”Kyrkan kollar inte prästkandidater”, hävdar allehanda.se med oro i rösten. Vad de menar är att kyrkan inte begär utdrag ur prästkandidaternas brottsregister. För kollas gör de allt.

I min ungdom levde jag i tron att jag skulle bli präst. Jag bodde på ett uråldrigt studenthem i Uppsala avsett för blivande (manliga) präster. Vid sidan om de obligatoriska studierna i teologi granskades kandidaterna regelbundet av den blivande högste chefen – biskopen.

Efter en tid gjordes en lämplighetsbedömning. Studenterna på hemmet kom tillbaka från sina biskopar med grönt, gult eller rött kort. Grönt ljus innebar att det inte fanns några hinder för prästvigning. Gult ljus innebar att det fanns tveksamheter. Rött ljus var ett totalstopp.

På mitt studenthem fanns det gott om gula och röda kort. En del unga män blev starkt påverkade av den underliga miljön på studenthemmet som var som hämtad ur Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”. Kvinnoprästmotstånd och papistiskt anstruken sekterism frodades på sina håll och i kryptan i källaren pågick säregna aftonböner.

Bland dessa studenter duggade de röda korten tätt. Det hindrade dock inte vissa som såg sin livsdröm krossas att söka sig till nya stift och försöka få en second opinion.

En av dem fick en ny chans i Göteborgs stift men förstörde allt genom att kasta sig ned på knä för biskopen och kalla honom ”ers helighet”.

Den teologiska utbildningen var också en prövning för många som hade barnatron i behåll. Värst var bibelvetenskapen där strikta forskare dissekerade evangelierna utan hänsyn till de känslostormar detta rörde upp.

På ett seminarium där en docent frågade sig vem som hade skrivit de olika berättelserna om Jesu underverk – och med vilket syfte – brast det för en from smålänning som utbrast: ”Varför skulle man skriva om undren om de inte hade skett?”

Några veckor senare hade hans motståndskraft malts ned.

”Kan det inte vara så att Biblen är som Gud vill ha den?”, suckade han på resignerad småländska.

Och inte ens inom studenthemmets väggar gick man riktigt säker. Vissa ambitiösa biskopar gjorde oannonserade hembesök.

Jag var knuten till Strängnäs stift. En kväll knackade det på dörren till mitt lilla studentrum. Där utanför stod biskop Jonas Jonson som en stenstod och bad att få komma in.

Han satte sig på sängkanten och frågade lite om hur jag trivdes i Uppsala och hur det gick med studierna innan han med tung stämma plötsligt frågade: ”Hur lever du i ditt dop Staffan?”

Jag minns inte vad jag svarade och jag vet fortfarande inte vad som var det rätta svaret för ett grönt kort.

Samtidigt hade jag börjat inse att det kan finnas många anledningar till att skriva om undren även om de inte har skett och att ”Biblen” kanske inte alls är som Gud vill ha den.

Kort därefter gav jag mig själv rött kort. Trots att mitt brottsregister ännu vid denna tid var tomt.