Om behovet av en problematiserad Bibelsyn

Och ordet blev kött

Det sägs att för Augustinus var ett avgörande steg mot hans närmande av den kristna tron att han kunde läsa Gamla Testamentet, med dess krigsskildringar, ”allegoriskt”. Biskop Ambrosius av Milano lärde Augustinus detta sätt att se på Bibeln. Och så fick kyrkan en av sina största teologer.

När jag var ung rörde jag mig i en hel del (vissa mindre och andra mer nyanserade) evangelikala sammanhang och där sade man ofta att ”Bibeln är Guds ofelbara ord”. Det värsta man kunde vara tyckte jag mig förstå var ”liberal” i sin bibelsyn. Ambrosius förhållningssätt skulle utan tvivel fallit under denna kategori. Det stämmer till eftertanke.

Vad det egentligen betydde att Bibeln är Guds ofelbara ord utsades dock aldrig. Inte heller gavs redskap för hur man skall tolka denna skrift (eller, som ni säkert vet: dessa skrifter).

För en god vän betydde detta att Bibeln var Guds ofelbara ord att om det står att det var en ängel vid Jesu grav i ett evangelium och tre i ett annat, ska detta inte förstås som en numerär oenighet. Det skall istället förstås så att i det ena evangeliet har man bara skrivit om en av änglarna. Det står ju inte att det inte var tre, bara för att det står att det var en. Ty Bibeln är ofelbar.

Dessa försök att försvara Bibelns trovärdighet hade dock på det stora hela motsatt effekt. De gjorde Bibeln till något utanför vår historia, opåverkad av mänsklighetens vanliga villkor och oförståelig i relation till andra skrifter. Detta skapade något artificiellt kring Bibeln.

I evangelikala sammanhang säger man ibland att Bibeln är sann, inte bara i allt vad den lär, utan i allt vad den påstår. (Not only in what it teaches but also what it touches.) Ofta backar man upp detta med att man menar att det var så Jesus såg på Bibeln, så skulle man tvivla på att Bibeln är ”sann i allt vad den påstår” så faller hela tron. Det gör den psykologiska (och teologiska) förlusten med en problematiserad Bibelsyn för stor.

Men det är helt enkelt inte trovärdigt att Bibeln skulle vara sann ”i allt den påstår” (som det heter i Lausannedeklarationen) om vi tror att det är människor som skrivit den.  Eller om vi jämför dess olika beskrivningar av samma skeende som sällan överensstämmer i alla detaljer.

Sådana diskrepanser blir däremot fullständigt förståeliga och inget hinder för tron om vi utgår ifrån att det finns en historisk kärna som sen har traderats och därför fått skiljda utformningar. Det är så ju det fungerar med alla minnesbeskrivningar. Minnet är inte en rent passiv förmåga. Ibland tror jag också att denna minnets konstruktiva förmåga tillhör Bibelns inspiration.

Ibland brukar jag likna den hållning jag här kritiserar vid en ”telefonkatalogsyn” på Bibeln. En telefonkatalog är obrukbar om den inte är korrekt i alla sina detaljer. Bibeln som en enda textgenre, och som ger svar på en fråga som jag har fullständig insikt i. Vi måste inse att Bibeln svarar på frågor som jag kanske inte på förhand vet hur de ser ut.

Därför har det varit så för min del att den lilla kontakt jag har haft med exegetiken har inneburit att min tilltro till Bibeln har ökat. Jag har upptäckt att det i en ”moderat” exegetisk tradition finns en rimlighet i teorierna om Bibeln som inte alls fanns i den syn jag mötte i min ungdom.

Genom att sluta göra Bibeln till en inkarnation av modernitetens ideal och låta den istället vara en i historien tillkommen och av människor påverkad men av Gud inspirerad text tror jag det finns goda möjligheter att hitta en hållbar Bibelsyn.

Katolikerna är, som vanligt, så mycket bättre än vi protestanter på att hitta synteser även inom detta område.  I den påvliga bibelkommissionens skrift ”Att tolka Bibeln idag” bejakar man Bibelns inspiration samtidigt som man påtalar att den historisk-kritiska forskningen ”inte bara är legitim, den är oumbärlig för den som vill förstå den heliga Skrift”. I de sammanhang jag rörde mig fick jag veta att den historisk-kritiska metoden kunde reduceras till en ovilja att tro på det övernaturliga.

Vidare säger man att både befrielseteologiska och feministiska läsningar av Bibeln har viktiga bidrag att ge. Den enda man kategoriskt avvisar är den fundamentalistiska.  

En viktig tanke i en Katolsk bibelsyn är att Gud uppenbarar sig successivt. Karmelitermunken Wilfrid Stinissen i sin bok Ordet är dig nära om denna progressiva uppenbarelsetanke:

Bibeln är inte en traktat om Guds och människans väsen, utan en berättelse om hur Gud progressivt uppenbarar sanningen om sig själv och människan. (…) 

Han säger inte allt med en gång. Som en god pedagog tar han människan där hon står, och med oändligt tålamod hjälper han henne att så småningom stiga upp till en högre nivå. Han meddelar vanligtvis så mycket av sig själv som människan är i stånd att ta emot.

Och, gällande etiken:

När människan är i sitt primitiva, obildade tillstånd är det redan mycket om hon inte lämnar fria tyglar åt sin hämndlystnad. För henne är vedergällningsprincipen ”öga för öga och tand för tand” ett stort steg framåt. Samvetet fostras successivt. Hela skapelseordningen är präglad av den progressiva tillväxtens mönster.

Tanken på den progressiva uppenbarelsen och att vissa saker är mer centrala än andra (som Luther säger: ”Kristus är skriftens kärna och stjärna”) har hjälpt mig att gå några steg mot en mer hållbar Bibelsyn.

”Där finns somligt som är svårt att förstå” säger författaren till andra Petrusbrevet om Paulus brev. (2 Petrusbrevet 3:16) Det tycks som att själva Bibeln påtalar behovet av att inte ha en alltför oproblematiserad Bibelsyn.

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

20 Responses to Om behovet av en problematiserad Bibelsyn

  1. Niclas says:

    Jag uppskattar dina senaste texter Christoffer, tack!

  2. Sven Andersson says:

    Bibeln är sann! Stämmer det? Skapelseberättelsen, t,ex, på 7 dagar. Det anser vi självklart, att
    världen skapats under miljoner år. Men betyder dag=24 timmar=dygn eller ”period” som kan
    vara många år? En präst berättade att han tyckte det var knäppt, när man i GT talade om den
    idisslande haren – ända till den dag han fick veta att harungarna faktiskt smälte sin föda så då-
    ligt att de åt upp sina lortar och smälte vidare…Är det inte ett idisslande, egentligen?
    På samma sätt är det nog med mycket. Bibeln berättar om sådant, som vi inte riktigt kan fatta,
    och det sker ofta på ett indirekt sätt, pedagogiskt men i grunden riktigt. Om man betraktar så-
    dant kritiskt, så är det lätt att ifrågasätta. DOCK HÅLLER SKRIFTEN!

  3. Fredrik Wenell says:

    Hej

    bra och intressant ämne. Men Lausannedeklarationen använder just formuleringen ”sann i allt den påstår” för att öppna för och ge utrymme för olika bibelsyner. Det intressanta i den formuerlingen är ju frågan vad den påstår. I mina studier på ÖTH så fick jag lära mig att bibeln t.ex. inte gör naturvetenskapliga påståenden och därför skulle ex. inte skapelseberättelsen prövas mot dessa. Det som den ”påstår” är ju också väldigt beroende på vilken bok i bibeln man läser. Läser man historiska böcker, profetiska, psalmer, brev, apokalyptiska o.s.v.

    Så just den formuleringen används i den evangelikala deklarationen just för att öppna för det du vill fråga efter.

    Allt gott
    Fredrik Wenell

    • Christoffer Skogholt says:

      Fredrik! Tack för din kommentar! Det tar jag som ett tecken på att du tillhör den mer nyanserade evangelikala falangen – en falang jag inte fick så mycket kontakt med när jag själv rörde mig i dessa sammanhang. Det är mitt intryck av Örebro Teologiska Högskola generellt, att det finns väldigt mycket positivt där!

      Min tolkning utgår ifrån vad Stefan Gustavsson skriver på CredoAkademins hemsida om detta under rubriken ”Vad menar kristna när de säger att Bibeln är Guds ord?”.

      Jag anser att evangelikaler behöver balansera upp det utrymme att definiera vad evangelikalism innebär, som just nu i Sverige tycks domineras av den mer strikta varianten av evangelikaler. Så här skriver Stefan Gustavsson:

      För det tredje tror vi att Bibeln är sann och utan fel i allt vad den påstår. Detta följer av att Bibeln är inspirerad av Gud, som därmed backar upp innehållet.

      Formuleringen “utan fel i allt vad den påstår” kommer från Lausannedeklarationen och innebär två saker.

      Dels att Bibelns sanning gäller alla områden den uttalar sig om (not only what it teaches, but also what it touches, som någon uttrycker det) och dels att vi mycket noggrannt måste ta reda på vad Bibeln faktiskt påstår. Vår övertygelse är att Bibelns texter – rätt förstådda och med alla fakta på bordet – kommer att visa sig vara tillförlitliga och sanna. Inte bara i huvudbudskapet, utan i allt vad de påstår.

      Med vänlig hälsning Christoffer

      • Andreas Engström says:

        Utifrån att ha lyssnat på Stefan Gustavsson i diverse sammanhang och på diverse föredrag/predikningar av honom så tror jag att han skulle hålla med om allt som Fredrik här ovan skriver. Jag tänker mig att det är just därför som han poängterar vikten av att faktiskt ta reda på vad Bibeln verkligen påstår, så att man till exempel inte behöver hävda att Bibeln i 1 Mos ger oss en naturvetenskaplig beskrivning av världens tillblivelse.

        • Christoffer Skogholt says:

          Ja, det är en tolkning. Men eftersom dikotomin är mellan vad Bibeln påstår och inte bara vad den lär, och att den har rätt i allt vad den berör, så har jag svårt att se att det är förenligt med vad Gustavsson här skriver.

          Det är kanske möjligt att han menar att det Bibeln ”påstår” dvs. vad den ”hävdar” är det läromässiga och inte alla historiska omständigheter som återges – men det är ett väldigt oklart sätt att uttrycka det på, isåfall.

          • Fredrik Wenell says:

            Kul samtal. Gillar tonen här jfr. med en del andra bloggar..;)

            Jag tror att Gustavsson och jag är överens i bibelsyn. Det vi möjligen (vet inte eftersom jag inte disktuterat med honom) skulle diskuera är vilka typ av påståenden som bibelns böcker gör och inte gör. Det är möjligen så att jag påverkats av samtalet mellan de post-liberala (Lindbeck, Hauewas, Frei etc.) och evangelikaler mer än vad Gustavsson ha gjort. Men det var just såna typ av skillnader som John Stott (den som i praktiken skrev Lausanne) ville göra det möjligt att diskutera – med uttrycket ”i allt vad den påstår” (med det viktiga tillägget ”för lära och liv” jfr. diskussioner och förenklade beskrivningar av en evangelikal position nedan). Det var ett tydligt sätt att avgränsa sig från en fundamentalistisk och liberal läsning av Bibeln.

            Det är det en del i SE idag som inte riktigt har förstått menar jag. Många av dem som förstår sig själva som evangelikaler i SE har i praktiken en mer fundamentalistisk bibelssyn. Men eftersom fundamentalist (liksom liberal) har blivit benämningar utan egentligt innehåll utan tillhyggen för att misskreditera sina ”motståndare” så är det omöjligt att använda dem som beskrivningar på en position. Men om vi ändå skulle beskriva innehållet i en fundamentalistisk position så är det många med evangelikal självförståelse som i praktiken har en mer fundamentalistisk bibelsyn.

          • Christoffer Skogholt says:

            Ja, tonen är viktig!

            Tack för klargörandet!

            Jag tror det ligger en (hel) del i det du säger om att en del med en evangelikal självförståelse i praktiken lutar åt en fundamentalistisk bibelsyn. Det behövs ju i många kristna sammanhang en form av ”folkbildning” för att man ska förstå sin egen tro bättre (inte alls bara i evangelikala sammanhang).

            När du skrev detta om tillägget ”lära och liv” tänkte jag att isåfall träffar min kritik i det här avseendet endast de som använder Lausannedeklarationen för att utsträcka ofelbarheten till allt som Bibeln tar upp.

            Men när jag kollar upp det nu tycker jag det är lite oklart i formuleringen i Lausannedeklarationen, jag tycker inte det självklart är så att man kan utläsa att den vill utsträcka ofelbarheten endast till ”lära och liv”:

            ”Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”

            Frågan är om det som kommer efter det sista ”och” är tänkt att förklara vad ”allt som det påstår” innebär eller om det är något annat. Kanske är formuleringen medvetet litet vag, för att rymma båda hållningarna. Då tänker jag att det finns mer eller mindre strikta evangelikaler.

            Sen funderar jag på: är det så lämpligt att använda formuleringen ”utan fel i allt som det påstår” om man menar att det bara är vad Bibeln lär som den påstår, det hade varit bättre att säga i ”allt vad den lär”. (Vilket förstås i sig behöver problematiseras. Bibeln är ju inte en systematisk teologi, utan Bibelböckernas perspektiv kan ju skilja sig ifrån varandra, som t.ex. Jakobsbrevet från Romarbrevet i synen på tro och gärningar.)

  4. Klaus S says:

    Jätteintressant inlägg!

    Du skrev:

    ” ”Där finns somligt som är svårt att förstå” säger författaren till andra Petrusbrevet om Paulus brev. (2 Petrusbrevet 3:16) Det tycks som att själva Bibeln påtalar behovet av att inte ha en alltför oproblematiserad Bibelsyn”.

    ”Ännu ser vi dunkelt”, skrev Paulus, ”såsom i en spegel”. Och den spegeln var av brons dessutom, ingen modern badrumsspegel med lysrör runt om.

  5. Anders says:

    Hej,
    Gustavssons utläggning av Bibeln som Guds ord ligger i centrum av Laussannedeklarationens anda och är i överensstämmelse med stinissencitatet du anför. Det senare uttryckt i ett psykologiskt/uppbyggligt sammanhang, det första i ett apologetiskt. Och den evangelikala teologin är inte beroende av modernismen fastän den är ett svar på den (liksom Vaticanum II).

    • Klaus S says:

      Är det inte Jesus själv som är det ordet?
      Eller är det Bibeln det handlar om i början av Johannesevangeliet? I begynnelsen var Bibeln, osv..

      • Anders says:

        Hej Klaus,
        jag tror att det är svårt att läsa in ”Jesus” varenda gång det står orden ”ord”/”ordet” (λογος/דבר etc.) el. dyl. utan man får tolka bibelorden i sina sammanhang och för sig. Johannesprologen är ett mäktigt vittnesbörd om vem Jesus är, och endast en okunnig lära skulle utgått från det stycket för att argumentera för en viss bibelsyn. På så sätt menar man en annan sak med ”Jesus är Guds ord” jmf. med ”Bibeln är Guds ord”, fastän det ibland också naturligtvis kan överlappa.

        Det viktiga är att vara noggrann och inte förenkla. Om nu frågan dock smalnat in på just hur vi ska tänka kring vår bok hemma på nattduksbordet finner jag att Bibelns egna vittnesbörd och den kristna traditionen fram tills upplysningens idegods börjar anammas inom kyrkan har varit entydigt. Just denna bok är inspirerad av Gud och dess budskap förtjänas att vördas liksom vi suger upp varje ord en vis man talar till oss i ett förtroligt samtal.

  6. Klaus S says:

    Konstig logik hos ”evagelikalerna”. Om en text om historiska händelser inte är hundraprocentigt korrekt så faller alltså hela texten? Då stämmer inget alls?
    Bibeln är good enough som redogörelse, den räcker för sin uppgift. Och det borde räcka tycker man, gå nu vidare och gör er himmelske faders vilja! Den viljan går inte ut på att ni ska utveckla något slags perfektion eller tvångsneuros i förhållande till texten! Den är ett verktyg för det heliga, inte det heliga själv. Det som en mikroskopisk läsning av Bibeln leder till är ett stort antal olika läsarter som ilsket skaver mot varandra och skapar splittring och konflikt. Det finns något slags tvångsmässighet här i nordvästra Europa gällande teorier och läror (inte bara kristna) och detta har lett till mycket elände.
    (Nej, jag är inte anhängare av liberalteologi)

    • Alma-Lena says:

      Du har så rätt! Galet dissekrande av Bibeln och dyrkande av varje enskild molekyl i den har bara burit dålig frukt och Jesus sa ”på frukten ska trädet kännas” den ängslan som uttrycks i orden från Augustinus(tydligen, kommer inte ihåg att jag läst det) att om man ifrågasätter en enda sanning i Bibeln så faller allt bygger ju på en oerhört svag tro på Guds förmåga att vaka över sitt ord.

  7. Jonas Nilsson says:

    Lika mycket som jag kan sakna Jesu betydelse i det som på svensk botten ofta trycks ihop i begreppet ”evangelikal bibelsyn” lika mycket kan jag sakna din reflektion över vem Jesus när du funderar över bibelsyn. Han kom med på slutet när du skrev om vissa saker som mer centrala och kopplade till Luther-citatet.
    Jag tror att nyckeln till Bibelsynen ligger i förståelsen vem Jesus var och skulle kunna vara (är?!). Sann Gud och Sann Människa. 100%människa 100% Gud = Bibeln är Guds Ord.

    Jag är osäker på om grundproblemet är plattbibelsynen eller frågan vad begreppet ”fundamentalism” egentligen får stå för i kristen kontext. Kanske en kombination av bådadera.

    Jag tror att kristen teologisk fundamentalism säkrast definieras av de tio s.k. fundamentaler som stipulerades vid förra sekelskiftet. Det första gällde just Kristologin. Den andra frågan om jungfrufödelsen. Den åttonde gällde försanthållandet av Bibeln som ofelbar.

    Det finns goda skäl att tro att lika medveten som jungfru Maria var om dåtidens diskussion huruvida de skrifter som verkade ifrågasätta vedertagna proportioner på templet (Hesekiels visioner) lika klar var hon över var gränsen gick gentemot det grekiska inflytandet: inga grekiska texter inuti Jerusalems tempel.

    När dagens svenskspråkiga romerska katekes listar ”bibelböckerna” i en egen ordning så borde vi snarare peka på deras förunderliga inbördes förhållande. T.o.m. Bibel 2000 klargör den grundläggande skillnaden mellan GT, NT och apokryferna.

    Reformatorerna låste inte uppenbarelsen till Bibeln (en skillnad till dagens svenska ”evangelikaler”?) men insåg nödvändigheten av den ofrånkomliga prioriteringen när högmedeltiden producerat manuskript av tidigare ej skådat antal. Skriften allena handlar också om att de Skrifter som klart kan förstås som kristen helig Skrift i sig själva ska ha företrädet , allt därutöver är sekundärt och osäkert, oavsett vad biskopar eller kyrkomötesmajoriteter/koncilier beslutar.

    Med det menar jag inte att vem som helst kan utlägga vilken vers som helst. En försvarlig bibelutläggning handlar om bibelkunskap, inte minst respekt för de Heliga Skrifternas grundläggande ordning med Moseböckerna i grunden, profetböcker och skrifterna. Evangeliet är nyckeln, hörn- och slutstenen. Det finns en läsargemenskap som står närmre Jungfru Maria än andra – de som ställts i Jesu tjänst utan respektive, direkt i de heligas gemenskap. Det är nog inte en händelse att Jungfru Maria ställning försvagades när klostren stängdes. Deras läsning är viktigare än den där Mariologi ska legitimera ecklesiologi och diverse kyrkosystem.

    Frågan om vem vi tror Jesus vara (och då kommer frågan om Jungfru Maria inte sällan som ett brev på posten!) tror jag direkt påverkar våra dagars försök till bibelsynsdefinitioner.

    • Klaus S says:

      Kan det inte finnas en risk för att man börjar dyrka Bibeln istället för Gud/Jesus/den Helige Ande?

      • Jonas Nilsson says:

        Jo det tror jag ocksa. Darfor behover vi verkligen fraga oss vad som sags och vad som menas.
        Nej. For vilken Gud talar vi om, vilken Jesus, vilken Helig Ande?
        Spanningarna, paradoxerna finns ju uppenbart redan i Mosebockerna. Men jag kan reagera lika mycket infor tanken att neka dem som infor tanken att forsoka forklara (bort) dem alla.
        Ursakta Christoffer Skogholt – jag missade den fina vinjetten. Mer kristologiskt kan det ju inte bli.

        • Christoffer Skogholt says:

          Jag förstår inte vad du menar. Men det kanske du inte vill förklara (bort). ;)

          • Jonas Nilsson says:

            Nej egentligen inte (om det nu skulle vara mojligt). Paradoxerna/spanningarna ar viktiga och for att de ska vara faktiska ar kanske fortydligandet i vad texten pastar viktig?
            Men det som jag syftade pa i det direkta tilltalet till dig var min inledande (tydligen oriktiga som det sag ut!!) suck over att kristologin ofta kommer bort nar bibeln dryftas.
            Ar det symptomatiskt att du i din kritik av dagens ‘evangelikala’ bibelsyn inte verkar komma in sa mycket pa Jesusfragan just darfor att den nastan tycks komma bort dar?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>