Dag Sandahl påpekar en viktig sak idag som jag tror att många trots religionsundervisning och konfirmationsläsning inte förstått när det gäller den sortens högkyrklighet som han står för: reformationen gav inte carte blanche att lägga till, bara att rensa fram. Luther gick tillbaka till källorna. Det är i det ljuset vi måste granska alla reformer och alla uttalanden som görs om Svenska kyrkan i vår tid.

Vår kyrka är inte en kyrka som tror på reformer i politisk mening utan närmast fundamentalistiskt (där fick jag till det!): Re-form är att Kyrkan ska komma till sin ursprungsform, apostlarnas tro och praxis. Det som är evangeliskt är apostoliskt och därmed katolskt, som ni vet.

I politisk mening görs reformer som betyder nyordningar.

I Kyrkan görs reformer i betydelsen den gamla ordningen – den apostoliska.

(Dag Sandahls blogg, ”Samfund är sammanhang”)

Vissa reformer drivs fram av människor som strävar åt samma mål men har skilda syften.

Äktenskapsreformen, till exempel, som innebar att personer av samma kön kan gifta sig med varandra kan förstås både som en politisk reform och en luthersk-evangelisk – helt enkelt därför att de som stod bakom den gjorde den av olika skäl. Vissa i kyrkomötet, kanske en majoritet, tyckte att detta var det rätta eftersom tiden och partiet säger det, och den hållningen är problematisk i en kyrkas beslutande organ.

Men andra har faktiskt kommit fram till det genom att gå till källorna, genom att göra det framrensande arbete som Luther och reformationen lärde kyrkan. Detta har kritiker till äktenskapsreformen ofta svårt att se eftersom de lärt sig tolka tro och kyrka i stöpta kategorier efter modernt mått, och eftersom den politiska realiteten i Svenska kyrkan är så påtaglig. Det finns en brist här på samtal i kyrkan och offentligheten, tror jag, som skulle visa att den grundläggande kyrkosynen kan delas av meningsmotståndare i sak.

Och vice versa att man kan vara ense i sakfrågor men alltså utifrån helt skilda idéer om kyrkan. När Helle Klein använder kyrkomötesbeslut som enda riktlinje för präster – och pläderar för att nya kyrkomötesbeslut ska fattas som handlar om saker som hon anser ännu inte beslutats riktigt – är det från en kyrkosyn som är helt konform med hennes politiska erfarenhet av opinionsbildning, partipiska och majoritetsbeslut. Jag tror inte att det går att finna ett tydligare exempel på någon som så genomgående struntar i (eller inte har förstått? I så fall blir detta blogginlägg information, och det får vi klarhet i genom att se om retoriken förändras) Svenska kyrkans katolska identitet, och jag skulle önska att fler journalister kunde identifiera det. När hon till exempel för några år sedan från Aftonbladets höjd krävde att alla de biskopar som ställde sig tveksamma till äktenskapsreformen – och det var nästan allihop – skulle avgå.

Biskopar kan inte ”avgå”. De är vigda för livet. Men i en politisk verklighet med ministrar och generaldirektörer är biskopen i en tvåtusenårig tradition apart.

Det är ett kvalitativt arbete att genomskåda grunderna för vad som sägs och tycks om kyrkan, och vem som säger det och varför. Det är det som gör Svenska kyrkan så spännande och relevant för någon som är intresserad av kultur och identitet. Nästan alla debatter mellan två meningsmotståndare, som den igår på radio mellan Helle Klein och Bertil Murray, lyckas inte komma åt det här, eftersom de debatterna spelar på en plan där höger-vänster bestämmer spelreglerna. Kyrkosyn och hantering av källor är något annat.

Uppdatering: Prästen och fd chefredaktören för Kyrkans Tidning Lars B Stenström på bloggen stillsam frågar också idag om kyrkans katolska arv ryms inom mångfalden.