Jag trånar efter romantik ända in i själen

Ellen Söderblom Saarela

Vi har glädjen att presentera Ellen Söderblom Saarela, masterstudent i Uppsala i ämnet romanska språk och latin med fokus på medeltiden. Ellen vill i sitt inlägg återinföra själen i diskussionen om samhället. Inom varje människa finns både det groteska och det sublima, en grundläggande ideologi om jämlikhet. Romantiken är relevant igen.

Tillåt mig ta upp ett ämne som är alldeles för stort, och alldeles för flummigt, nämligen själen! Ja, jag har tänkt skriva om själen. Vad är själen? Svenska Akademien ger en rätt lång förklaring, bland annat säger man att det är ”sammanfattningen av de mänskliga egenskaper som möjliggör tanke-, känslo- och viljeliv” och ”den del av personligheten som tänks leva kvar efter den biologiska döden” (betydelsen inom religionen).

Det spelar kanske egentligen ingen roll om man ser på själen efter vad den betyder inom religionen, eller om man som ateist ser själen som sinnet förenat med kroppen, men jag är nyfiken på hur vi hanterar själen idag. Göran Greider joggar tillsammans med Expressen. Jag läser att löpartrenden är en vänsterrörelse: att i den långsiktiga planeringen och vårdandet av kroppen ligger ett motstånd mot det hetsiga marknadsstyrda samhället. Det är att göra motstånd mot slitaget, den dåliga maten och det skadliga konstanta sittandet. Tramsigt, tror jag att vissa tyckte. Men jag vet inte, jag. Jag tänkte på det där uttrycket att ”kroppen är ens tempel”. Många kallar kroppen sitt tempel, undrar om det inte var hos Vergilius jag nyligen såg kroppen kallas själens hus eller något liknande, och det går väl längre tillbaka än så. Alltså, idag, om kroppen är ens tempel – är det då själens hus? Vad betyder det? Vi kallar oss ofta sekulariserade, och det är vi kanske, men vad är då själen? Och detta tempel. Vad är kroppen? Man vårdar kroppen för att i den finns själen, innan själen byter bo – och lämnar kroppen.

Är själen evig, även i det sekulära samhället? Hur hanterar vi själen? Även en ateist antar jag finner en evig humanistisk gemenskap genom själen. Vi läser litteratur av författare döda sedan hundratals och tusentals år, ändå kan vi finna gemenskap i hur de känt och vad de upplevt. Själen är evig och universell, och alltså ständigt aktuell och ständigt relevant.

I förordet till pjäsen ”Cromwell” beskriver Victor Hugo sin tanke med romantiken. Det blir som ett den romantiska rörelsens manifest. I förordet redogör Hugo för litteraturens och konstens historia. Han visar strömningar, tankegångar, tar upp exempel, och visar hur historien skiljer sig – och hur den enas. Det handlar om det upphöjda, och det groteska. Det groteska är den fundamentala grundstenen i de romantiska tankegångarna. I varje själ finns något sublimt, något upphöjt inom oss, precis som att i varje själ finns något groteskt. Egentligen har historien alltid visat detta, menar Hugo, det har bara uttryckts på olika sätt och utvecklats i sin egen takt. I varje kung finns det groteska, och i varje tjuv finns det upphöjda – vi har här att göra med en grundläggande ideologi om jämlikhet.

På teaterscenen kom Hugo att få problem, ekonomisk makt från teatrarnas sida innebar i praktiken censur, som skulle komma att göra honom bitter. Han liknande sig en gång vid en kopplad hund. Det motstånd han gjorde var en strukturell omgörning av formen, att få in det groteska i textstrukturen – gå emot de dominerande ramverken. Han fick mycket kritik av dåtidens liberaler; men skulle decennier senare få, som Ubersfeld skriver i sin avhandling, idéerna ”uppkräkta” av senare tiders liberaler. Hugo var före sin tid, och hans litterära revolt skulle kräva tid före den accepterades. Den litterära historien kräver väl sin tid, men tankarna är eviga.

Kanske borde vi ånyo läsa förordet till ”Cromwell”, och sätta upp Hugos pjäser från 1830-talet igen?

Nu är jag tillbaka hos själen: vår groteska, men även sublima, eviga och universella själ. Ges inte plats åt dess värde och vikt blir det sedan svårare att prata om ideal och rättvisa, och att legitimera ett motstånd. Vågar man idag nämna moral?

Är det dominerande det självklart rätta? Liberalismen är en accepterad ideologi, det innebär till exempel ett större motstånd att kalla sig socialist än liberal. Det liberala dominerar, och är det upphöjda. Min poäng är att man ser det rådande statskicket som något konstant. Romantiken visade att det enda konstanta var det mänskliga. För att något ska vara sublimt, måste något annat vara groteskt: på Hugos scen var det kungen mot lakejen, och i vårt Stockholm är det makten mot utsatta områden.

Först när vi talar om det fundamentalt mänskliga, i vilket det groteska och det sublima ligger, kan vi diskutera det som sker i samhälleliga konflikter; men hur är det möjligt utan att ifrågasätta den dominerande ideologin? Det är här jag vill börja prata om själen. Staten är flyktig, själen är evig. Romantiken är relevant, det eviga är föga förvånande ständigt aktuellt. Var det kanske inte egentligen detta som var anledningen till att Göran Greider joggade med Expressen häromdagen? Nämligen att rikta fokus till själva grunden, som ju på något vis är människan: kroppen i förening med själen, att göra det dominerande konkret och att förkroppsliga motståndet. Staten är flyktig, men på ett eller annat sätt kommer själen efter detta att förbli och fortsätta sin vandring framåt.

This entry was posted in Gästblogg. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>