Hur har det gått med läsningen? Det går snabbt att läsa den här boken tycker jag, Norborg skriver luftigt och enkelt samtidigt som hon tycks väga varje ord på våg. Ingenting är onödigt. Det är snabba kast mellan de olika berättelserna, hopp i tiden fram och tillbaka, men det är genialt upplagt, ingenting lämnas åt slumpen.

Vårt avsnitt börjar med en ganska lång betraktelse över Axel: ”den ende av bröderna som inte blev präst”. Han blir symbolen för frihet, han som gör det som alla bröderna – eller i alla fall Arvid – innerst inne vill? Först, att välja naturvetenskapen och Chalmers och inte teologin. Det är att bryta sig loss från fadershuset. Sedan att inte bliva vid den läst som kunde ha blivit hans utan bryta sig loss ytterligare en gång och ta ställning, politisk ställning, kanske till och med mot det hus i vilket han är uppväxt? Axel dör sedan. Hur ser Arvid på det? Är det en konsekvens av Axels trots? En ofrånkomlig konsekvens av att han vänt fadershuset ryggen?

Men Magda tycker om honom. Hon sörjer Axel som en bror. Till slut finner hon frid i Guds ord ”lämnen åt mig omsorgen om mina söner, mina händers verk”. Som Sofia skrev här tidigare i en kommentar, kanske var det Magda som skulle blivit präst? I en annan tid kanske. Hon har ordets gåva, och hon har för Arvid helande händer.

Arvid skulle också vilja gå. Arvid skulle behöva gå. Men det är för honom som det var för hans fars syster som blev gravid och inte fick tillhöra familjen som en dotter mer. Han undrar varför hon inte gick, men samtidigt vet han svaret: ”Herre till vem skulle vi gå?” Så är det för Arvid. Till vem skulle han gå. Han vet verkligen inte, det är inte koketteri. Han vet inte. Det finns inte.

Det är mycket sorg i det här avsnittet. Mycket sorg och vanmakt. Men här finns också de lyckliga skildringarna av Arvid när han står i grönsakslandet och småpratar med grannarna som går förbi. Berättar att han ska plantera sallad och lök och morötter. Här är han lycklig, tillfreds. Det är inte några problem för honom att tala om grönsaker och jord. Han ropar bravo till dottern som vågar gunga högt. Några sidor senare; han fångar Lars som vågar hoppa från höskullen. Om och om igen. Fadern fångar barnet, offrar sig. Bra, Arvid, vill jag säga till honom. Bravo, det finns något. Något att ta fasta på, något att bygga på.

Vad säger ni? Hur ska det gå för Arvid?