Kritik

- Du, jag måste fråga dig: varför finns det ingen idédebatt i Svenska kyrkan?

Orden var min professors, dubbeldoktor i musikvetenskap och idéhistoria med stort intresse för den lutherska polemiken på kontinenten. Där finner man glädje i att dissekera sin meningsmotståndares argument. Här, upplevde han, är det tyst.

Ja, vad säger man? Att den finns, men hålls på bloggar och i twittertrådar? Att så fort någon får en anställning i kyrkan blir den feg eller bekväm för att yttra sig offentligt? Att det talas om rädsla? Att det offentliga samtal som faktiskt försöker borra ner sig i det svenskkyrkliga misstänkliggörs och behandlas med en mycket kraftfull härskarteknik – tystnad? Att inte ens ärligt framlagd kritik besvaras? Att jag inte vet om det är ett symptom eller själva sjukdomen?

Kritik är att analysera och lära sig vad som funkar och vad som inte funkar.

Först analys. Sedan kan man dra slutsatser. Därefter kan man prata om det och jämföra svar.

Kritik utan analys blir frånkopplade intryck, skriver sociologen och musikteoretikern Theodor Adorno, och ska betraktas med den största misstänksamhet. Om man tittar på hur en vanlig dagstidningsrecension om teater eller en konsert är uppbyggd så innehåller den ett flertal genrer eller metoder; närläsning, dekonstruktion, intertextualitet, etc. Det går att lära sig någonting av det som är överförbart på andra material än konserter och böcker.

Ändå har ordet tolkats i sin vulgärbetydelse i Svenska kyrkan. Att vara kritisk är att vara negativ, punkt. Det gillas icke. Utom med ficklampa under täcket, förstås. När jag delade ut lösenord på min privata blogg blev det väl en hundra stycken efter några månader; 30-40 präster, folk högt uppsatta inom förlagsvärlden, tidningarna, Stockholms stift, ja till och med biskopar ville läsa vad som skrevs där men utåt? Ganska tyst.

Vad är sjukdomen och vad är symptomet?

Om det friska samtalet inte pågår får man en dysfunktionalitet som yttrar sig på flera sätt. Det är vad som har hänt i Svenska kyrkan.

Ett sätt är att de vedertagna begreppen för kritik inte längre fungerar därför att det är så få personer som är vana att gå emellan altare och torget, för att göra en bild av kyrkans sociologiska inre och yttre former. För kritiken centrala ord som kultur och kvalitet förminskas till sina vulgärformer (ungefär ‘underhållning’ och ‘bra’), som det kristna begreppet synd reducerats till att betyda ungefär ‘beklagligt’. Så fungerar språket men när begreppens förtätade mening inte ens greppas, när samtalet inte kommer vidare för att definitionerna är så skilda och människor inte ens förstår att det går att definiera ord olika, då känner man sig verkligen förtvivlad som kulturjournalist. Och samma förändring är på gång också inuti kyrkans begreppsapparat. Prästen Patrik Pettersson påpekade för mig nyligen att det finns en rörelse där kristen terminologi som synd, nåd, försoning etc avskiljs och kallas ”stororden”, som att de handlar om en verklighet utanför den verkliga verkligheten, någonting specifikt kristet som man kan syssla med om man är intellektuellt intresserad av det men kan välja bort om det känns för stort. Stororden blir valfria. Nästa steg är att de knipsas av.

Med orden förstår och skapar vi världen; utan orden krymper världen.

Men det finns ett annat uttryck för den här dysfunktionaliteten som inte är tigande utan som tvärtom talar med mycket stora bokstäver, närmast löpsedelstext. Problemet Seglora smedja är ingen naturlag och hade förtvinat i en frisk idédebatt som tagit till sig analyser och kritik; jag såg tidigt att det var bara luft, ”smoke and mirrors” som engelsmännen säger. Istället blomstrar de nu på metoden att med ideologi istället för idé förvränga vad meningsmotståndare säger. Seglora smedja polariserar den svenskkyrkliga debatten tills det bara finns ett rätt och ett fel. Vi är väldigt många som hamnar på fel sida staketet då. Men det är viktigt att komma ihåg, tror jag, att tre ensamma personer på rätt svaga meriter inte skulle ha kunnat trollat en kyrka så som Seglora smedja har gjort om det inte hade funnits grogrund för det. Det är fortfarande Svenska kyrkans valda ledare som bär ansvaret för detta haveri.

På senare tid har Aftonbladet kritiserats allt oftare för den mycket hårda tonen. I Folkbladet skrev Widar Andersson i mellandagarna under rubriken ”Grov debatt får hatet att växa”:

Det är förenklingar och förnekanden från såväl onda som goda som vitaminiserar hatdebatten. Lösnummer och järnrör har ett symbiotiskt förhållande.

Andersson är själv sosse, men annars är det en bra tid att vara liberal i (och med det menar jag inte folkpartist utan frihetlig). Mellan Axesshögern som håller fast vid sina gamla gubbar och en partivänster som sitter på sina redaktioner med en rasist-stämpel kan liberaler röra sig friare över tankeinstitutionerna. När Expressens tidigare reporter och nu krönikör Ulf Nilson skrev en krönika i Dispatch International möttes Expressens chefredaktör Thomas Mattsson genast med krav på att Nilson skulle sparkas.

Mattsson ger ett väldigt bra svar på sin blogg. Hans huvudpoäng, att yttrandefriheten sargas om åsikter inom lagens och pressetikens gränser censureras, känns inte sökt (som exempelvis Jan Helins svar brukar göra när han försvarar rätten att smygfotografera kändisar). Mattsson har en väl underbyggd och relevant förklaring.

Nej, Ulf Nilsons åsikter är inte alltid mina eller Expressens. Han är en fristående skribent och företräder formellt bara sig själv. Men också när han inte går i takt med vår ledarsida eller med vad den ansvariga utgivaren tycker, så bidrar han – och alla andra – till debatten. Precis som alla gör som är fristående skribenter, medverkar på Sidan 4 eller Kulturen, skriver på insändarsidan eller tycker till i en artikelkommentar på vår sajt. Jag gillar det. Jag gillar inte allt som sägs, men jag gillar  a t t  det sägs. Om det faller inom tryckfrihetsrättens och pressetikens ramar, då ska vi vara försiktiga med självcensur när det handlar om opinionsbildning.

Det är rimligt att tala om yttrandefrihet här. Det finns en stark tendens i svensk debatt att smälla den på fingrarna som tänker, tycker och säger fel sak, en stark moralism, och det puttar snarare ut den som tänker fritt än prövar den och sätter fokus på rätt saker. Just därför är det oerhört problematiskt om etablerade media lämnar öppet för kritik från fascistiskt håll att rätten att yttra sig fritt är hotad och som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg om Expressens kulturchef Karin Olsson påstå att hon som kritiker placerar sig ”bland järnrör och nynazister” (Olssons svar här sätter återigen ljuset på idékritiken).

Sen tycker jag att Ulf Nilsons krönikor är dåliga och svepande och jag vill gärna få in bättre texter än så i Evangelium (bland annat därför att krönikoformatet ställer så höga krav på sin författare har vi inga krönikor i tidskriften). Expressen är en kvällstidning där det går fort och ingen tidskrift med fyra nummer om året. Ändå viktigare är att pekar på behovet av en kvalitetsdiskussion om själva kritiken. I ett samhälle där yttrandefriheten är grundlagsskyddad är det kritikens uppgift att ständigt slipa argumentationsverktygen. Det går att plocka isär dåliga texter.

Svenska kyrkan är landets största organisation om jag förstått saken rätt. Landets äldsta organisation, får man väl lov att säga. Folk talar om statskyrkotidens kvarvarande problem men hur djupt går egentligen rötterna ner i feodal tid? Är tystnaden och oförståelsen för det offentliga samtalet – även om textkritiken utvecklades ur den bibliska exegetiken är yttrandefriheten ett borgerligt, alltså sekulärt påfund – tecken på att det är essentiellt oförenligt med en kyrklig organisation?

I mörka stunder kan det hända att jag tror det. Dag Sandahl diskuterar självkritiken under 1900-talet i ett blogginlägg idag som har sina poänger, men jag kan tänka att det går ännu längre tillbaka.

Det nya året börjar dystert.

Oavsett vilket är nu frågan: går det att förändra?

Gud vet att Svenska kyrkan behöver det. Tidningen Arbetarsskydd skriver om Svenska kyrkans arbetsmiljöproblem och i Kyrkans Tidning intervjuas Anna von Malmborg, samordnare för arbetsmiljöfrågor på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation,

Hon tillägger att kyrkan skulle behöva veta mer om vad som kännetecknar friska församlingar och samfälligheter, i jämförelse med de som har en hög andel sjukskrivningar. Hur är till exempel församlingar organiserade som har en låg andel präster sjukskrivna på grund av stress?

Här talar Malmborg om, menar jag, kritik. Analysera och lära sig vad som funkar och vad som inte funkar. Därefter prata om det och jämföra svar.

Det är den definitionen av kritik jag går efter.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar. Bookmark the permalink.

12 Responses to Kritik

  1. Pingback: Tant hu tipsar | tant hu

  2. Viktig artikel! Så befriande med en intelligent och samtidigt emfatiskt röst i den osannolikt hätska debatten.

  3. Thorsten Schütte says:

    ”Det är förenklingar och förnekanden från såväl onda som goda som vitaminiserar hatdebatten. Lösnummer och järnrör har ett symbiotiskt förhållande.” – Strålande!
    Ja, vi måste våga vara ”komplicerade” och besvärliga, genvägar gives ej!

  4. Sofia Lilly Jönsson says:

    Det är roligt att ni tycker att det jag skrev igår är bra, förstås, men det betyder ju också att jag tycker att den kristna debatten överhuvudtaget måste komma upp ur sina egna skyttegravar och anstränga sig för att förstå den andras perspektiv. Det här är inte ett försvar för Ulf Nilsons åsikter – det jag läst har varit dåligt och dumt – utan för Thomas Mattssons försvar för Ulf Nilsons rätt att skriva i Dispatch International. Det gäller att hänga med där.

  5. Bo Rydén says:

    Vatr tog den liberala principen från Voltaire vägen? Jag menar: ”Jag delar visserligen inte din åsikt men är beredd att då i döden för din rött att utrycka den.”

    Eller bygger allt numera på en inverterad och perverterad version av Godwins lag, att den som först kan stämpla ”främlingsfientlig” på den andre vinner?

  6. Intressant artikel. Om bristen på konstruktiv debatt, om tystnad, rädsla, osäkerhet. Och intressant om den vulgarisering av debatten som Seglora Smedja bidragit till – som varit trist och delvis direkt obehaglig – samtidigt som de fått stor bred uppbackning av det officiella kyrksverige. Nu ska jag försöka bidra till att komplicera bilden från ett annat perspektiv. Jag har under många år undrat över motståndet och oviljan att diskutera den teologiska problematik som visar sig när man närmar sig centrala trosfrågor från ett existentiellt perspektiv. Min gissning är att det beror det på att det synliggör en spänning mellan en i grunden sekulär, existentiell, inomvärldslig sida av traditionell kristen tro och en teistisk-metafysisk tolkning som blivit helt förhärskande och som enligt min mening samtidigt trivialiserar kristen tro. Av lite speciella skäl har jag just läst om en femton år gammal text av egen hand med rubriken ”Existentiell tro” (kan googlas – ingår som kapitel 6 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”). Genom en djupgående analys av ”tro” och ”otro” sätter texten ögonen på denna problematik. Att denna viktiga problematik inte har kommit upp till en bred diskussion i den kristna och kyrkliga offentligheten trots upprepade försök från andra halvan av 1990-talet och framåt är för mig märkligt. Sannolikt beror det på att den synliggör en problematik som det är alltför smärtsam och krävande att ta ställning till när man har sin försörjning inom kyrkan och en stark lojalitet visavi traditionellt uttryckt och förstådd kristen tro. Samtidigt lever de flesta i just denna spänning. Detta kan vara förstås vara en idéhaveristisk bedömning i egen sak och att den bistra sanningen då är att det är en irrelevant och felaktig trosanlys. Hälsningar Carl Gustaf Olofsson, ansvarig för webbplatsen ”Språk, tro och religion” och ”Gustafs videoblogg”.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Din hemsida var en av de första jag läste när jag kom till tro och den gav mig mycket, jag minns inget exakt nu, men tonen fångade en som försökte förstå. Det sade mig kanske att det går att tänka som vuxen kring de här sakerna och inte ansluta sig med hull och hår till en färdig doktrin. I en annan intellektuell kultur hade du fått fler kristna svar på de frågor du ställer. Jag såg nu att du hade fått svar från Dag Sandahl på en insändare du hade inne om skolavslutningarna; det är tufft att han har en sådan polemisk stil men det är i alla fall ett svar på tal, en reaktion på en ärligt formulerad kritik, inte sant? Han är en av de få som följer impulsen att tala. Jag har upplevt det värre att så många fler håller alldeles käft. Det är en kraftfullt och effektivt sätt att säga att de frågor man ställer är förbjudna, att man är fel. Det är också ett effektivt sätt att få människor att vända sig bort från kyrkan.

      Fortsätt fråga! Jag menar alltså inte mig, utan som du gör.

      • Hej Sofia Lilly Jönsson,
        Det glädjer mig att du i någon mån stimulerats av mina texter på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Jag kan apropå att du nämner Dag Sandahl hålla med om att rejäla mothugg är bättre än tystnad. Om man kan undvika vissa frestelser kan den sortens tuff kritik bli en utmaning att både utveckla den polemiska förmågan och i bästa fall fördjupa en del tankegångar. Inte utifrån någon större förhoppning om att påverka motdebattören utan i så fall för ‘tredje person’. Jag gissar att du håller med Dag Sandahl om det mesta i hans första blogg apropå min Barometernartikel om detta med välsignelsen och skolavslutningar i kyrkan. Dock kanske inte hans polemiska stil. Sedan utvecklas det till en sorts bloggdiskussion (nr 17, 18, 19 och 21) – han skriver på sin blogg och jag på min – och som avslutas med min blogg Nr
        21. Konsten att trivialisera…
        . I sin kärna kommer detta meningsutbyte att handla om just den trosprob­lematik jag tar upp i texten ”Existentiell tro” och som jag nämnt i min kommentar. Man kan säga att kontentan är att Dag Sandahl är helt ovillig – eller oförmögen – att diskutera den trosproblematik som jag av olika skäl tror är viktig. Jag förbinder, kanske helt felaktigt, denna existentiella trosproblematik med en viktig sida i klassisk kristen tro. Men poängen är att den är viktig, inte ur ett inomkristet perspektiv, utan ur ett allmänmänskligt. Du har helt rätt i att ”tystnader” kan aldrig bemötas. Samtidigt finns det förstås aldrig några skyldigheter att besvara allt som yttras och sägs. Hälsningar Carl Gustaf Olofsson.

  7. Marta Axner says:

    Jag läste en passage i en bok häromdagen som jag tyckte fångade väldigt väl en konstruktiv syn på kritik som i någon mån relaterar till diskussionen här. Det kommer från Saba Mahmood som studerat kvinnor i konservativa muslimska rörelser, ur hennes bok Politics of Piety. Hon talar här om en vanlig syn på kritik som hon nu vill distansera sig ifrån.

    ”Criticism, in this [common progressive and feminist] view, is about successfully demolish your opponent’s position and exposing the implausibility of her argument and its logical inconsistencies. This, I would submit, is a very limited and weak understanding of the notion of critique. Critique, I believe, is most powerful when it leaves open the possibility that we might also be remade in the process of engaging another’s worldview, that we might come to learn things that we did not already know before we undertook the engagement. This requires that we occasionally turn the critical gaze upon ourselves, to leave open the possibility that we may be remade through the encounter with the other.” Mahmood, Saba. 2004. Politics of Piety: The Islamic Revival and the Feminist Subject. Princeton University Press, sid 36-37

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Tack för citatet. Ja, kritik i betydelsen att börja tänka själv. I bästa fall öppnar kritiken för ett samtal där alla parter vågar lämna sina positioner och tänka sig saker de inte hade kunnat komma fram till själva. Ofta uppstår den gynnsamma situationen inom akademien, åtminstone på snälla seminarier där man inte tävlar mot varandra om forskningspengar. Men det är viktigt att komma ihåg att det ändå betyder att man inte är ense från början, att det faktiskt finns saker man ser olika på och framför som kritik.

  8. Pingback: Poängen är att vi är i rörelse » Blogg – Tidskriften Evangelium

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>