Motkultur?

Jag hör ofta mig själv beskriva kyrkan som en motkultur. Eller, snarare, min vision av kyrkan är att hon skall vara en motkultur. Jag är inte ensam om det, men det är en bra beskrivning, ett bra ord för att beskriva något svårbeskrivligt.

Kyrkan som motkultur. Mot vad då? Mot förytligandet, mot föraktet, mot fördummandet, mot Gudsförnekandet. Mot historielösheten, mot latheten, mot fegheten. Kyrkan är heller inte, och kan aldrig vara, bara organisation. Kyrkan är liv och kropp. Organisk, i rörelse, ständigt i förändring men oföränderlig. Kyrkan består av människor, av de som gått före, de som lever nu och de som kommer efter. Kyrkan är du och jag, vi. Här är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus Jesus.

Världen kommer aldrig förstå detta, kommer aldrig någonsin få grepp om det stora i att vara ett utan att vara konturlös. Världen skriker: ”gör som oss, följ oss, sälla dig till strömmen, bli som oss!” Kyrkan säger: ”du tillhör Kristus. Vi är ett.”

Att vara motkultur är att säga nej och varför när ingen annan gör det. Så, nej, jag efterfrågar ingen nationell kommunikationssatsning från kyrkokansliet, önskar inget samlat politiskt uttalande från kyrkans ledare, ingen tydligare tydlighet. Men däremot ålägger jag mig själv att säga nej och varför, och inte följa strömmen bara för att många andra gör det.

 

 

About Judith Fagrell

Präst i Ardala församling utanför Skara. Döpt, konfirmerad och prästvigd i Skara domkyrka. Ordförande i föreningen tidskriften Evangelium. Kan prata i timmar om kompostering, engelska rosor och spadgrävningens terapeutiska egenskaper.
This entry was posted in Evangelium, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>