Kreativa tankar kring kyrkostyre

Under dagarna fram till den 15 september kommer Evangeliums fasta bloggare att skriva signerade texter på temat kyrkovalet. På så vis vill vi skildra olika perspektiv och lyfta frågor som är aktuella för oss. Välkommen att delta i samtalet med din kommentar här eller på en egen blogg (då en länk läggs under inlägget som du kommenterar).

1014617_10151512461122684_367258155_o
När vårt svenskkyrkliga styrsystem debatteras, kan det ibland låta som att alternativen till det nuvarande alla är ickedemokratiska. Som om demokrati i alla lägen bäst realiseras där man har möjlighet att rösta på partier/nomineringsgrupper. Och att alternativet vore något i stil med Katolska kyrkan, där (menar man) påven, biskoparna och prästerna har all makt.

Så enkelt är det förstås inte. EFS och de flesta av våra traditionella frikyrkor är organiserade i föreningsform, en av våra äldsta och mest beprövade demokratiska organisationsformer. Man väljer på lokal nivå representanter till regioner och nationell nivå. Precis som sker inom idrottsvärlden, kooperativa föreningar, röda korset m.m. Det kan fungera bra. Det kan fungera sämre. Men de flesta är ense om att det också är en form av demokrati.

Även inom Katolska kyrkan har man de senaste årtiondena allt mer försökt bygga på lekfolkets engagemang. Det finns församlingsråd på de allra flesta håll. Även på ”toppnivå” inom Vatikanen finns ett lekmannaråd. Kraftigt förenklat skulle man kunna säga att det är precis tvärt om – i Svenska kyrkan har biskoparna i kyrkomötet ingen rösträtt, men väl yttranderätt. I Katolska kyrkan förhåller det sig ungefär så med lekfolket istället. Rådgivande, men utan egentlig makt på toppnivån.

Det jag själv reagerade nästan starkast på när jag lämnade Katolska kyrkan för Svenska kyrkan var det faktum att kyrkomötet faktiskt kan rösta om bekännelsen. Det demokratiskt valda kyrkomötet kan välja att (hur osannolikt det än kan verka) avskaffa en av personerna i treenigheten. Biskoparna kan beklaga sig över det, men inte stoppa det. Inte ens läronämnden förmår sätta något egentligt stopp, så länge det finns en majoritet i kyrkomötet. I mina ögon är det en alldeles för svag ”mur” kring det mest centrala i den kristna tron.*

Som Judith skrev igår tycks mycket av Svenska kyrkans valsystem vara på väg att kollapsa under sin egen orimlighet. Och det blir inte bättre av att vi gör styret mindre lokalt. Det är demokratiskt, men många av medlemmarna upplever ändå styret som avlägset, något som rör några få. Man har liten reell möjlighet att påverka vad som händer i församlingen, och därmed blir också delaktigheten och det personliga ansvaret för ens församling lidande.

Det börjar bli dags att tänka kreativt kring framtiden. Hur bygger vi framtidens kyrka tillsammans, så att fler är delaktiga, men partipolitiken kan få vara ett minne blott? Så att vi faktiskt stärker den demokratiska grunden, och samtidigt vaktar trons och kyrkans grunder? Om vi vill vara folkkyrka i framtiden måste vi bli mera av ett kyrkfolk som finns till för hela Sverige, än en institution med anställda som bevakar sin position och ordnar evenemang för att dra folk och hyfsa till statistiken.

Det finns många modeller och angreppssätt, men målet är i mina ögon tydligt – delaktighet och möjlighet att påverka genom hela organisationen.

—————————————-

*Intressant nog utgör faktiskt lagboken en slags begränsning för vad kyrkomötet kan hitta på, eftersom den stipulerar att Svenska kyrkan ska vara en evangelisk-luthersk folkkyrka. Vem som ska tolka huruvida detta faktiskt är fallet framgår dock inte.

About Pär Parbring

Präst i Skellefteå Sankt Olovs församling. Döpt i Svenska kyrkan, uppvuxen och konfirmerad i katolska kyrkan. Rekonverterade och blev präst. Fortfarande en ganska katolsk lutheran. Snöar lätt in på många saker, allt från enstaka grekiska ord i bibeln till mixtrande med android-mobiler.
This entry was posted in Evangelium, Evangelium kommenterar, Kyrkoval. Bookmark the permalink.

3 Responses to Kreativa tankar kring kyrkostyre

  1. Pingback: För den som bryr sig | Den sanna glädjen

  2. Peter T says:

    Det som är extra intressant i sammanhanget är att de flesta politiska partierna, t.ex. (S), inte har direkta medlemsval till kongressen. Nej, i dessa medlemsorganisationer skall man rösta på sina lokala representanter (på plats!) och sedan på medlemsmöte i distriktet rösta fram distriktets representanter till kongressen.
    Hur kan den demokratiska struktur som partierna har i sig själva vara något som samma partier försvarar med näbbar och klor (Kristdemokraterna undantaget) i Svenska Kyrkan?

    • Marta Axner says:

      Jodå, Socialdemokraterna har direkta medlemsval till kongresserna. Jag har röstat i vartenda ett sedan jag blev medlem i partiet. På de flesta ställen är det också medlemsomröstning i någon form till listorna i de allmänna valen.

Lämna ett svar till Peter T Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>