Läsecirkel Min faders Hus 2

Den förlorade sonen fick komma tillbaka, äktenskapsbryterskan slapp bli stenad. Bara för tjänaren som gräver ned sitt pund av rädsla för sin herres vrede finns ingen förlåtelse.

Jag tänker att Arvids förbannelse är hans gåva – egentligen  är han nog välsignad med både ordens och Ordets gåva. Han verkar få någon sorts svindel inför alla ord han har att välja på, och inför Ordets djup och prång – hur ska han kunna hantera allt det här, liksom.

Så jag tror att det är oron för att inte få till det rätt, att hitta 0ch välja rätt bland orden som han, som gör honom så där baklåst. På samma sätt som när någon med riktig bacillskräck hellre inte duschar alls, än riskerar att bli kvar i badrummet i tre timmar, så säger han att Ellen inte är ”uppseendeväckande ful” istället för att behöva välja ut just de ord som han kanske egentligen vill säga (och som han rimligen begriper att hon behöver höra) och därmed riskera att inte välja precis de rätta orden. Medvetet fel ord är uppenbarligen bättre än nästan rätt.

Men även det här sättet att liksom gardera sig, slår tillbaka när Arvid fastnar i liknelsen om punden – han fattar ju att det är precis det som han håller på med, gräver ned sitt pund. Jag kommer på mig själv när jag läser att vilja gå in och pausa hans hjärna innan han hamnar i den här cirkeln av teologiskt självskadebeteende och till slut har dömt sig själv till fördömelse.

Vad tänkte ni på? Vill ni också pausa hans hjärna?

This entry was posted in Evangelium, Läsecirkel. Bookmark the permalink.

6 Responses to Läsecirkel Min faders Hus 2

  1. Judith Fagrell says:

    Ja, pausa hans hjärna, det var ett bra uttryck. Det är samma sak med breven till sonen. Han vet att han gör fel, han predikar – per brev – till sin knappt vuxne son, talar om för honom vad han ska tycka, tänka och känna. dessutom om ett dödsfall i familjen. En son ska kanske också vara ”vuxnare” än han är. Var kommer det ifrån? Vi lär oss ju ofta mönster av våra föräldrar. Var det så som hans egen far eller mor tilltalat honom?

    Jag tänker också på hans cykeltur genom Lund. Där finns friheten, det är där han vill vara. Det är studietiden och en härlig tid i livet naturligtvis, men det betyder också att han har upplevt den där friheten. Han har inte strypt sig själv hela livet.

    • Miriam W Klefbeck says:

      Och så både skräms och lockas han av väckelsemötet i tältet – där känslornas väg kanske ter sig enklare än det ständiga stapplandet med orden?

  2. Judith Fagrell says:

    Jag kan tänka mig att ta över stafettpinnen förresten. Jag skriver ett inlägg här och på facebook om nästa avsnitt.

  3. Sofia Lilly Jönsson says:

    Jag blir lite irriterad på Arvid, men han vet väl inte var han ska söka hjälp. Det är ju uppenbart att något är psykiatriskt fel, något som är mer än en tillfällig kris eller så, men samtidigt måste det inte vara oåterkallerligt. När han står i predikstolen dissocierar han och tappar liksom kontakten med händerna. Andra gånger tycker jag att han beskrivs som närpsykotisk, ja det kanske är samma sak förresten. Här slutar min erfarenhetsbas och jag känner mig bara frustrerad över att jag inte kan hjälpa.

    Men om jag fokuserar på mer sociala realiteter så tycker jag att berättelsen verkligen visar hur olyckligt det är med fasta sociala normer för vad man ska ägna sitt liv åt. Jag tror att Arvid aldrig skulle ha blivit präst. Han kom på väldigt sent vem han var, och när han gjorde det var det försent. Han borde gå därhemma och pyssla med svartvinbärsbuskarna och kanske Magda skulle ha blivit präst istället; hon verkar vara en boren herde. Ungefär som jag tänker att kungen nog borde ha blivit en lyckligare jägmästare istället för kung.

    Och så för att helt byta spår och inte vara så realistisk: pojken Lars som går bredvid honom yttrar aldrig ett ord. Han kanske inte finns, är kanske en skugga.

  4. Eva-Britt says:

    Hej, intressant att läsa en bok så här via nätdiskussioner. Vill gärna vara med fortsättningsvis. Läste boken för 10 år sedan och tyckte mkt om den. Ikväll plockade jag fram boken igen och läste fram till anvisad sida. Jag känner starkt med Arvid. Det måste vara svårt för honom att, som präst och predikant, tappa kopplingen till orden. Han är uppenbart ordtrött. Från studietidens ivriga teologistudier har orden förlorat sitt innehåll. Arvid skriver sina brev och sina ”manualpredikningar”. I predikstolen blir det så uppenbart att orden är tomma och otillgängliga för honom. Arvid förstår att han är ”andligt stum” och hans oförmåga att förvalta Ordet för honom allt längre bort från Gud: ”Jag är stum, tänker han. Jag är i ett flöde av ord där jag tystnar. Jag pratar mig bort från dig, Gud” (s.45). Liknelsen om tjänarnas förvaltande av pundet blir på ngt sätt en bekräftelse för Arvid att han som präst och ”Ordets förvaltare” har misslyckats. Orden får inte liv. De blir bara tomma fraser och färdiga formuleringar. Och ingenstans kan han gömma sig för Guds (anklagande ?) blick som följer honom överallt : ””Och så är det, Arvid vet det nu. Det finns ingen annanstans. Ingenstans finns att gömma sig för Herrens blick / …/ Det finns ingenstans att fly.” (s.67)! Promenaderna blir som besvärjelser mot tomheten och det annalkande inre mörkret. Det känns som om han vandrar mot en katastrof…

    Jag reagerar också som ni tidigare kommenterat på författarens förmåga att frammana sinnliga beskrivningar av naturen, vädret osv. Det står i så stark kontrast mot Arvids ”ordkarghet” och hans egen upplevelse av att inte kunna använda orden för att beskriva ”vad det nu är han har inom sig” och känner att han måste förmedla.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Välkommen med, Eva-Britt! Visst vill man kunna pausa honom som Miriam säger eller att någon klok läkare sa till Arvid: Du behöver vila. Nu sjukskriver vi dig till sommaren och så ska du vara mycket utomhus under tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>