Jag söker Gud i monstren

EvilGodRochus Misch hävdade in i det sista att ”chefen” var vänlig, trevlig och omtänksam. Chefen var Adolf Hitler och Rochus Misch var det sista levande vittnet från diktatorns tid i Berlinbunkern. När Rochus Misch nyligen dog påstod apropå detta Richard Swartz i DN att vi människor upprörs av sådana omdömen om Hitler:

”Vi föredrar att hålla fast vid schablonen av Hitler som en fradgetuggande galning och vettvilling.”

Tänk att det föredrar jag inte alls. Tvärtom har jag läst och läst om Gitta Serenys böcker om Hitler och hans underhuggare. Letat efter spår av mänsklighet. Sökt efter Albert Speers och Franz Stangls sammanbrott och bekännelser. Ånger. Skuld. Inte för att jag vill straffa dem utan för att jag är besatt av att få dem att framträda som vanliga, som känslomänniskor. Som – mig.

Gitta Sereny når inte hela vägen in till detta, det mänskliga. Men där finns passager jag läser som jag läser Deuterojesaja. För att få tröst. Det sägs om Himmler att han vacklade ut, blek, efter att ha fått det övergripande ansvaret för Förintelsen och sa till sin medarbetare ”du kan inte tro vad de vill att jag ska göra”. Han ska också ha blivit illamående när han bevittnade sin första avrättning. Så där får jag små bevisskärvor. Han var en människa.

Jag har alltid odlat denna min empati med mäktiga onda män. Jag tyckte som femåring synd om Franco som dog till tonerna av folkets jubel. Varje gång den massive Brezjnev visade sig på nyheterna med sitt stenansikte försökte jag läsa in en vänlighet, en omsorg och faderlighet i det där ansiktet.

Och när Ceausescu under sina allra sista dagar klev ut på balkongen till centralkommitténs högkvarter och möttes av ett vrål av hat, ja då tyckte jag synd om honom. Tänkte att han kanske, trots allt, levde i tron att han var en god härskare.

Denna min empati gäller dock endast avlägsna härskare som utövar sin terror och sitt våld strukturellt och på håll. När det kommer för nära, när gärningsmännen har blodet på sina egna händer och offren har ett ansikte reagerar jag radikalt annorlunda. Jag skulle till exempel gärna bygga en Fritzl-bunker åt John Hrons mördare och skenavrätta dem på daglig basis. Få dem att lida i all evighet.

(En vän till mig föreställer sig skärselden som att tvingas uppleva total empati med alla man sårat, skadat eller dödat. Det är en sådan plats jag vill skapa åt dessa herrar.)

Men med de globala tyrannerna är det annorlunda. Där söker jag i stället efter det goda, det försonande.

När Tomas von Brömssen i filmen ”Lust och fägring stor” lyssnar på Brahms requiem och ett tal av Hitler simultant utbrister han förtvivlat ”hur kan det vara samma språk? Jag förstår inte!”

Och det är väl just det som är min längtan. Att Hitler ska ha även Brahms språk någonstans inom sig.

Här skulle min terapeut ha avbrutit mig och undrat om inte detta diktatorkramande bara är en projicering av min gudsbild. Jo, visst är det så.

Jag hamnade nyligen i den äldsta av debatter. Den om teodicéproblemet. Hur kan Gud både vara allsmäktig och allgod? Man möter alltid två linjer i sådana diskussioner: Antingen beror ondskan på att Gud har försett oss med den fria viljan att välja det onda, eller så är Gud trots allt inte riktigt allsmäktig. Någon präst föreslog till och med att allsmäktigheten är en missuppfattning sprungen ur en felöversättning.

Förklaringsmodellen med den fria viljan finner jag dels krystad, dels förklarar den inte hur barn kan få cancer eller hur en tsunami kan få skölja bort hundratusentals människor.

Att försöka schackra med allsmäktigheten känns också som ett nervöst sätt att försöka undkomma den enklaste av förklaringar: Gud är med största sannolikhet inte särskilt god.

Jag har inga större problem att föreställa mig ett allsmäktigt urväsen som ligger bakom hela konkarongen. Att vederbörande samtidigt skulle vara ”god” i någon sorts mänsklig bemärkelse känns däremot som rena jultomtefantasierna.

Gud är till största delen kaos, mörker, kyla och ett sorgligt slut. Men där finns ju också godhet i skapelsen. Ljumma vindar, förälskelser och nickande blåklockor.

Och jag antar att mitt nervösa sökande efter godhet hos diktatorerna är ren projicering. Finns det någon kärlek i Stalin så kanske det finns kärlek även i Gud.

Det sägs att Stalin lyssnade på Mozarts 23:e pianokonsert den kvällen han dog. Ingen alltigenom ond människa kan uthärda något så vackert – det vill jag tro.

About Staffan Fredén

Journalist och amatörmusiker med stora sjok av en teol kand och övergivna prästdrömmar i kappsäcken. Lever i Stockholm. staffan.freden@gmail.com
This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

9 Responses to Jag söker Gud i monstren

  1. Sofia Lilly Jönsson says:

    Gud är ju god på nåt sätt som vi inte förstår… tror jag.

  2. Klaus S says:

    Kan Gud vara god, men amoralisk?
    Inte o-moralisk, men a-moralisk, som en doftande ros?

  3. Klaus S says:

    Mitt antagande är att Gud verkar efter sin natur, ungefär som en stjärna verkar efter sin natur eller en fågel efter sin natur.
    Universum är fritt inom vissa ramar. Det som har möjlighet att hända kan också utspela sig.
    Jesus är helt nödvändig för att överbrygga och förkroppsliga.
    Det är vi som är Guds fingrar, det som handgripligt behövs göras är för dessa Guds fingrar att utföra.

  4. Fantastisk text, intressant. Ingen är helt ond,vi är människor och beter oss som sådana. Det är lättare att döma och att tro att någon är helt ond,man framstår som godare själv. Frågan om Guds godhet blir till slut en tanke om vad godhet egentligen är.

  5. Klaus S says:

    ”Jesus tycker jag om, men den där Gud förstår jag mig inte på” – Astrid Lindgren.

    Är det inte av de stora sakerna med Jesus? Att börja närma sig att förstå sig på den där Gud?

  6. Judith Fagrell says:

    Tack Staffan för ett väldigt fint inlägg.
    Jag håller med dig om att de vanliga förklaringsmodellerna inte håller när det gäller teodicéproblemet – det blir alldeles för enkelt. Sedan så räknas ju djävulen bort också. Det gör inte jag. Det är inte den fria viljan som orsakar cancer, det är djävulen. Någon kanske tycker att det är att skylla ifrån sig, men jag ser det som en realistisk världsbild. världen håller på att sprängas, hur ska vi annars förklara det? Relationen Gud – djävulen blir ju då den springande punkten och frågan om Guds allmakt som själv lyfter.
    Det är väl just den här ogreppbara sidan av Gud som samtidigt fascinerar och skrämmer. Å ena sidan intalar jag mig att Gud är god – annars går jag under – å andra sidan avslöjar både bibelordet och livets realiteter att Guds väsen inte går att fånga i sådana mänskliga enkla beskrivningar.
    När Job anklagat Gud och står fast vid sin rättfärdighet slår Gud honom inte med dogmatik utan med tremendum et fascinosum; ”var var du när jag lade jordens grund?”. Varje gång jag läser de orden hukar jag. Och faktiskt, det gör mig inget.

  7. Klaus S says:

    Några dagar efter denna bloggtext så märker jag att jag blev berörd av detta med att söka…något…hos monstren. Känner igen en del egna tanke- och känsloströmmar men att du skrev om det sätter igång något intressant.
    Tack för din text.

  8. Rebecca Söderblom says:

    Fin och effektiv bild av skärselden. Delar din irritation (?) över att Gud ofta tillskrivs en sorts banal godhet. Ju längre tiden går desto med är Gud livet – gåtfullt, oåtkomligt, ständigt närvarande. Återstår då Jesus, möjligen lättare att relatera till men kanske även hans gudomlighet sätts i trevlighetsburen ibland, för att bli begriplig.
    Jag tycker om det gåtfulla, hisnande, när det bara återstår att förlika sig och kavla upp armarna. Mitt mantra som kristen är hoppet, kanske inte alla gånger ett hopp på eller om något särskilt men hoppet an sich. Ofta famlar det i mörkret, men det är envist. Jag tror att Gud har något med mitt hopp att göra. Kanske även det skall gå sönder en dag, det vet jag inte.

    Jag var en gång med konfirmander i Assisi. Vår guidande franciskansyster Agnese fick frågan av en konfirmand: ‘Do you love God?’. Sr Agnese hejdade sig lite, upprepade frågan liksom för sig själv och funderade en stund. Sedan svarade hon: ”Do I love God? Do I love to breathe?”. Det är nog den starkaste beskrivningen av Gud och gudsrelation jag har hört. Dessutom är den befriad från allt vad attribut heter.

    Jahaja, några förmiddagstankar från sysslingen. Nu mot lärdomsstaden, den vackra och älskade.

    Trevlig helg!

  9. Alma-Lena says:

    Men Gud är inte allsmäktig, han kommer att bli det. Paulus skriver så och jag har stort förtroende för honom: ”Sedan kommer slutet, när han(Jesus) överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.” 1 Kor 15

Lämna ett svar till Sofia Lilly Jönsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>