Dialog i en gryning

Diktaren

Du är det stora språnget som jag vågar,
medveten om förintelsens begränsning.
Jag är en törst som bränner och som plågar,
du bägaren som kallar till kredensning.
Jag sökte ordet varom det står skrivet
att i begynnelsen var Ordet. Sådan
är diktaren som aldrig fann motivet.
Vad hjälpte det att fylla skrivbordslådan?

Döden

Jag skiter i varenda bok du tryckte,
för jag har inga ögon som studerar.
Jag skiter i ditt namn och i ditt rykte
– jag hämtar avfall, om det intresserar.
Som när vid soluppgång en sista stjärna
stryks bort från himlen av den röda kvasten,
ger jag åt maskarna till mat din hjärna;
för jag är den som tömmer sopnedkasten.

Hjalmar Gullberg, ur Dödsmask och lustgård 1952

Vad hjälpte det att fylla skrivbordslådan? Jag tömmer ett dödsbo och går bakåt i tiden; Telia, Nordea, pensionsutbetalningar, Comhem, PK-banken, löneutbetalningar, vårdnadsutredningar, Televerket, barnteckningar, dagisplaceringar, kvitton för vigselringar, första lönen, studentbetyg, barnteckningar.

Och bakom det äldre barnteckningar, släktfoton, människors ansikten allt mindre lika mitt, allvarliga ansikten stirrar in i kameran, bakom dem ansikten som ingen har sett, inga kameror, bara namn på ett släktträd, bakom dem inga namn, bara ansiktslösa människor utan namn, bara aningar bortom kyrkböckerna och känslan av beständiga, gemensamma ting: grödor, skördar, furu, gran. Barn som föds och människor som dör.

Det hjälpte det att fylla skrivbordslådan. Att jag fick tömma den. Upprätta genom att avveckla, lägga tillrätta, göra rätt.