Jag sätter mitt hopp till den yttersta domen

orättvisa

Våldtäkt kan inte styrkas. För hon sparkade inte. Skrek inte. Och då kan man uppenbarligen inte räkna med att unga män ska tveka inför att i ta ifrån en flicka hennes mobil, låsa dörren och sedan i tur och ordning ha sex med henne. Fast hon sagt nej flera gånger. Och det var ju mörkt. Hur kan hon då veta att det är just de sex killarna som befunnit sig i lägenheten under festen tidigare, och inte sex andra, helt främmande monster som sedan försvunnit i tomma intet? Nej, våldtäkt kan inte styrkas.

Jag orkar inte ens bli arg längre. Orättfärdigheten känns så djup, att allt som finns kvar att hoppas på, är att en dag, så ska sanningen, om vad som hände i Tensta och på Stureplan och bakom alla andra låsta dörrar och förljugna fasader, komma fram. En dag ska varje människa få stå för vad hon faktiskt gjort, och för det hon inte gjort. Vi ska bli dömda av honom som älskar med fullkomlig kärlek – men likaväl ska vi alla dömas. Och i den domen, ligger också en upprättelse och den rättfärdighet som vi idag bara kan längta efter.

 Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför skall också det som ni har sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken.

 Luk. 12:2-3

 

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

7 Responses to Jag sätter mitt hopp till den yttersta domen

  1. Staffanw says:

    Måste nog hålla med.
    Vi har skapat ett samhälle genomsyrat av våld, sex och mänsklig förnedring. Som också trubbar av våra känslor och vår empati. Som skapar just det beteende som dessa 6 killar representerar. Samtidigt – vi är alla offer.

  2. Miriam W Klefbeck says:

    Precis. Och i ett vidare perspektiv, där arvssyndens alla uttryck räknas med, är vi alla förövare.

  3. Jonas Nilsson says:

    Angeläget ämne. Håller i princip med även om jag tror att just vi kan säga mer i detta. Om jag säger att vi står i en rättspositivistisk tradition så blir det väl inte helt fel? Dvs en tradition där tanken är att enbart det som faktiskt kan bevisas materielt gäller, att vi kommit ifrån metafyskiskt trams såsom idéer om högre rätt m.m. (skillnad gentemot t.ex. naturrättstradition och t.ex. brittisk(?) common sense-tradition).
    I debattprogrammet som tog upp saken i vecken fanns förstås Silbersky med. Han hoppade högt när den medverkande polismannen tycktes mena att domstolsutslaget var otillräckligt och Leif S fasade för ett tredje fall: att någon skulle kunna vara skyldig utan att vara dömd. Det vore att skända det svenska rättsväsendet (min uttolkning).
    Nu menade nog inte polisen det. Han bara konstaterade att HD:s dom inte gällde vad som faktiskt hänt utan vad det fanns underlag för påföljdsmässigt.
    Jag undrar om det vore rimligt att driva det tredje fallet: att världen inte bara består av oskyldiga och av svensk rätt skyldigt dömda utan av sådana som trots allt bär en skuld. Skulden i det fallet bestäms just inte av HD eller andra rättsinstanser utan av vårt samvetes dom utifrån vad som hänt.
    Alltsom ofta kommer jag tillbaka till tanken att det tycks som om vi förväntas fungera utan samvete.
    Alf Svensson ska ha skrivit klokt att samvetsbegreppet är nödvändigt för den människosyn som vi tror att vi försvarar. Jag kan tänka att det också är en bärande del i en kunskapssyn dvs en avgörande motor i konstruktiv kunskapsutveckling: att vi hjälper unga att försöka vara ärliga inte bara när läxorna ska göras utan i själva kunskapsutvecklingen. Ännu enklare: att vi blandar in sanningsfrågan. Den ska förvisso få sitt svar på den yttersta dagen men ska vi inte driva den f.o.m. nu?

  4. Miriam W Klefbeck says:

    Jag håller med dig, Jonas. Och givetvis ska frågan om sanning, liksom den om att skuld är ett vidare begrepp än det som slås fast i domstolar, drivas redan här och nu. Men för att orka med det, i situationer som dem jag beskriver ovan, eller liknande, där vi hela tiden tycks besegrade av den för vilka sanning är relativt och samvete handikappande, så är tanken på den yttersta dagen inte så dum.

    • Jonas Nilsson says:

      Mättad kombination i talet om ”handikappande samvete”. I ett östligt perspektiv, som jag kan fascineras av, är det yttersta betydligt närmare – ständig apokalyps så att säga. Med evangeliet kan jag se an den yttersta dagen med förhoppning och bävan. Utan sådan kunskap tror jag att den i bästa fall kan innebära ett befriande slut utan fortsättning men för många tynger den redan här och då.
      Den svenske psalmistens ord räcker ganska långt: Döm mitt hjärta här i tiden innan världen döms av dig.

Lämna ett svar till Staffanw Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>