Jag fastnade för ett ord som Miriam använde i sin reflektion kring del 2. ”Teologiskt självskadebeteende.” Och jag har mött det, lite då och då. De där gångerna när vissa sidor i tron griper tag i en människa på fel sätt, när det liksom samverkar med någon slags svag sida och förstärker ett problem som kanske främst är psykiskt, men som får så många teologiska förtecken att det tolkas som ett andligt problem som aldrig riktigt löser sig.

Läkaren tycks ha en poäng. Om att riva Jerusalems tempel. När tron blivit en byggnad som står i sin egen rätt och kommer i vägen för det sant mänskliga. Det som bara kan uppstå om det som varit först går under. När tron reducerats till en religion. Vad händer med inkarnationen, undrar jag? Hos Arvid verkar det vara det sinnliga, det kroppsliga, som hela tiden ligger så nära honom, men ändå ska skjutas bort. Han förnimmer musiken med en intensitet som tycks påverka honom fysiskt. Ändå är det hela tiden en distans som ska hållas. I synnerhet till andra människor.

Detta med barnen griper mig allra starkast i berättelsen. Synder som straffar sig i tredje och fjärde led. Hur vi överför det vi brottas med på våra barn. Vi anar spänningen i Arvids relation till sin far, och hur vissa drag av det verkar gå igen i relationen till sonen, Lars. Hela tiden tycks religionen stå i vägen mellan Arvid och barnen. Magda blir hjälpt av bibelorden, men för Arvid för de honom bara djupare in i ångesten. Ändå måste de där orden hela tiden sägas. Ibland finns det glimtar av äkta, nära stunder med barnen, men så slår det till igen. Påminnelserna om syndabekännelse och omvändelse.

För mig blir det nästan fysiskt smärtsamt att läsa. Jag applicerar det på relationen till mina egna barn, och den ständiga brottning det är att vara en bra förälder. Inte curla, men inte heller hamna i supernanny-diket med skamvrå och disciplin. Och samtidigt den där kärleken. Så ovillkorlig, men ändå svår ibland. Hur barnen verkligen vill älska sin förälder, men (som med Arvid) nästan inte får chansen.

Hjälten i berättelsen är förstås Magda. Hon som står i bakgrunden och håller ihop, håller ut och håller om. Hon ser något hos Arvid, trots allt. Under det där lagret av religion, försvarsmuren han byggt upp men som samtidigt är hans fördärv. När ska han äntligen bottna i sig själv?