ett samband?

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Om Evangelium, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

6 Responses to Ingen kan skriva vad du vill skriva utom du

  1. LeoH says:

    Här kan jag med gott samvete helt hålla med dig Sofia! Jag försöker leva som jag lär och skriver så gott jag kan. Jag får nästan aldrig till det som jag ville, men jag är inte tyst. Vi får inte göra oss till offer, utan vi alla har ett eget ansvar.
    Bra rutet!

  2. Klaus S says:

    Samtal, som en gemensam undersökning av något, som när två amatörbotanister försöker ta reda på vilken blomma de hittat – det är inte så vanligt det. Nätet, kultursidor, vetenskap och sport you name it. Positionsmarkeringar är vad 90 % av alla ”samtal” syftar till. Boring. Låt skribenter få skriva sin mening, oemotsagda! Ta bort alla dessa kommentarer (även min!) och snickesnacket om samtal och dialog. Låt skribenten vara i fred! Åtminstone från det där omedelbara nafsandet. Skriv något eget! Och låt det i sin tur få vila i sig själv.
    Tänk om Paulus brev i Bibeln i marginalen var fullklottrade av en massa kommentarer. Ugh.

  3. Emelie says:

    Och nu sitter jag här och undrar vad SPT och SKT står för… :/

  4. Miriam says:

    Svensk KyrkoTidning respektive Svensk PastoralTidskrift.

Lämna ett svar till Klaus S Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>