Förra veckan träffades vi i Djurgårdskyrkan för att tala om recensionen som textgenre och kritiken som dess överordnade syfte. Deltagaren Anders Stenström har skrivit en recension.

”Ute stekte solen, och glada ljud från Gröna Lund letade sig in genom de öppna fönstren.”

Tidskriften Evangelium höll fredagen 18 juli en skrivverkstad som skulle ägnas åt recensioner och kritik. Den inleddes med Djurgårdskyrkans middagsandakt, och hade andakter kunnat recenseras skulle en recension kunnat inledas med att måla upp miljön så som jag började här, kom skrivverkstaden fram till. Själv var jag försenad och missade andakten, men miljömålningen stämmer in lika bra nu när själva verkstaden ska recenseras.

Vid de föregående två skrivverkstäderna hade schemat varit att en inbjuden gäst först gett sina tankar och tips om den aktuella textgenren (Annika Borg om debattartikeln, respektive Tomas Boström om psalmen), varefter deltagarna delats i ett par grupper för praktisk övning. Den här verkstaden hade ingen gäst, och de fyra eftermiddagstimmarna formades till ett enda långt samtal. Sofia Lilly Jönsson, chefredaktör för Evangelium och författare till otaliga musikrecensioner i Svenska Dagbladet, var väl experten bland oss, men i och med att verkstaden inte samlat fler än sex deltagare var ett allas samtal med alla möjligt (sju är absolut maximum för det, lärde man mig i plutonbefälsutbildningen).

Jag tror att alla efteråt kunde säga att de fått med sig något, och även själva fått ge något.
Inom ramen för en sommareftermiddag fungerar idéen ‘samtal’ egentligen bättre än idéen ‘verkstad’. Ska det på allvar praktiseras skrivande behövs nog antingen minst ett heldagsinternat eller hemuppgifter; och även att ‘bara prata’ om kritik gav absolut ett och annat memento till den som sedan faktiskt vill recensera något. Till exempel har jag kanske känt på mig att ett aldrig så snyggt referat inte riktigt fyller tomrummet ifall jag inte har något eget begåvat omdöme om en bok jag recenserar. Nu vet jag säkert att det tycker läsaren också. Någon annan hade med sig egna texter och fick respons på dem, inklusive konkreta råd.

Ett levande samtal blir inte resultatinriktat på det sätt ett mer undervisande program kan vara det. Men att samtala har egna värden. Att ha ett ämne var bra, och att inte strängt hålla sig till det — naturligtvis gjorde vi inte det — var också bra, åtminstone om jag talar för mig själv: jag gillade att det utöver fördjupningen i kritik också blev tal om litteraturvetenskapens väsen, och att Karl Barths teologi snabbpresenterades utifrån en annan aspekt än vad jag hört förut. Det som lockat mig till skrivverkstäderna har framförallt varit just utsikten till substantiella samtal med kritiskt tänkande människor, på den plattform för kulturell och kyrklig reflektion som tidskriften Evangelium upprättat.

Sammanfattningsvis har sommarens serie av skrivverkstäder med de förutsättningar som valts kanske inte full potentiell för verkstad, men den har potential för mycket snack, i god mening. Skrivverkstaden om kritik erbjöd ett friskt tankeutbyte om kritikerns roll och metoder, och därtill en hel del bonusmaterial.