Arvid är verkligen ett barn. Magda måste anstränga sig för att fortsätta se på honom som sin man och inte ännu en i barnaskaran, tänker jag mig. Jag ser Magda framför mig, vyssande, lugnande maken Arvid som inte kan släppa tvångstankarna: kriget, broraset, döden, fadershuset. Han vill fly från det men vill inte samtidigt. Vart skulle han gå. Han kan inte tänka sig livet utanför fadershuset, det är en omöjlighet.

”Guds hårda hand runt våra kroppar”. Det är så han ser på kallet, ofrånkomligheten. Först vågar han inte ens tänka det, än mindre skriva eller säga det. Guds hårda hand runt våra kroppar.

Arvid var favoritsonen, får läsaren veta när det berättas om faderns död. Att vara favoritsonen och inte hålla måttet, att kämpa för att framstå som duglig i den älskade faderns ögon. Fadern verkar trygg i sin tro, men på dödsbädden förtvivlar han. Återigen är det kvinnan som står för lugnet och tryggheten. Arvids mor Hedvig blir ensam kvar med elva barn, ändå är hon tryggheten som fadern griper efter de sista andetagen. Liksom Magda har hon en annan tillit till orden. Orden är mer än ord, de är inte bokstav utan Ande. Arvid kan vara tacksam för Hedvig och Magda.

Faderns tafatta försök att vägleda favoritsonen resulterar i än mer förvirring, fler frågor som Arvid inte vågar ställa. Trots minnet av sina frågor närmar sig Arvid sina egna barn på samma tafatta sätt. Han vet det och gör det ändå. Han vet inget annat sätt. Så går Gudsbilden och det skräckbaserade troslivet vidare ytterligare en generation, i rakt nedstigande led grundläggs rädslan redan vid barnsben. Skräcken för fadern och skräcken för Gud är ett och detsamma, och gör att Arvid inte kan hantera sina ofrånkomliga synder: en simtur i sjön blir till en dödssynd värd helvetets eldar. Om det är Guds eller faderns bud han bryter mot kvittar lika.

Vad tror ni, kan man bryta en sådan helvetesspiral utan att förlora tron?