Jesus vill att alla ska med – en kyrksosses försvarstal

Under dagarna fram till den 15 september kommer Evangeliums fasta bloggare att skriva signerade texter på temat kyrkovalet. På så vis vill vi skildra olika perspektiv och lyfta frågor som är aktuella för oss. Välkommen att delta i samtalet med din kommentar här eller på en egen blogg (då en länk läggs under inlägget som du kommenterar).

Ibland brukar jag lite skämtsamt säga att min teologi och politiska ideologi kan sammanfattas i en mening: Jesus vill att alla ska med. Det är bara delvis ett skämt – för mig hänger tron och politiken ihop på ett personligt plan. Jesus inspirerar mig i politiken och mina kunskaper och insikter i hur samhället fungerar påverkar hur jag tänker teologiskt. Så är det för många kristna. Men av det följer inte någon viss hållning i kyrkpolitiken. Ändå har jag valt att kandidera för och representera ett politiskt parti inom Svenska kyrkan, någon som inte är självklart för alla aktiva kristna.

Väldigt mycket av diskussionen inför kyrkovalet handlar om valsystemet och de politiska partiernas närvaro, samt om valdeltagande och demokrati. Ofta ges en bild av kyrkopolitiker som en grupp avskild från den ”verkliga” församlingen, kanske avdankade kommunpolitiker som vill ta makten över kyrkan. Det var även min bild av kyrkopolitiker innan jag blev en av dem.

Mina fördomar om kyrkopolitiker som ointresserade politrucker kom verkligen på skam när jag för 12 år sedan tog plats i kyrkoråd och kyrkonämnd i Uppsala, och så småningom i kyrkomötet. Många hade som jag börjat som aktiva i församlingen, och sedan tillfrågats om att stå på en lista. Andra hade varit politiskt aktiva först, men drevs av ett engagemang för Svenska kyrkan. En del hörde till dem som firade gudstjänst regelbundet, andra hade sin starkaste koppling genom kören eller barnen i barnverksamheten, andra i diakonin eller frivilligverksamheterna. Andra deltog inte så ofta i verksamheten men brydde sig starkt om kyrkans kulturarv och kyrkobyggnaderna. När jag några år senare valdes in i kyrkomötet, Svenska kyrkans riksdag (eller snarare kongress, med tanke på hur arbetet ser ut), mötte jag människor med olika relation till och vägar in i Svenska kyrkan, men även där hos nästan alla ett genuint engagemang.

Att kyrkopolitikerna är både frommare och mer engagerade än många tror, är dock såklart inget tillräckligt argument för nuvarande valsystem. Kritiken mot systemet och de politiska partiernas närvaro är antagligen väl känd för den här bloggens läsare (och kommer med all sannolikhet utvecklas av andra skribenter här framöver), så jag tänkte ge mina bästa argument för det nuvarande systemet.

* Svenska kyrkan liknar få andra organisationer i Sverige. Det är den största medlemsorganisationen, med betalande medlemmar som i genomsnitt besöker eller engagerar sig ganska sällan. Ändå är kyrkan (i varierande grad, naturligtvis) viktig för sina medlemmar – av historiska skäl, av att man oftast möter kyrkan när livet är som svårast eller som bäst, av skäl kopplade till kyrkobyggnader och kyrkogårdar och hembyggd, eller av andra skäl. Det är, menar jag, inte rimligt att bara de allra mest engagerade ska kunna ha inflytande i en sådan organisation. Allmäna direkta kyrkoval med grupper/partier med gemensamma program gör det möjligt för många fler som bryr sig om kyrkan men inte känner till de personer som utgör den innersta kärnan att vara med och rösta. Om dessa grupper dessutom är tydliga med sina värderingar, och känns igen från det övriga samhället, underlättar det för människor att göra någorlunda informerade val.

* Svenska kyrkan har ett särskilt uppdrag och särskild form. I juridisk mening har Svenska kyrkan en särställning gentemot andra trossamfund. Att kyrkan och staten är åtskilda är bara delvis sant – i lagen om Svenska kyrkan regleras några grundläggande saker om kyrkans lära och organisation. Där fastslås att hon är ett evangelisk-lutherskt trossamfund, att försmalingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission, och det som rör styret:

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

Om Svenska kyrkan på allvar ska ge vara demokratisk måste systemet göra det möjligt för alla den öppna folkkyrkans medlemmar att delta i valen. Inte bara i teorin, utan också i praktiken. (Statsvetaren Marie Demker har nyligen utvecklat detta resonemang i ett blogginlägg.)

* Valen gäller till beslutande församlingar med frågor som har ideologiska skillnader. Det klagas också ganska ofta i kyrkovalssammanhang på att programmen inte innehåller någonting om Jesus eller Gud eller trons insida (förutom när SSU talar om Jesus, men det återkommer vi till). Visst finns det en del i grunden teologiska frågor, lärofrågor, som avgörs av förtroendevalda framför allt i kyrkomötet. Men det allra mesta handlar om verksamhetsplaner och budget, om arbetsgivarfrågor och planer. Helt enkelt – hur ska församlingens resurser användas på bästa sätt utifrån de förutsättningar vi har. Det följer naturligtvis inte alltid en traditionell höger-vänster-skala, men de grundläggande värderingarna tillsammans med de kyrkopolitiska programmen ger ändå en viss vägledning. Framför allt gäller detta på nationell nivå, där de ideologiska skillnaderna faktiskt är betydande. Men skillnaderna rör inte vem som tror mest på Jesus, utan hur församlingarna ska vara organiserade, om vi ska ha ett utjämningssystem, om den så kallade territorialprincipen (att alla är medlemmar i den församling de bor i), om vad som ska förvaltas på nationell nivå respektive stiften och så vidare. I ett rent personvalssystem vore det mycket svårt för människor att veta vad de röstade på i dessa frågor, och det skulle inte finnas något sätt att veta om medlemsflertalets syn överhuvudtaget var representerad.

* Sedan finns det många mindre skäl som kanske inte var för sig är så starka men som ändå är positiva. Jag tror att systemet innebär en rekryteringsbas för skickliga förtroendevalda som har stor vana inte bara från politiken utan från andra stora organisationer, och förankring bland andra människor än bara församlingskärnan, och därmed gör beslutsfattandet bättre. Även om det inte räcker att att kommunicera med medlemmarna bara vart fjärde år, så ger kyrkovalet också en möjlighet att faktiskt nå många människor och påminna dem om att de är medlemmar. Jag tror faktiskt också – även om kanske inte alla håller med – att det har varit en fördel för Svenska kyrkan under de 13 år som gått sedan kyrka-stat-förändringen att det funnits riksdagsledamöter och andra ledande politiker från olika läger i kyrkomötet som utgjort en länk mellan samhällets beslutsfattare och kyrkans.

För mig är fördelarna större än nackdelarna. Och jag tror att det faktum att jag och mina partikamrater är öppna med våra värderingar och politiska grundsyn på samhället också hjälper till att visa var vi står i frågor som rör Svenska kyrkan. För mig hänger det som sagt ihop.

Därmed inte sagt att det är enda sättet att engagera sig. Jag antar att det är ett tecken på min gryende medelålder att jag faktiskt – liksom många andra – satte lite i halsen när jag såg SSU:s numera berömda valfilm första gången. Jag skulle inte uttrycka det som att Jesus var sosse – det faller på sin historiska orimlighet om inte annat. Men efter några dygns smältande tycker jag nog ändå det faktum att SSU engagerar sig, tar sin roll som fristående ungdomsförbund på allvar och att de faktiskt pratar mer om Jesus än nån annan gjort i den här kyrkovalskampanjen är ganska roligt.

Även om jag hellre skulle uttrycka det som att Jesus vill att alla ska med – och du får rösta på vem du vill. Det är en del i att vara en öppen, demokratisk folkkyrka.

This entry was posted in Kyrkoval, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

14 Responses to Jesus vill att alla ska med – en kyrksosses försvarstal

  1. Det är väldigt skönt och gott att få läsa en sansad och välformulerad förklaring till hur du som kyrksosse tänker! Som frimodig finns jag ju på andra sidan och tycker förstås annorlunda, men uppskattar mycket den reda och sans du ger uttryck för i dessa uppskruvade valtider. Tack!

  2. Måste säga att jag är rätt imponerad av SSU, som vågar tala om Jesus och göra en film om honom. Välgjord film, dessutom. De har ju verkligen lyckats med sin publicitet också. Nog fattade de att det skulle bli omdebatterat när man säger ”Jesus var sosse.”

    Sen kan jag ju själv tänka att det är precis tvärt om. Socialismen som idétradition uppstår inte i och med upplysningen, Marx, eller [sätt in valfritt ursprung efter medeltiden]. Att hjälpa människor man inte var släkt med, eller där man inte hade något att vinna på det personligen, var en främmande tanke för de allra flesta under antiken. Att ta hand om sjuka, fattiga, ensamma, invandrare osv var en radikalt ny grej när de första kristna blev kända för just det.

    Och liknande analyser kan man göra med liberalismen och andra moderna ideologier.

    Jesus var inte sosse. Men mycket av det han gjorde och sa har lett till att folk tänker som de gör idag. Utan att vara medvetna om var ursprunget till tankarna finns. Man kan ju alltid hoppas att debatten kan väcka mer nyfikenhet på Jesus i de politiska ungdomsförbunden. :)

  3. Anna Österström says:

    Bra sammanfattat, Marta! Roligt också med den positiva responsen från en av Frimodig kyrkas företrädare. För mig har alltid tron och politiken hängt ihop och Jesus är den röda tråden. Liksom att jag vet att det även är så för andra även om dessa inte ser kopplingen kristen tro och socialdemokrati som självklar. Hoppas jag får lov att sprida denna! :-)

  4. Sofia Lilly Jönsson says:

    Ja det är skönt att läsa hur du tänker och jag tycker att valrörelsen borde innehålla mycket mer sånt här. Det borde inte vara förbehållet oss som har turen att känna dig som kan fråga direkt. För Socialdemokraternas kampanj – åtminstone den som nått ut i medierna, och det är tråkigt egentligen att att det funkar att kampanja negativt – har verkligen gjort mig förbannad många gånger. Det får mig att undra hur många förtroendevalda och opinionsbildare som är som du, genuint engagerade i att både arbeta för socialdemokratisk politik i landet och för det som sker i kyrkans regi, och hur många som faktiskt inte är så intresserade av att förstå varför man kan tänka annorlunda om kyrkovalssystemet utan att vara antidemokrat eller ha andra grumliga skäl till det.

    Jag ska vara ärlig och säga att detta gäller inte bara sossar utan rätt många vänsterdebattörer – jag har sett Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman twittra uppmaningen att folk måste rösta på vänstern i kyrkovalet för att minska rasisternas inflytande. Det är en väldigt konstig och skadlig bild av kyrkan som sprider sig. Om den var sann skulle jag inte ha något emot det, ut med alla smutsiga bykar, men jag tycker inte att den är det. Och det problematiseras aldrig på riktigt, det är bara slagord som slängs från skyttegravarna.

    Förs det någon diskussion om detta inom partiet? Jag misstänker att Uppsala skiljer sig från andra delar av landet eftersom det är den främsta kyrkostaden, men det vore intressant att veta hur ni kommer samman formellt förutom i de beslutande organen. Vad händer när man blir vald till en lista; får man åka på kurs, läsa någon litteratur, och så?

  5. Marta Axner says:

    Först: tack för positiva kommentarer, jag tror som sagt att det går att hålla en vettig ton även såhär någon vecka innan valet och det visar ni ju också alldeles tydligt. :)

    Sofia: Det diskuteras på olika sätt i olika delar av partiet – jag vet inte om Uppsala är så speciella utan det handlar kanske mer om hur aktiv man är. Det är klart att vi som är mest aktiva, och aktiva på nationell nivå, diskuterar mycket både med varandra och med olika partiföreträdare. Jag kan i och för sig tänka mig att det alltid är så att de som är mest insatta i ett politikområde eller en fråga tycker det är aningens frustrerande när ens eget specialområde och kompetens reduceras till några korta talepunkter – oavsett om det är försvarspolitik eller bistånd eller skolan eller kyrkopolitik. Men visst är kyrkopolitiken på sina sätt ett speciellt område. Det ska dock sägas att den politik vi för i Svenska kyrkan, lokalt som nationellt, huvudsakligen formuleras av oss som är förtroendevalda kyrkopolitiker, även om det ju är partistyrelsen som antagit och därmed står bakom 12-punktsprogrammet.

    När det gäller rasismen så håller jag absolut med om att det inte är något stort problem att det bubblar massa rasism runt om i församlingarna. Däremot är det ett faktum att sd får betydande summor i mandatstöd från kyrkomötet och använder Svenska kyrkan på ett konkret sätt för att bygga organisation och mobilisera människor och resurser inför nästa riksdagsval. När s och v uppmanar folk att rösta mot rasismen betyder det rösta bort sd.

    Rent konkret när det gäller samlingar och utbildningar så har S de senaste mandatperioderna haft 1-2 nationella samlingar, Kyrkopolitiskt forum, per mandatperiod där kyrkopolitiker men även folk från partiorganisationen (ombudsmän, arbetarekommunordföranden etc) träffats och dels utbildats, dels diskuterat. Ett sådant hölls t ex i augusti för ett år sedan, och diskussionerna där utgjorde sedan grunden för valmanifestets 12 punkter. (tror att det går att hitta lite videor och dokument från dessa om man googlar lite)
    Varje år har kyrkomötesgruppen (just nu 71 ombud + 1:e ersättare i varje stift) ett helgmöte på våren och i år var även alla som stod på valbar plats inbjudna och gavs utbildning. Jag tror och hoppas också att de kyrkopolitiska grupper som finns i varje arbetarekommun och partidistrikt (= län) har utbildningar/studiecirkel med kandidaterna och framför allt de som sedan blir valda men det har jag svårare att gå i god för hur det ser ut överallt. De som är kyrkopolitiker framför allt på ledande poster reser också runt en hel del i landet och träffar partiföreningar etc och sprider därmed en hel del kunskap om Svenska kyrkan och frågorna som är aktuella.

    När man väl blivit vald så erbjuder ju också Svenska kyrkan utbildning för nya förtroendevalda, hur många som antar det erbjudandet vet jag inte.

  6. Klaus S says:

    Alltså va. Jag förstår det där med att Kyrkan behöver folk med vana av föreningsliv på hög nivå.
    Självklart ska politiskt engagerade även kunna vara kyrkligt engagerade och deras personliga synsätt på samhället kommer ju att hänga ihop med deras syn på kyrkan.
    Det är också lätt att se hur *delar av* en socialistisk åskådning är förenlig med Jesus budskap.
    Det jag fortfarande inte begriper är vad partipolitiska ideologier, av den typ som riksdagspartierna tillhandahåller, har att göra i kyrkan. Om partierna inte ska syssla med kyrkans innehåll (”teologin”) utan bara med kyrkans ”ekonomi” i bred bemärkelse så finns det för många partier för att täcka den rollbesättningen. Räcker det inte med typ två partier för just det? Ett rött och ett blått. Och, jo, ett grönt också.
    Om man däremot säger att partierna ska ha något att göra med kyrkans innehåll också, ja då blir det intressant. Svenska kyrkan ska vara en öppen, demokratisk folkkyrka, det är väl det som S kopplar ihop med att Jesus vill att alla ska med.
    Men, finns det partier som tycker något annat? Vad vill moderaterna? Att färre ska med? Att svenska kyrkan ska vara en sluten, auktoritär elitkyrka? Svårt att tro. Vad motiverar de övriga allianspartierna i kyrkan? Vad är deras schtick? Folkpartiet är väl mot snällism i kyrkan och för yttrandefrihet? Kanske lite speakers corner i stället för predikan? Centern? Mer klyschor i kyrkan och svensk mjölk i stället för nattvardsvin? KD? Ändra den där biten om Mammon: man kan visst tjäna Gud och Mammon på samma gång. Så det så.
    Vänsterpartiet är inte lika lätt att skoja om (Själv är jag något slags miljöpartist-sosse, om någon undrar) deras systemkritik och att man inte alltid först bemödar sig om ”realism” gifter sig ganska väl med religion.
    SD… Ja, det är hemskt. Där betyder ”folk” i ”folkkyrka” något helt annat…
    Det slår mig att jag kan lätt kan få info om vad partierna vill med kyrkan…Jag har aldrig brytt mig förut om detta, men det kanske är dags. I denna skrivande stund tycker jag dock fortfarande att grejen med riksdagspartier i kyrkan känns absurd.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag föreställer mig att moderater som sitter i kyrkoråd är måna om att bibehålla löneklyftor mellan olika yrkesgrupper i församlingarna, till exempel.

      • Marta Axner says:

        Nja, just det har jag faktiskt aldrig mött eller hört (dock sätter ju sällan kyrkorådet löner direkt, om än gör budget) men de kanske inte är de mest engagerade i att minska löneklyftorna heller. Några exempel på frågor dock: Moderaterna hör till de mest skeptiska till det kyrkliga utjämningssystemet (liksom de inte gillar det kommunala utjämningssystemet), något däremot Centern tillsammans med s värnar. Moderaterna och Fisk (folkpartiet) har tillsammans med en del av partipolitiskt obundna grupperna förespråkat friare eller helt fri församlingstillhörighet medan c och s förespråkar bibehållen territorialprincip, alltså att man tillhör den församling där man är folkbokförd (alla skälen för och emot detta kan jag återkomma till, det är inte helt okomplicerat).

        Dessa frågor, om hur församlingsstrukturen ska se ut och finansieras, är typiska kyrkopolitiska frågor som också i någon mening är teologiska eftersom de handlar om kyrkans väsen, men inte är avgörande salighetsfrågor eller något som bara den med teologisk utbildning och ledningsansvar kan och bör avgöra.

  7. Klaus S says:

    Jo, så är det antagligen. Jag kan också delvis förstå svenska kyrkan som en egen sektor, ungefär som landstinget, kommunen och staten där man efter demokratiska principer arbetar framförallt med ramverket och där gör olika prioriteringar.
    Jag har dock fått för mig (men kan ha alldeles fel) att partierna också gör anspråk på att s.a.s forma kyrkan, dess innehåll och verksamhet i en mer teologisk bemärkelse. Jag kan förstå att olika grupperingar kan ha olika uppfattningar om hur kyrkan bäst ska utföra sitt uppdrag, men jag förstår inte hur våra riksdagspartier kommer in där. De är inte grundade i kyrkans mycket speciella situation utan kommer liksom från sidan.
    Jag är nybörjare, och kanske visar det sig att jag inte tänker som svenska kyrkan gör, att jag inte har mitt ”hem” där, men jag tycker att det är något underligt med demokrati och religion. Jag förkastar det inte helt och hållet, men det kan aldrig bli mer än en vänskap mellan religion och demokrati. Gud är chefen. Kan man rösta ner honom?
    För mig finns det likheter mellan konstnärlig verksamhet och religion. Hade demokrati styrt inom konsten så hade fula tavlor som Picassos röstats bort liksom Stravinskys musik. Andlighet och konst har sina unika källflöden och det *kan* faktiskt finnas en motsättning mellan demokrati och dessa företeelser.
    Jag förespråkar INTE det andra diket med självutnämnda profeter som med hjälp av påstådda uppenbarelser gör som de vill med andra människor, typ Knutbypastorn. Demokratin har ett värde i kyrkan, det får människor att mogna och utvecklas och det innebär ett slags vaccin mot maktmissbruk.
    Men demokrati och kyrka kan bara vara goda vänner, inte gifta sig med varandra, inte åt det andra teokratiska hållet heller. För Guds skull, nej tack.

  8. Klaus S says:

    Nu kanske jag är elak. Men kan det ligga något i, att svenska kyrkan har gått för långt med demokrati, öppenhet och folk? Att den till synes underdåniga attityden mot samtidsandan har med detta att göra? (Religionen måste hållas öppen för tolkningar, som det så eländigt heter).
    Kanske finns det en risk för att den svenska kyrkans religiositet inom konsten motsvaras av Hötorgskonst – älgar i solnedgången och gråtande barn.
    Men även Hötorgskonst har ett värde, det påminner om något utöver sig själv, riktiga älgar, det finns associationer, känslor, gemenskap. Tråkigt bara om Picasso och Stravinsky röstas bort.

  9. Claus K Berntsen says:

    Kanske det vore en god idé att genomföra den dubbla ansvarslinjen även vad gäller riks- och stiftsnivåer?
    Alltså: Låt kyrkomötet fatta beslut om ekonomin, men inte ha kompetens i teologiska frågor. Det är alltså inte kyrkomötet som ska fatta beslut om nya kyrkohandböcker eller psalmböcker, utan det faller i så fall på biskopsmötet. Sedan kan ju politikerna besluta om man vill ge pengar till att köpa in dessa böcker.

    • Marta Axner says:

      Den dubbla (eller gemensamma, som många hellre säger numera) finns ju även på stifts- och riksnivå. Biskopen är ordförande i stiftsstyrelse och domkapitel (där finns dessutom ytterligare präst/diakonrepresentanter) och ärkebiskopen är ordförande i kyrkostyrelsen. Detta är ju en starkare ställning för ämbetet på församlings- /pastoratsnivån, där kyrkoherden är ledamot i kyrkorådet men inte ordförande. Inga ämbetsrepresentanter finns ju heller i andra fullmäktigen på lokal och stiftsnivå.
      Dessutom har biskoparna stort inflytande i kyrkomötet genom utskottsplatser och yttrande- och förslagsrätt, förutom att de ju har stort inflytande genom läronämnden och den så kallade nödbromsen (biskopsmötet kan stoppa förslag som rör kyrkans lära och skjuta upp dem till efter nästa val).

  10. Pingback: Det knepiga valet » Evangelium bloggar

Lämna ett svar till Marta Axner Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>