Om människans syndfullhet och dagens ledare i SvD

– Just nu har vi en väldigt stor kris. Vi har ett minimimått för torsk på 38 centimeter i Östersjön men vi har ett väldigt effektivt yrkesfiske som plockar upp fisken i stort sett så snart den nått minimimåttet. Det får som konsekvens att det i nuläget finns en väldigt liten andel individer över 45 centimeter, säger Markus Lundgren, biolog på Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund.

”Torsken i Östersjön krymper”, SvD 27/7 2014

Biskopen kopierar vänstern och skriver i sitt brev bland annat: ”Klimatutmaningen aktualiserar en kristik diskussion om tillväxt. Är fortsatt ekonomisk tillväxt nödvändig? Är den ett självklart mål? Finns det välfärdsmått som kan mäta tillfredsställelse med livet i andra termer än de ekonomiska?”

”Politik före Gud i biskopsbrev”, SvD 27/7 2014

Jag har funderat mycket över synden på sistone. Jag har ju ett nummer av tidskriften att styra upp med det temat och det trängs inte precis av hugade skribenter som vill ta sig an ämnet, ett ämne för en helt annan text men låt oss lämna det åt sidan nu och bara konstatera att jag försöker tänka ut vad egentligen det här numret ska handla om.

Synden. Jag vet ju att det inte går att slå fast vad den är. Så fort man försöker så fastnar i en större synd. Det vet jag. Det ska jag själv försöka beskriva i en artikel som jag jobbar med nu. Min egen teologiska förklaring till detta är att eftersom det inte går att slå fast vad Gud är, var Gud är, så kan man inte nagla fast hans motsats. Gud är rörlig, synden är av konsekvens härav rörlig. Så fort vi tror att vi har Gud i en liten ask, säger KG Hammar, försvinner han för vår syn. När Herren bryter brödet ser lärjungarna vem främlingen är. Sedan är han borta. Alltid.

Ändå, eller just därför, fortsätter vi att försöka upprätta syndakataloger. Man skall inte okynnesåka bil, heter det nu. Man skall sopsortera. Jag tycker det. Jag är med på alla de här sakerna, jag är miljömedveten (och det långt innan Al Gore gjorde det tillåtet för världens makthavare, nota bene). Ändå fattar jag: detta greppar inte synden. Den kan bita dig i baken när du står där i sopskjulet med dina kassar för glas och papper.

Så hur ska man leva, och vad ska kyrkan förkunna?

Maria Ludvigsson menar i dagens SvD-ledare att biskoparnas brev om klimatet inte är kyrkligt förankrat utan politiskt, och till vänster därtill. Hon läser en tillväxtkritik i brevet (lustigt nog har Birger Schlaug tidigare funnit precis motsatsen i Svenska kyrkans klimatansatser; bägge enas dock i åsikten att politiska partier inte borde ha i kyrkan att göra) som går tvärt emot den utveckling som världens fattiga skulle behöva ta del av.

Det här kan man diskutera – man får väl erkänna rakt av att klimatbrevet är politiskt såtillvida att Svenska kyrkan uttalat velat sätta klimatet på agendan inför valet i höst. Det kan brevets apologeter inte förneka. Sedan ser man olika på det här med miljö och teologi. Där har biskoparna rätt att välja väg och varken Maria Ludvigsson eller någon annan kan säga att de inte kan göra det (men dessa har förstås rätt att kritisera den). Ytterligare en vinkel av saken är biskopsbrevets själva kvalitet – både Schlaug (som förvisso skriver om en tidigare klimatrapport och inte själva biskopsbrevet) och Ludvigsson underkänner den, den senare med en svidande formulering: ”Den behändigt formgivna skriften påminner om b-uppsatsförsök i statsvetenskap, där valda citat av kurslitteraturens teoretiker används för att underbygga studentens personliga politiska övertygelse”. Aouch.

Själv funderar jag över detta med synden. Om vi ser att elände finns i världen, om vi ser att torsken krymper i Östersjön, detta är mätbart och oroande för forskarna, hur ska kyrkan förkunna utan att göra misstaget att tro sig kunna slå fast vad synd är? Utan att hamna i menlösa uppmaningar om kompostguider och utsläppsrätter? En passus, kanske själva sensmoralen i Ludvigssons text ger en öppning – jag har själv inte läst biskopsbrevet så noggrant men hoppas att Ludvigsson har rätt i det hon skriver i slutet av sin artikel:

Förutom biskopens radikala politiska ställningstaganden innehåller ”brevet” även passager om människans inverkan på skapelsen. En hälsning från andra klimatpolitiska debattörer som ser människan som den felande länken, vore det inte för henne hade jorden varit en bättre plats och skapelsen i harmoni. Som om mänsklighetens främsta hot är människan själv.

Ett kyrkligt budskap att föredra hade annars kunnat vara att det i människan finns nedlagt förmåga att göra gott, att hon är lösningen, inte problemet.

”Som om mänsklighetens främsta hot är människan själv”. Ja, faktiskt. Det är precis vad det handlar om. Ett kyrkligt budskap som säger att människan är lösningen vore inte alls kyrkligt utan ett falskt evangelium. Då behöver vi inte Gud eller Jesu ord och gärning om efterföljelsen. Om biskoparna har åstadkommit en skrift som mynnar ut i en teologi som förkunnar att människan är syndig och behöver vända om, då har de faktiskt träffat huvudet på spiken. Känner jag min kyrka rätt så är skriften dock antagligen rätt vag på den punkten. Jag ska rota fram klimatbrevet från någonstans inne i mina pappershögar.

About Sofia Lilly Jönsson

Musikvetare och kulturskribent i Stockholm, chefredaktör och ansvarig utgivare för Evangelium. Döptes en månad gammal, förstod varför trettio år senare.
This entry was posted in Evangelium kommenterar, Svenska kyrkan. Bookmark the permalink.

16 Responses to Om människans syndfullhet och dagens ledare i SvD

  1. David Silverkors says:

    Bryt mot ett budord (om så bara i din tanke) och du har syndat. Så flyktig som jag uppfattar att du beskriver synden, kan jag inte se att den är.
    Bra text i övrigt, dock (som vanligt!)

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Nej, inte så att den är lätt att stoppa undan. Jag menar att den rör på sig, att det inte är så enkelt som att man kan göra rätt, fylla i kravlistan, liksom. Även budorden kräver sin applicering på verkligheten: hur ska jag hedra mina föräldrar, betyder det att alltid lyda dem eller kan det betyda att trotsa dem också? Om man fastnar i sin miljömedvetenhet så kan det innebära en synd. Så menar jag.

  2. klaus says:

    Kyrkan kan inte bli så upptagen med naturvetenskap, ingenjörskonst och ekonomi att hon glömmer de existensiella frågorna. Men så länge dessa finns med så är det för mig helt självklart att kyrkan får lägga sig i  vad som är på väg att hända med skapelsen. Allrahelst som samband finns mellan detta och livssyn; det finns alternativa sätt att värdera på och att leva på.

    Den politiska högern har väl i alla tider irriterat sig på kyrkan när hon lägger näsan i blöt avseende valet mellan Gud och Mammon,  pacifistiska värderingar, slaveriets avskaffande och annat. Det är inte bara demoner som spottar och fräser och frågar Jesus ”vad vill du med oss, har du kommit för att göra slut på oss?”. Inte bara demoner fräser så utan även våra mänskliga egon, och högern har alltid handlat om egots oinskränkta expansion.
    Vad vill sådana som Ludvigsson ha för kyrka? Ett slags gnostisk ordning antar jag där kyrkan svävar på behörigt avstånd till människornas och djurens verkliga värld, en kyrka som sysslar med livet efter döden men inte livet före döden.

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag håller med. Men kyrkan ska ge evangelium och inte tips på vad man kan göra för miljön, typ köra elbil, för då har man skurit loss evangelium och hamnar i gärningslära. Det är viktigt att hela biten är med. Om man tar till exempel Sackaiosberättelsen som förebild: Sackaios är en syndare, upplever nåd, vänder då om. Det finns en metod där som kyrkan ska predika, och inte bara på söndagarna.

  3. Bergfast says:

    Det är lite märkliga formuleringar om kyrka och kristendom här, hos signaturen Klaus, (med bifall av Sofia Lilly Jönsson)

    Enligt Paulus, (när han skriver till romarna), verkar det ändå vara just (självets, eller egots, alltså den förste Adams), uppgivande, och död för allt världsligt, till förmån då för Kristus, som genom sitt självuppoffrande visar på vad just den efterföljande lärjungen också skall eftersträva; nämligen ett självets utplånande, eller självuppoffrande, till förmån just för; De heliga i Jerusalems skull, och att reningen, (från egots intresse av att skaffa sig belöningar i – det världsliga, som då skall avstås ifrån för att därmed kunna just rena lärjungen, som ett renat och fullkomligt offer, för de heliga i Jerusalem, (som den kristne, tack vare Jesus, står i tacksamhetsskuld till och behöver göra som just Jesus gjorde, nämligen offrade sitt liv för dem, (så att inte deras tempel för tillbedjan, samt hela befolkningen, skulle attackeras och förstöras av det romerska imperiet), såsom skriver och berättar, och manar till, i Paulus brev till romarna.

    Hela föreställningen att det är för mig själv, för mig, och mitt, som Jesus offrar Sig där i Jerusalem ca år 33, blir då en felaktig tolkning, om man läser vad Paulus manar till, alltså att bereda sig, som renad genom Jesus offerblod, att också då kunna offra också sig själv, för just de heliga i Jerusalems skull.

    Paulus manar också de kristna att också skicka gåvor av olika slag som hjälp till de heliga i Jerusalem, därför att de kristna ju står i tacksamhetsskuld till dem.

    Så kristendomens budskap handlar nog ändå trots allt om just att vara död för allt världsligt, samt att låta egot och självet trängas undan, ja, dö, till förmån för Kristusförebilden som då anses kunna bosätta sig i det omskurna hjärtat och sinnet. Detta mysterium vilket då anses vara den verkliga förutsättningen för att kunna nå den existentiella källan, Fadern, – (Ingen kommer till Fadern, utom genom Mig, Ordet – , samt också liknelsen med fröet; – ett frö som inte först sjunker ned, (och dör i jorden), kan inte gro och få liv -), är då just att som kristen döda självets lystnad till allt världsligt beröm, erkännande, bekräftande och förståelse, för att därmed kunna – leva -, endast av Ordet, som ger – Liv, Sanning och Väg – (visning), för just – den inre människan – , istället för till – den yttre människan – .

    Därför anses just det världsliga och det världsliga tänkandet, eller en fokus på världens bekymmer och problem inte den fokus som den skall kristne anses ha; utan mer en inställning som; – ”Gör er inga bekymmer”, som det heter, utan fokusera endast på Kristus, (Ordet, som leder till Fadern).

    För s.k. världens människor menas det ju att just det kristna språket om att vara död, (till självet, till egot), men ändå anse sig ha liv, (existens för jaget, hos Fadern), tolkas som någonting obegripligt och utan innehåll och utan mening, och därför som just kanske – ett opium för folket – , i sitt till synes världsfrånvända, och därför svårförståeliga, ideal.

    De kommunistiska slagorden, som alltså attackerade all kristendom, och all religion som opium, för att istället få människor att fokusera på sin egen girighet, på sina egna egon, även om propagandan utformades för och till det kollektiva egot i kollektiva rörelser, som tillsammans skulle vara giriga på ett kollektivt sätt, samt fokusera på sex, på njutningar, på stolthet, på högmod, på avund, på vrede (hat), frosseri, kättja och lättja osv., som då menades att kunna, istället för den icke-världligt inriktade kristendomen, kunna vara just vägen för människor till salighet och befrielse och frihet från s.k. förtryck.
    Där uppmanades då människor att också hata allt borgerligt, eller allt kristet och allt som ville kultivera människan i enlighet med den väg som då anses förespråkats av Jesus, som just en Väg i Sanning, som skulle leda till Liv, alltså till människans existentiella källa och livgivare, alltså Existensgivare för just människojaget, nämligen Fadern, och detta då just endast genom just Sonens, dvs., Ordets, dvs., Kristus, och Hans vägledning, undervisning, förmaning, tuktan och varning osv.

    Så att vilja påstå att en s.k. höger endast alltid har varit för egots obegränsade expansion, kan nog ändå inte ses som en riktig beskrivning. Konservatism, borgerlighet och sparsamhet, återhållsamhet, stränghet osv., alltså en restriktion av självet, en självbesinning, en disciplinering av egot, till förmån för Gud, för familj, för släkt, för hårt arbete, för sparsamhet och för ordning, samt för samhällens väl och ve, var också vad s.k. borgerligt liv, s.k. höger, också nog faktiskt mycket ofta i realiteten handlade om.

    Alltså förmodligen ofta inte alls i det s.k. borgerliga idealet hos någon, varken hos barn eller vuxna, någon större tillåtelse till några egons obegränsade eller odisciplinerade och okontrollerade expansion.

    Tvärtom.

    • Bergfast says:

      Korrigering av inledande stycke i min kommentar.

      Enligt Paulus, när han skriver till romarna, verkar det ändå vara just egots, eller självets uppoffring, alltså offrandet av den förste Adam, och uppgivande, och död, för allt s.k. världsligt, allt s.k. köttsligt, som förespråkas.

      Alltså död då till förmån för Kristus, som genom sitt självuppoffrande visar på vad just den efterföljande lärjungen också skall eftersträva. Ett självets utplånande, eller ett självuppoffrande, till förmån just för; De heliga i Jerusalems skull. Att reningen, (från egots intresse av att skaffa sig belöningar i – det världsliga), som Paulus talar om, som då anses skall förbereda lärjungen, som ett renat offer, för de heliga i Jerusalem skull,som den kristne, tack vare Jesus, står i tacksamhetsskuld till, och därför behöver göra som just Jesus gjorde, nämligen offra sitt liv för dem.

      Men detta anses då inte vara möjligt innan de först har renats genom Hans blod och blivit – lik- Honom i fullkomlighet. (- Varen fullkomliga, osv.)

      Alltså det självuppoffrande som Paulus manar till, är detsamma som Jesus självuppoffrande försvar för templet, och för hela befolkningen, där i Judéen, som annars riskerade att attackeras och förstöras av det romerska imperiet, som Kaifas, översteprästen det året, sägs beskriva det hela, i Apostlagärningarna.

      Paulus manar alltså lärjungarna att göra detsamma, i sitt brev till romarna.

      forts…

    • Sofia Lilly Jönsson says:

      Jag förstår inte varför du inte skriver under ett riktigt namn.

      • Bergfast says:

        Det behövs inte ett s.k. riktigt namn.

        Tack för publicering av min kommentar.

        Den blev lite otydlig och osammanhängande för jag skrev den lite för hastigt.

        (Helst skulle jag vilja skicka in min korrigerade hela kommentartext, men det går kanske inte att göra i detta bloggforum.)

        • Sofia Lilly Jönsson says:

          Klart jag publicerar. För mig är det dock inte självklart att ett namn inte ”behövs”.

          När jag går i dialog med någon så gör jag det med hela mitt namn, min identitet och min bakgrund. Det går att förstå det jag säger också utifrån den jag är – inte så att jag är en klon i mängden, vem som helst av gruppen ”akademiker, kvinna, stockholmare” eller så, men så att jag är en viss person med en viss erfarenhet och ett visst perspektiv och tolkning.

          Jag satsar mig själv när jag uttalar mig om någonting. Jag vill att andra inte ska satsa mindre.

          Satsa mindre gör till exempel Mikael Mogren när han skriver en undermålig, föraktfull ledarartikel om sådana som mig uppifrån sin maktposition i Svensk kyrkotidning, som jag kommenterade häromdagen med lite av samma medicin som han själv använder, utan att ens nämna mig eller någon annan vid namn. Han buntar ihop oss. Och därför tycker jag att det är så viktigt att vara bättre än så. Man måste ta ställning och då får man satsa hela sig själv. Det är en sida av varför jag vill veta vem jag talar med.

          Sedan är det också en epistemologisk fråga där jag är skolad i en vetenskapssyn där man faktiskt inte kan ta en objektiv position och låtsas som att man inte är delaktig personligen i det man påstår om världen. Jag gillar inte att jag därigenom får en subjektiv roll i dialogen, medan du kan dra dig tillbaka in i skuggorna och likt en kyrkohistorisk Deepthroat bara leverera Sanningen med stort S. Jag får inte så stort lust att sätta mig in i ett perspektiv som inte erkänner att det är ett perspektiv. Det blir liksom inget samtal.

  4. klaus seigel says:

    Jo, kyrkan måste ju först och främst förkunna evangelium och göra de andra ting som hon fått ett särskilt och unikt ansvar för. Dock talar Jesus också om hur evangeliet gör skillnad redan här och han lär oss att be: ”Ske din vilja….så även på Jorden. Bekämpande av fattigdom och ensamhet kan kyrkan vara involverad i liksom kulturfrågor, så nog kan kyrkan engagera sig i miljöförstöring (inklusive ha detaljkunskaper) så länge hon inte glömmer sitt grundläggande uppdrag.

    Bergfast: Jag håller med dig om att de ”borgerliga” dygder du beskriver verkligen är bra saker. Det jag är upprörd över är inte så mycket konservatism som jag faktiskt kan respektera och förstå, utan mer en flashig och narcissistisk nyliberalism med stor tomhet på insidan.

    • Bergfast says:

      klaus seigel sa:….”…utan mer en flashig och narcissistisk nyliberalism med stor tomhet på insidan.”…

      Träffande beskrivning.

      Kanske en konsekvens då av en fokus på just – den yttre människan – i det allmänna bildrummets inte minst tv-bildrummets, tid…

      Som samtidigt då kanske logiskt och konsekvent nog medför ett förlorat fokus på just – den inre människan – . Alltså – den mänskliga varelsen – och den verkliga Källan till liv och just – varande – för just den mänskliga – varelsen – .

      En nödvändig kulturell aktivitet för människojagets varande och liv, genom en bekräftande relationen till Gud som just varande människojagets existentiella Källa.

      Alltså för just den inre människans existens, och inte egots, eller den yttre människans existens. Det icke-sanna mänskliga egots falska och bedrägliga, ickesanna, existens är ett speglande, och ett bekräftande, som Narcissos, i det som inte egentligen har verkligt Vara, utan istället är någonting som ständigt är övergående och föränderligt, som förändrar sig sekund för sekund, minut för minut, dag för dag, år från år osv. ( Allt det jordiska.)

      Gud däremot är en Evigt Någon. Just en Oföränderlig Någon. En Någon som dessutom är ständigt Sig Lik från tidernas begynnelse och har just ett Evigt Vara i Sig Själv….

      Människan (människojaget) kan inte leva, (inte ha existens), av bröd allena, (inte allena av det jordiska, det fysiska, det mätbara, det vägbara, det synbara osv.), utan också av varje Ord som utgår ur Guds Mun, (som kan ge mat åt, och som kan mätta, – den inre människan – ), heter det ju….

  5. Bergfast says:

    Ny, korrigerad, och därmed förtydligande mer lättfattlig genomgång av min tidigare kommentar, som främst ville rikta sig till signaturen Klaus kommentar:

    Det är lite märkliga formuleringar om kyrka och kristendom här, hos signaturen Klaus, (med bifall av Sofia Lilly Jönsson)

    Enligt Paulus, när han skriver till romarna, verkar det ändå vara just egots, eller självets uppoffring, alltså offrandet av den förste Adam, uppgivande, och död för allt världsligt, allt s.k. köttsligt, som han förespråkar.

    Alltså död då till förmån för Kristus, som genom sitt självuppoffrande visar på vad just den efterföljande lärjungen också skall eftersträva. Ett självets utplånande, eller ett självuppoffrande, till förmån just för; De heliga i Jerusalems skull. Att reningen, från egots intresse av att skaffa sig belöningar i – det världsliga, som Paulus talar om, då skall förbereda lärjungen, som ett renat offer, för de heliga i Jerusalem skull. Den kristne står alltså, enligt Paulus, i tacksamhetsskuld till De heliga i Jerusalem, och därför behöver lärjungarna göra som just Jesus gjorde, nämligen offra sitt liv för dem. Men detta anses då inte vara möjligt innan de först har renats genom Hans blod och blivit – lik- Honom i fullkomlighet. – Varen fullkomliga, osv.

    Alltså det självuppoffrande som Paulus manar till, är detsamma som Jesus självuppoffrande försvar för templet, och för hela befolkningen, där i Judéen, som annars riskerade att attackeras och förstöras av det romerska imperiet, som Kaifas, översteprästen det året, sägs beskriva det hela, i Apostlagärningarna.
    Paulus manar alltså lärjungarna att göra detsamma, i sitt brev till romarna.

    Hela föreställningen att det är för mig själv, för mig, och mitt, som Jesus offrar Sig där i Jerusalem ca år 33, blir då en felaktig tolkning, om man läser vad Paulus manar till, alltså att bereda sig, som renade genom Jesus offerblod, att också då kunna offra också sig själv, för just de heliga i Jerusalems skull.

    Paulus manar också de kristna att också skicka gåvor av olika slag som hjälp till de heliga i Jerusalem, därför att de kristna ju står i tacksamhetsskuld till dem.

    Så kristendomens budskap handlar nog ändå trots allt om just att vara död för allt världsligt, samt att låta egot och självet trängas undan, ja, dö, till förmån för Kristusförebilden som då anses kunna bosätta sig i det omskurna hjärtat och sinnet hos den kristne, genom Hans offrade Rena blod, kunna rena denne.

    Detta mysterium vilket då anses vara den verkliga förutsättningen för att kunna nå den existentiella källan, Fadern, – Ingen kommer till Fadern, utom genom Mig, Ordet – , samt också liknelsen med fröet; – Ett frö som inte först sjunker ned, (och dör i jorden), kan inte gro och få liv , är då just att som kristen döda självets lystnad till allt världsligt beröm, erkännande, bekräftande och förståelse, för att därmed kunna – leva -, endast av Ordet, som ger – Liv, Sanning och Väg (- visning), för just – den inre människan – , istället för till – den yttre människan – .

    Därför anses just det världsliga och det världsliga tänkandet, eller en fokus på världens bekymmer och problem inte vara det fokus som den kristne skall anses ha, utan mer en inställning som; – ”Gör er inga bekymmer”, som det heter, utan håll fast vid en fokus främst, och först endast på Gud, på Kristus, Ordet, som leder. (är Vägen) till Fadern, till Gud.

    För s.k. världens människor menas det ju att just det kristna språket om att vara död, till självet, till egot, och till det världsliga, men ändå anse sig ha liv, dvs., existens för människo-jaget, hos Fadern, av dem (de världsliga), då tolkas som någonting obegripligt och utan innehåll och utan mening. Förmodligen därför så beskrivs det som just kanske som – ett opium för folket – , i sitt till synes världsfrånvända, och därför svårförståeliga, ideal.

    De kommunistiska slagorden, som alltså attackerade all kristendom, och all religion som opium för att istället få människor att fokusera på sin egen girighet, på sina egna egon, även om propagandan utformades för och till det kollektiva egot, i kollektiva rörelser. Dessa som tillsammans skulle vara giriga på ett kollektivt sätt, samt fokusera på sex, på njutningar, på stolthet, på högmod, på avund, på vrede (hat), frosseri, kättja och lättja osv., som då menades skulle kunna, istället för den icke-världsligt inriktade kristendomen, vara just vägen för människor till salighet och befrielse och frihet från s.k. (religiöst) förtryck.

    Där uppmanades då människor att också hata allt borgerligt, eller allt kristet och allt som ville kultivera människan i enlighet med den Väg som då anses förespråkats av Jesus. Alltså den Väg i Sanning, som skulle leda till Liv, alltså till människo-jaget existentiella Källa och Existensgivare för just människojaget, nämligen Fadern, Gud, och detta då just endast genom just Sonens, dvs., Ordets, dvs., Kristus, och Hans vägledning, undervisning, förmaning, tuktan och varning osv.

    Så att vilja påstå att en s.k. höger endast alltid har varit för egots obegränsade expansion, kan nog ändå inte ses som en riktig beskrivning.

    Konservatism och s.k. borgerlighet, innehöll ideal om sparsamhet, återhållsamhet, stränghet osv., alltså en restriktion av självet, en självbesinning, en disciplinering av egot, till förmån för Gud, för familj, för släkt, för hårt arbete, för ordning, för ärlighet, plikt och sanning osv., samt för samhällens väl och ve. Dessa ideal var också vad s.k. borgerligt liv och s.k. höger, också nog faktiskt mycket ofta i realiteten manade till och handlade om.

    Alltså ofta inte alls om någon tillåtelse till några egons obegränsade expansion.

    Utan tvärtom.

  6. klaus seigel says:

    Jättebra skrivet om detta ämne av Håkan Arenius i Dagen 30 juli.

  7. Bergfast says:

    Ps.

    Dessutom säger ju också Paulus att det är genom tron, som då ska komma av just predikan, som hedningar, eller folken av nationerna, skall ha liv, och kunna renas, samt kunna bli adopterade eller inympade grenar, till det äkta olivträdet, och som just inympade och adopterade, och därmed oäkta söner och döttrar, faktiskt absolut inte göra sig märkvärdiga själva, utan ödmjuka sig i tacksamhet.

    Dessutom verkar Paulus vilja påpeka att det är då, när Trädets äkta grenar, som inte är inympade, ser de välsignelser som tillkommer de ödmjuka folken av nationerna, och deras tro, (tillit, förtröstan till, kärlek till Fadern, osv.,) så anser Paulus då att de först ska bli avundsjuka, (på de adopterade), och sedan själva vilja också komma till – tro -, (och att de därmed och då blir befriade från att tvingas utföra tvingande gärningar.)Att de gärningar som de gör då inte längre enbart skall behöva vara utanpåverk, utan gärningar komna inifrån, från tro. Alltså som gåvor och som välsignelser från Gud, och inte i form av att själva försöka göra sig värdiga dessa gåvor, genom diverse regler, ritualer och rutiner inför Gud. Utan endast motta dem som välsignande gåvor i tilltro och tro. Generösa gåvor från Gud som då menas av Paulus vara omöjliga att göra sig förtjänta av utan just hjärtats, eller den inre människans tro och tilltro, alltså kärlek, till Fadern. Till Gud.

    Ds.

Lämna ett svar till Bergfast Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>