Inget kyrkligt presstöd

Tankesmedjan Areopagen vill att Svenska kyrkan ger bättre stöd till tankesmedjor, och Seglora smedja vill se ett kyrkligt presstöd. Det vill inte jag. Jag ska förklara varför.

Jag har med Evangelium väldigt medvetet initierat en tidskrift. En tidskrift arbetar efter en sedan länge etablerad praxis. Någon vill publicera sig, skriver en text och skickar den till en redaktör som antar texten, föreslår ändringar eller tackar nej. Man gör upp om betalning. Texten blir publicerad, under ideell upphovsrätt för författaren och juridiskt ansvar för utgivaren. Det finns skrivna och oskrivna lagar för hur detta går till.

Framförallt är idén om författarens fria röst stark i en tidskrift. En redaktör och en utgivare står bakom sin skribent och måste försvara publiceringen, men den borgerliga press som växte fram efter kyrkans och adelns nedgång för två hundra år sedan bygger på tanken att enskilda individer säger sin mening i ett offentligt rum och att redaktörsbeslut grundar sig i kvalitetsaspekter, inte åsikter.

Den intellektuella rörligheten i en tidskrift där medverkande skiftar från nummer till nummer kan inte garantera, men gynnar, att publikationen blir mer än en producent av ideologi och mer av ett sammanhang där olika idéer förs fram. Så fungerar i bästa fall en kulturtidskrift.

En tankesmedja däremot är en oklar tingest. ”tankesmedja, eng. think-tank, institut, företag eller grupp som utvecklar nya långsiktiga idéer samt tar fram, sammanställer och sprider information, kunskap och åsikter i den offentliga debatten”, skriver Nationalencyklopedin. Wikipedia nämner lobbying. Här är tankesmedjans kärnideologi det starka imperativet, någonting som den enskilda skribenten underordnar sig och företräder.

Nu ska Seglora smedja starta en dagstidning. Jag förutsätter att någon blir ansvarig utgivare för den, antagligen Helle Klein eftersom hon redan rätt länge kallat sig det, men vilka fler står bakom? Insamlingsstiftelsen Seglora smedjas styrelse, alltså den som man inte kan bli medlem i, rösta bort, påverka på något direktdemokratiskt sätt?

Någon annan kanske registrerar sin blogg under grundlagsskyddet och söker presstöd med hänvisning till utgivarbeviset. En större aktieägare kanske satsar kapital för att göra en tidning som säljer på kyrkliga skandaler. En förening söker stöd för sin medlemstidning. Hur ska en kyrklig presstödsnämnd förhålla sig till de olika organisationsformerna? Det är kanske inte omöjligt, men det är frågor som måste lösas.

Vilket innehåll ska en publikation ha för att ta del av ett kyrkligt presstöd? Räcker det att den sysslar med tros- och livsåskådning och kristna frågor? Då kan Humanisternas tidskrift Sans söka stöd från Svenska kyrkan, som knappast kommer kunna neka dem att få det. Eller kan kyrkan kräva att utgivaren ska vara kristen? Hur ska man kunna kolla det, utan att man använder det heliga sakramentet dopet till något som det inte är till för? Måste utgivaren vara medlem i Svenska kyrkan? I så fall kommer Tidskriften Evangelium inte ifråga för några pengar – jag är inte medlem i Svenska kyrkan. I kyrkan är det kontroversiellt men i de flesta andra sammanhang skulle det faktiskt vara det normala för en som sysslar med journalistik.

Det är uppenbart att ju närmare en organisation en person står desto större är risken för ofrihet. Inom journalistiken är det självklart att den som granskar en organisation inte är medlem. I dagstidningarna har det nyligen hållits en allvarlig debatt mellan kulturcheferna om en kritiker som recenserar ett verk också kan vara den som intervjuar upphovspersonen. Åtminstone Dagens Nyheter och UNT menar att det inte går, och då handlar det ändå bara om en intervju – i ett svenskkyrkligt sammanhang talar vi om människor som ska tänka och tala självständigt som blivit vigda för livet till en bekännelse i en viss organisation. Både Areopagen och Seglora smedja, och de flesta kyrkliga tidningar, drivs av präster i tjänst.

Och även vi som inte har vigningstjänster eller ens är anställda i Svenska kyrkan eller ens medlemmar kommer alltid att ha ett annat förhållande till kyrkan än jag har till Berwaldhallen när jag recenserar Radiosymfonikerna eftersom de kristna frågorna är trosfrågor, som ställer en annan typ av anspråk på oss när vi hanterar dem; oundvikligen ställer oss i relation till att tro eller att inte tro. I någon större mening än till konsten, hur mycket man än älskar den och bygger sin identitet på den, går det därför inte att förhålla sig distanserat till kyrkan. Jag är ju skolad i hermeneutik och är förstås helt med på tåget om att vi alltid är subjektiva – jag skulle till exempel aldrig använda ordet objektivt i den förra meningen – men när risken för osjälvständighet är så överhängande borde det fria ordets uppdrag snarare vara att driva bort från den kyrkliga organisationen än att söka sig in under dess vingar.

Kraven på kyrkligt presstöd är alltså naiva och förutsätter en överstruktur som fördelar pengar inom en rätt så tydlig, sammanhållen organisation. Poängen här är att yttrandefriheten finns till för att det ska vara fritt att ifrågasätta just sådana existerande strukturer. Ett kyrkligt presstöd måste, om det ska vara värt namnet, vara berett att stödja också de röster som ställer sig kritiska till det egna systemet. Det var, som Gabriel Fjellander påpekade när vi talade om det här på Rum:1 i fredags, där som samhällets presstödsnämnd hamnade när den högerextrema tidningen Nationell Idag beviljades stöd i enlighet med gällande regelverk. Jag har svårt att se att Svenska kyrkan skulle ge sig in i sådana principdiskussioner i voltairiansk anda när det till och med är svårt att få ut recensionsexemplar av Svenska kyrkans utredningar och pressbiljetter till evenemang, något som aldrig är ett problem hos andra förlag och arrangörer. För Svenska kyrkan gäller ännu en tid av grundläggande träning i att tänka sig det fria ordet som ett immunförsvar för kyrkan själv, även om det innebär att det gällande tänkandet sätts ifråga, eller kanske just när det gör det. Svenska kyrkan måste helt enkelt lära sig att möjliggöra fri debatt, och på samma gång att inte genast försöka organisera den under sitt eget tak.

Jag stötte på en gammal vän igår på invigningen av Nordiska musikdagar på Musikaliska vid Nybrokajen, ett hus där vi bägge arbetade ett tag i början av 2000-talet. Han växte upp i Iran och flydde hit till Sverige efter att ha varit engagerad mot den islamiska revolutionen där. När vi slet med våra kulturstödsansökningar (hela det fria konstlivet i Sverige är uppbyggt på kulturstöd, eller investeringar som Marie-Louise Ekman kallar det) manade hans erfarenheter från Iran till eftertanke: när mullorna ville stänga konserthusen var det enkelt, eftersom orkestermusiken byggde helt på statliga pengar. Jazzen kunde man dra ur sladdarna för och slå sönder alla skivor. Den enda musik som inte kunde stoppas var den människor sjöng och spelade själva, folkmusiken, ty den hade inte ett öre från staten. Den var fri. Att stödja är också att styra; statligt stöd är också, sa min vän, en form av censur.

Detta säger jag inte för att jag har några idealistiska föreställningar om vad som krävs för att driva en tidning. Jag har sysslat med kultur i hela mitt liv och därmed levt fattig i hela mitt liv och vill vara mycket tydlig med att skapande på en fri marknad kostar pengar. Konst skapas INTE på idealism och talang. Därför har Tidskriften Evangelium utformat en affärsmodell som bygger på att kyrkans organisation betalar väldigt lite per grupp samtidigt som gruppen får del i ett samtal som kan vara givande för gruppens inre liv såväl som den enskilde läsaren. Prenumerationer är den fria pressens klassiska sätt att finansiera sin utgivning på, och Evangelium ansluter sig till den traditionen.

Någon klagade över att man då får köpa grisen i säcken, men prenumerationer är i någon mening alltid att köpa grisen i säcken. Det är därför jag kallar Evangelium för möjlighet och inte produkt. Jag har också använt liknelsen med ett torg. Med vår affärsmodell måste frågan om yttrandefrihet besvaras av varje person med budgetansvar i Svenska kyrkan och kan inte lämpas över på någon presstödsnämnd: vill jag att det ska finnas möjlighet för den här typen av samtal att föras i ett forum som inte står under kyrkoråd och domkapitel? Själv är jag helt övertygad om att det är den bättre vägen att gå. Det innebär en osäkrare tillvaro för oss som ägnar oss åt det fria ordet, men det gör det fria ordet starkare – vilket trots allt är hela poängen med att hålla på.

Uppdatering: Förslaget om kyrkligt presstöd kom, som Areopagens Sara Blom påpekar i en kommentar nedan, från Seglora smedja.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Om Evangelium. Bookmark the permalink.

7 Responses to Inget kyrkligt presstöd

  1. Annika Borg says:

    Tack för en mycket bra text. Mvh, Annika B

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Varsågod, höll jag på att säga *s* nejmen allvarligt, det är bra att det diskuteras.

      Nu är bollen i rullning!

  2. Sara Blom says:

    Vill bara påpeka att varken jag eller Olof, från Tankesmedjan Areopagen, som skrev artikeln i Kyrkans Tidning, har argumenterat för ett presstöd. Det har däremot Eva, Helle och Mattias från Seglora smedja gjort. Så är det korrekt.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Det stämmer, förslaget om presstöd är bara Seglora smedjas. Jag ska ändra det i texten.

      Men Areopagen skriver i KT: ”När engagemanget bubblar är det angeläget att Svenska kyrkans organisation uppmuntrar och stödjer sådana initiativ, på alla nivåer. Det kan vara en arbetsledare som ger utrymme i schemat för medarbetare, församlingar som lånar ut sina lokaler eller beslutande organ som ger monetära bidrag.”

      Hur ställer ni er till presstödsidén?

  3. Pingback: bloggkommentarer | Tankesmedjan Areopagen

  4. Pingback: Kyrkosyn – fortsatt samtal | tant hu

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>