Och Herren sade: Varde tenorläge

transponeraOch Herren såg ut över jorden och sade: Jag skall ge människorna en tunga som de kan lovprisa mig med. Den ska räcka från djupet av deras stämband till höjden, utan gränser mellan den lägsta och den högsta tonen, så som fåglarna kvittrar i alla lägen vartefter deras behag. Och Herren gjorde så, och såg att det var gott.

När det gått en tid gav Herren människorna en kyrkomusikerutbildning. Herren sade: De som går utbildningen skall lära sig att ackompanjera folket i gudstjänsterna som de håller för min ära. De skall få kunskap under många år i hur man spelar och sjunger, och de ska ges inblick i harmonins regler, inte såsom de var i begynnelsen, ty då fanns inga musikteoretiska regler, utan på det sätt som de har utvecklats under den västerländska musikens historia och stadfästs ungefär under 1700-talet i fasta tonarter. Ja, så talade Herren och blev lite matt.

Ännu en tid gick, och människorna på kyrkomusikerutbildningarna lärde sig att ackompanjera och leda sången under gudstjänsterna till Herrens ära. De lärde sig om tonarterna och häpnade, ty det var mycket svårt ibland att välja rätt bland korsförtecken och b-förtecken. Då sade Herren: Jag skall lära dem om kvintcirkeln, så att de kan transponera enligt denna.

Och Herren, som nu var mycket trött, fortsatte: Och så skall jag göra så att kyrkomusikerna aldrig, aldrig, aldrig använder den kunskap om transponering som jag har gett dem, utan envist håller kvar varje psalm i tenorläge, så att endast prästen, kantorn och musikhögskoleutbildade sångerskor som kämpar med att hitta rätt approach mellan att hjälpa medfirarna i bänken att hitta melodin och att inte ta över skall kunna sjunga med (detta gjorde han för att alla som var i gudstjänsten skulle säga: Herrens vägar äro outgrundliga.)

Så lyder Herrens ord. Gud, vi tackar dig så himla mycket för detta. Amen.

(Tillägg till 1 Mos, apokryfisk)

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

17 Responses to Och Herren sade: Varde tenorläge

  1. Har ni börjat använda handboksförslagets serie B i församlingen där du firar mässa? ;) Vackert men hopplöst högt för alla utom ja… Tenorer som jag…

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag stiftade bekantskap med handboksförslag B nyligen, ja… det hade kunnat stå nånting i den här apokryfen om den. Det var bara jag, kantorn och den sällsynt välsjungande prästen som kunde hänga med i noterna. Prästen och jag talade om det efteråt. Svåra melodier, alldeles för svåra. Det kommer ta ett år innan de sätter sig i minnet hos frekventa gudstjänsdeltagare; sällanbesökare kommer aldrig att kunna vara med.

      • Helt klart. Jag brukar ha relativt lätt att hänga med i nya melodier eftersom jag i någon hjälplig grad kan följa noter. Men o guds lamm kollrade bort mig totalt första gången. Hade förvisso lite att göra med att jag samtidigt skulle gå fram för att hjälpa min kollega med distributionen, men ändå…

  2. Pingback: Till man och kvinna skapade han dem | Gunnels plats i rymden

  3. Ulf Hjertén says:

    Sången i den kristna gemenskapen är ovärderlig. Andakts och glädjefylld sång. Sång med allvar. Sång med tro och hopp. Därför blir jag tveksam om detta präglat den nya handbokens och mässbokens kreatörer. Jag har visserligen inte deltagit i så väldigt många sammanhang där det nya prövats men tillräckligt många för att våga uttrycka denna tveksamhet. Jag tycker mycket om att sjunga. Kan sjunga. Men hade mycket svårt och det ledde till en negativ totalupplevelse. Varför måste svenska kyrkan så ofta hamna i detta dilemma?

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Svenska kyrkans maktskikt har en lång tradition av att försöka styra hur folket sjunger. Församlingssången var i början av 1800-talet en levande, folklig rörelse som borgerligheten inte kunde låta vara, både av skäl som handlade om god vilja och för att sången kunde uppfattas som subversiv. Själva sjungandet i väckelsen och husandakterna är inte perifert. Det finns många berättelser om hur de då nya organisterna (orgeln kom ut i landet under 1800-talet) spelade modernt i veritabla maktkamper mot församlingen som stretade mot med sina gamla koraler i långsamt tempo. När organister idag vägrar att anpassa tonarterna till normalrösten eller när handboksförslaget är jättesvårt så ligger det i samma borgerliga tradition att tro sig veta bättre, tro sig veta vad god smak är, osv. Så du reagerar precis som många före dig negativt på det. Varför kyrkan gör så är nästan en filosofisk-psykologisk fråga, men att den gör så har väldigt gamla anor.

      • Ulf Hjertén says:

        Skönt att höra att jag inte är ensam. Det är beklagligt att min kyrka har så svårt att släppa loss. Det låter ofta mera i ett stugköksmöte än i en stor kyrka hur mycket än kantorn drar på och prästen tar i så att hen är blå i ansiktet. Jag tror att det beror på att den goda gemenskapens glädje saknas.

  4. Klaus S says:

    Jag märkte det där när jag nu i somras besökte en högmässa i en annan roll än tidigare. Även om jag en gång varit en hyfsad sångare i kyrkokör så var det fasligt svårt att hänga med i en del slingrande melodier. Men jag var så beredd på att ”koppla bort mig själv” och bara ta emot hur det nu var, att jag liksom fann mig i det, det kändes nästan bra att det var svårt…(kyrksångsmasochism?).

  5. Alma-Lena says:

    Gudstjänsten ska hålla ihop församlingen inte markera vem som är ung och vem som är gammal, musikutbildad eller inte. Varför överhuvudtaget hålla på och byta melodier i handboken? Formen ska stödja, inte allt ljus på sig själv- och kyrkomusikern.

    Hoppas denna diskussion hålls levande och når ut till församlingsgolvet.

  6. Mattias Lundberg says:

    Borgerligt eller inte så har man pressat ner sången i historiskt låga lägen, ibland mer än en kvint lägre än 1500-talskoralerna. Den största sänkningen har skett mellan Haeffner och Göransson (1820-1986). Nog för att vi blivit längre och därmed fått längre stämband, men det kan inte vara en rent fysionomisk orsak, det måste även till stora förändringar i sångteknik och attityder. Av något skäl vill vuxna idag sjunga lägre än de lägen där deras röster klingar bäst. Redan höjs (eller snarare sänks) röster för att transponera PsB och HB 86, så snart kan vi börja använda 1500-talets böcker, bara att sjunga en oktav ner – det är hållbar utveckling det!

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Ja, av skäl som väl har att göra med den historiska utvecklingen där kyrkomusiken på gott och ont har elitiserats? När jag i det här sammanhanget säger att något är borgerligt menar jag ingenting värderande i det som har med dagens politik att göra, utan tänker att det fångar den centrala sociala rörelsen inom konsten under 1800-talet. Tycker du att jag har missförstått det här?

  7. Mattias Lundberg says:

    Nej, jag tolkade ditt användande av ”borgerligt” såsom ”städernas borgerskap i tidigmodern tid”. Det var ju dessa samhällslager som drev igenom den långa svenska reformationen i praktiken, och fortsatte att forma kyrkolivet länge därefter. Det är något annat än den borgerliga salongskulturen under det sena 1800-talet och framåt. Det var väl det du menade?

  8. Mattias Lundberg says:

    Vad gäller icke-sångbarheten i KHF:s serie B är jag rädd att Sixtens melodier inte skulle förlösas av transponering (prova själv), de saknar enligt min mening sångbarhetens linjära kvalitéer och innehåller dessutom en rad svårträffade intervall, där svårigheten inte uppvägs av estetisk verkan.

  9. Mattias Lundberg says:

    Kan höga visan sänkas en ters utan att förlora sin karaktär? ;-)

Lämna ett svar till Mattias Lundberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>