Om lysten rättrådighet och altarhingstar

Det här med att stå UT med människor som rannsakar en för vad jag än säger, och jag vet hur det skvallras i kulisserna”

Min något yngre vän, som har en utsagd inre kallelse såväl som en dokumenterad yttre sådan till prästämbetet, förklarar på Twitter varför hon lämnade sin prästkandidatur, åtminstone tills vidare. Och med ens är jag tio, tolv år tillbaka i tiden, i det märkliga limbo-stadium av prästutbildningen där ens framtid låg i händerna på domkapitel och antagningsgrupp och praktikhandledare och konsulterade beteendevetare. Fast, det var inte de som var problemet, egentligen. De gjorde det de skulle, med bästa möjliga vilja och förstånd, såvitt jag kunde bedöma. Rannsakandet och skvallret stod vi prästkandidater så bra för själva, tillsammans med folk som fanns i närheten av antagningsprocessen, men utan reellt inflytande. Där fanns liksom en outsagd mall med hur en Lämplig Blivande Präst skulle vara; utåtriktad, men inte benägen att ta för mycket plats. Erfaren, men inte obearbetad. Församlingsförankrad, men inte insyltad. Teologiskt trygg men inte tvärsäker. Öppen men inte osäker. Och så vidare. Vi var så duktiga på att leka antagningskonferens med varandra – men utan att tala direkt med varandra, såklart. Istället talade vi, med den sortens lystna rättrådighet som uppstår då rättfärdigheten krockar med arvssynden, givetvis om varandra. Om vem som verkade Alldeles För Instabil (oftast en kvinna) eller Misstänkt Högkyrklig Altarhingst (alltid en man), om vem som hade haft ihop det med sin handledare och om vem som uppvisat mest irrläriga funderingar på det eller det seminariet. Fast värst var det ju om någon var psykiskt sjuk eller kvinnoprästmotståndare, förstås.

Oftast var det inte mer än så – ogina rykten och vilja att rättfärdiga sin egen lämplighet genom att ifrågasätta andras uppstår förmodligen på alla utbildningar där det finns ett sållningsmoment av personlig karaktär – och vi avslutade våra små utgjutelser med ett skamset ”men jag vet inte” eller ”det är ju inte jag som bestämmer”. Och självklart var det ibland så, att saker som inte märktes på praktik och antagning, men som ändå var av intresse för dem som fattade besluten om vilka som skulle prästvigas, framkom i studiemiljön. Skillnaden mellan den lystna rättrådigheten och civilkuraget är inte alltid glasklar heller, för den delen.

Men samtidigt, så ledde det där pratet, till ett felfokus som inte sällan följde med oss då vi som både fick och fick behålla våra prästkandidaturer, trädde in i församlingstjänst, nämligen synen på prästämbetet som en roll att spela och en identitet att anta, mer än ett uppdrag att fullgöra och tjänst att stå i. Skvallret, passandet på varandra, och alla oskrivna regler om hur en lämplig präst beter sig/klär sig/pratar har, tillsammans med diverse andra komponenter i människans natur och Svenska Kyrkans historia och struktur, gjort att Svenska Kyrkans prästerskap har ett inte oansenligt problem med en narcissistisk, eller åtminstone överdrivet individualistisk ämbetssyn, där roll och identitet blir viktigare än uppdrag och tjänande.

Självklart är vare sig biskops- präst eller diakonämbetet något att ta lätt på. Och nej, det är inte vilket jobb som helst och visst behövs det en lämplighetsprövning. Men det är heller inte en kallelse som är mer än någon annan kallelse till tjänst i Kristi Kyrka, och dessutom är det inget som man själv förfogar över, har förtjänat eller äger. Det är ett uppdrag, ett arbete som ska utföras, med de gåvor man fått och förvaltat. Ämbetet är kyrkans, kyrkan är Kristus, och vi som är ämbetsbärare blev inte kallade till det för att kasta ogina blickar på varandra. Vi ska bita ihop och jobba.

This entry was posted in Evangelium. Bookmark the permalink.

5 Responses to Om lysten rättrådighet och altarhingstar

  1. Tuulikki Koivunen Bylund says:

    Klokt skrivet Miriam! God fortsättning på sommaren! Önskar Tuulikki

  2. Ann-Sofi Furegård Sandberg says:

    Amen.

  3. irene andersson says:

    JajjAMENsann!

  4. richard says:

    Yes!

Lämna ett svar till Karin Långström Vinge Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>