Mitt senaste blogginlägg – en frustrerad uppgörelse med kyrkans sockrade erbjudanden och plåttriga gudstjänster – väckte viss uppståndelse i kommentarsfältet.
De kritiska rösterna kommer dock inte med några konkreta invändningar mot det jag skriver. Deras kritik kan i stället sammanfattas i orden: Var snällare.
”En text som verkar komma från någon som är väldigt frustrerad. Vill se bara det negativa. Jag känner inte igen kyrkan. Man bygger bara kyrkan genom att samla människor med god vilja, svara på deras längtan. Det gör inte detta blogginlägg, tycker jag”, skriver en.
”Kritik behövs! Men i det här fallet behöver den också nyanseras enligt min mening. Allt är inte bra så klart, men en god vilja att utveckla det goda som finns är nödvändigt”, skriver en annan.
”Bra att vi är flera som vill nyansera den väldigt negativa bilden. Jag håller med dig i det du skrev. En god vilja att utveckla det goda som finns”, svarar den förste.
God vilja. Jag förmodar att ni vet vad vägen till helvetet är kantad av?
Att möta kritik med ”men se så väl alla vill!” är inte seriöst. Men det är typiskt för kyrkan och ligger kanske inbäddat i dess väsen. Jag har nog aldrig hört en predikan som – oavsett vilka hemskheter den tar avstamp i – inte avslutas med en jolmig försäkran om att allt blir bra och Gud är god.
Jag misstänker att mina kritiker är anställda i Svenska kyrkan. Och jag antar att det är bland dessa anställda som denna ”goda vilja” finns och vårdas. Jag saknar nämligen den. Den ”goda viljan” att skydda kyrkan och låta den puttra på utan störningar utifrån.
När jag exempelvis ser fyra präster tjänstgöra under en likstel högmässa med tolv personer i kyrkbänkarna spelar det ingen roll hur god vilja som ligger bakom. ”Ut med er!” Vill jag ropa. ”Ut och gör något viktigt och vettigt i stället för att stå där på rad och tävla i vem som gör de fräckaste heliga tecknen.”
Och det var när jag i mitt förra inlägg gick till attack mot just gudstjänstordningen som en bloggkommentator skrev:
”Där gick detta mycket tänkvärda inlägg möjligen över från tempelrensning till ikonoklastiskt svärmeri.”
Ikonoklastiskt svärmeri… Härskartekniken att möta klagomål med avancerad terminologi och klassificeringar besitter kyrkans kvinnor och män i alla fall, mitt i all den goda viljan.
Jag älskar dig.
Den gode Bergman skriver förresten i slutorden i sin roman Den goda viljan att det inte räcker med god vilja. Det är den slutsats som titeln alluderar på. Det tänker jag ofta på.
Jag har så länge jag verkat i kyrkan, sju år eller så, saknat en förmåga till intellektuellt språng när någon introducerar nya tankar. Förmågan att föreställa sig en helt annan värld är förutsättningen för att vi ska åstadkomma förändring alls – eller? När du föreslår att man i en rörelse sveper rent hela gudstjänsten är det för att kunna komma fram till den väsentliga. Jag hade velat se en diskussion om det väsentliga. Men det är så oerhört svårt för många att tänka utanför det existerande. Det gör mig väldigt ledsen, och tveksam inför kyrkans möjligheter överhuvudtaget.
Hej Staffan!
Är uppvuxen på kyrkbänken, men är något av en tvivlare idag. Dock har jag mött och möter än idag en fantastisk svensk kyrka och företrädare för denna, bl a på Stiftsgården i Rättvik. De som arbetar och rör sig där är, precis som du önskar, verkligen ute i samhället och gör en massa gott för både barn, ungdomar och vuxna. Och det finns många fler av den sorten. Du kanske ska röra dig längre ut i kyrkans verksamhet än Sthlms innerstad? :)
Har inget intellektuellt alls att säga om tro, varken generellt, eller min egen, jag ville bara trycka på att det finns ett gäng personer i svenska kyrkan som är grymma på att sprida det som är gott med det kristna budskapet. Hoppas du också får möta detta för att nyansera din bild.
Ha det gott! Vi syns i mobilen!
//Sara